Perspektiv på tid – reflektioner över monografin History, Memory, and State-sponsored Violence

Berber Bevernages bok History, Memory, and State-sponsored Violence (2012) handlar om minnen, historia, politik och framför allt om tid. Monografins huvudkapitel är uppdelade i två delar där den första fokuserar på empiri medan den senare behandlar olika teoretiska perspektiv om tid. Boken avslutas senare med en sammanfattande diskussion där de båda delarna ställs i jämförelse till varandra. Personligen hade jag föredragit om dispositionen hade varit annorlunda eftersom jag anser att det blir lite konstigt att empirin presenteras för att sedan inte nämnas i bokens andra, teoretiska del. Jag skulle påstå att bokens ”spänning” tyvärr går förlorad, vilket kan bero på dispositionen. Det hade kanske varit smart av Bevernage att inte presentera all empiri i början av boken utan spara lite att ta upp senare i boken som ett sätt att hålla läsaren lite på halster.

 

Det som är intressant med boken är just tiden som det huvudsakliga temat. Bevernage analyserar olika sätt att se på tid och diskuterar vilka konsekvenser de olika perspektiven kan leda till. Min åsikt är att det på vissa ställen kan bli lite långdraget på så vis att det känns som att Bevernage mest återupprepar sig snarare än kommer med något nytt. Lyckligtvis upphöjs monografin av de intressanta tankarna om tid. Det Bevernage vill säga med boken är att tid kan vara väldigt politiskt och utgår från sannings- och försoningskommissioner som empiriska exempel. Ett perspektiv på tid som kritiseras i boken är synsättet där det förgångna ses som avskilt från samtiden. Istället för att se nutiden som ett resultat av föregående tider fragmenteras och isoleras de olika tidsperioderna, vilket möjliggör för förnekande av att eventuella problem skulle finnas kvar. Det moderna blir upphöjt som den fredliga och ideala tiden samtidigt som all skuld läggs på det som uppfattas som historiskt.

 

Sannings- och försoningskommissioner tänkte jag egentligen bara är positiva eftersom deras mål är att få fram (och sprida) sanningen om tragiska händelser och vidriga brott. Det är först efter att ha läst denna bok som jag förstår att de är mer komplexa än så. Jag tycker dock fortfarande att det som princip är bra att försöka få fram sanningen, även om sanning i sig kan vara svårt att definiera. Försoningsaspekten har jag nog lättare att förstå kritiken mot. Bevernage visar i sin bok hur perspektiv på tid kan göra att kommissionernas propagerande för försoning kan vara, eller åtminstone uppfattas som, ett krav på att låta det som har varit i det förflutna stanna där. Detta får mig att tänka på vittnesmålen i metoo-rörelsen som sträckte sig flera år tillbaka i tiden. Dessa vittnesmål fick utstå en hel del kritik av personer som tyckte att händelserna låg så långt tillbaka i tiden att det inte vore rätt att dra upp dem så här långt efter och straffa personen. Det skulle kunna hävdas att detta förhållningssätt även förekommer inom det svenska rättssystemet med tanke på att vi har preskriptionstid som innebär att en brottsling slipper straff om denne lyckas hålla sig gömd från rättvisan tillräckligt länge.

 

Den del av boken som jag tyckte var mest intressant är kapitlet ”’La Muerte No existe’” (på svenska ”Döden existerar inte”). Kapitlet tar upp hur Madres de Plaza de Mayo gör motstånd mot försök att porträttera de försvunna personerna som avlidna. Mödrarna vill minnas sina barn som levande och ställer sig därför i grupp emot utgrävningar av gravar och minnesmärken, ceremonier med mera som presenterar personerna som bortgångna. Motiveringen till att personerna ska minnas som levande är att den kamp de dog i och de ideal de levde för lever vidare. Mödrarna hävdar att personerna på så vis lever kvar i varje person som strävar efter samma sak. Jag har förståelse för att mödrarna känner så och jag tycker att det är fint att hålla personerna levande och minnas dem för det som var viktigt för dem.

 

History, Memory, and State-sponsored Violence är inte direkt en av de bästa böcker jag har läst, men den är stundvis riktigt intressant. Det jag tar till mig är att kunna se mer kritiskt på sannings- och försoningsarbete.

 

Referens:

Bevernage, Berber 2012. History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice. London & New York: Routledge

2 Replies to “Perspektiv på tid – reflektioner över monografin History, Memory, and State-sponsored Violence”

  1. Läste kapitlet ur boken till ett av våra seminarier och tyckte mycket om att det belyste flera saker ur sanningskommisionernas arbete och koncept av tid som jag inte reflekterat över innan och framför allt tyckte jag om de diskussioner av tid och motstånd (Khulumani-gruppen ex.). Blir intresserad av att läsa kapitlet om Madres de Plaza de Mayo (har själv varit där och deltagit där jag passerat Argentina) och läste en del om detta starka och ihärdiga motstånd mot att låta deras barn försvinna i det förflutna. Tänker på orden “Pastness…is a position. Thus, in no way can we identify the past as past” som Sharpe citerar från Trouillot som jag tycker också ger en intressant korrelation av tid och rum i förflutenhet. Kanske kan detta ge andra perspektiv på tid i boken?

  2. Tack för din reflektion! Jag läste ett kapitel ur Bevernages bok som till ett av seminarierna, och det gjorde intryck på mig. Jag har inte varit särskilt insatt, men har också haft en mestadels positiv bild av sanningskommissioner, tills Bevernage och Jung gav mig lite mer kritiska perspektiv på det. Det är ju just ramverket som processen utgår ifrån som är problematisk. Samtidigt som det uttalade syftet är att komma ihåg, blir just placerandet av händelsen/brottet i det förflutna knepigt då det kan handla om fortfarande pågående grejer. En förutsättning för försoning är ju att händelsen är förflutet, och det är en fråga en position hur förflutet en händelse anses vara. Vems position, syften och behov utgår man ifrån i dessa processer av försoning?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *