Month: December 2021

Med artikeln ”Seven Types of Forgetting” vill Paul Connerton gå bortom synen på glömska som inget annat än att misslyckas med att minnas. Trots det uttalade syftet att nyansera våra värdeomdömen om att glömma så är det först ”Prescriptive Forgetting”, den andra i ordningen, som lyfter fram glömskan som något uppbyggligt. Denna föreskrivna glömska är den offentliggjorda och ömsesidiga dito, till exempel påbudet att inte bara förlåta utan även glömma som kan förekomma i exempelvis fredsfördrag. I vissa antika stater utgjorde den ett uttalat inslag i förvaltningen.

Connertons text är finurlig och ruvar på många insikter. Men i min mening lyckas han inte lösgöra sig från föreställningen om glömska som minnets brist. Gemensamt för alla Connertons glömskemodus är att de lämnar spår. De är med andra ord ofullbordade glömskeakter. Här finns också nyckeln till textens lite aparta struktur, för i mitt tycke har det nationella/kulturella minnespolitiska fältets struktur fått utgöra kartan, inte ställd på huvudet utan bara inverterad från plus till minus. Glömska blir till minnets, och minnespolitikens, verktyg.

För att göra ambitionen att tänka nytt om glömskan rättvisa tror jag därför att vi gör bäst i att också tänka annorlunda om staten. En som ägnade ett stort intresse åt glömskans andra modalitet, men som inte menade att den måste vara statlig, var antropologen och anarkisten David Graeber.

Graeber menar att ett av de sätt på vilket samhällen upprätthålls är genom noggrann kamrérsmässighet där skulder aldrig kvittas utan bara flyttar runt. Men i lika hög grad fortbestår samhällen genom helt motsatta strategier som Graeber benämner ”vardagskommunism”. Den här vardagskommunismen består i att aktivt inte hålla räkningen, värjandet av översättningen av ett uppfyllt behov till en individualiserad skuld. Ingen förväntar sig betalt för tjänster som en vägbeskrivning till en vilsen främling eller en hjälpande hand till en tant som ramlat. Ingen för heller bok över detta. Vår glömska om detta är grundmurad – men inte för det mindre socialt föreskriven.

En av Graebers poänger är att den här vardagskommunismen ofta har en begränsad krets (där Kommunismen-med-stort-K är universell). För att låna ett av Graebers exempel är en rökare vardagskommunist mot andra rökare och gör ingen ekonomisk kalkyl innan hen erbjuder eld eller en cigarett till en annan. Vänner emellan utbyter vi tjänster utifrån förmåga, men om en främling (eller överordnad) frågar vill vi troligtvis få ersättning. Vår aktiva förmåga att glömma är en av byggstenarna för vänskap och solidaritet.

Being with the Dead: Burial, Ancestral politics, and the Roots of Historical Consciousness – Av Hans Ruin

Döden är såväl fascinerande som skrämmande för de flesta. Oavsett om vi har en trosuppfattning om efterliv eller inte så finns det ingen som kan ge några exakta svar på vad som händer efter döden, endast spekulationer. Vad vi däremot vet, och som Ruin fokuserat på, är hur vi efterlevande tar hand om de döda. Denna process ser olika ut och är beroende av vilken kultur vi befinner oss i och också vilken roll vi spelar för den avlidne. Jag uppfattar att Ruin har en stark filosofisk infallsvinkel då han diskuterar döden och han ställer många adekvata frågor som fått mig att vandra iväg i tankarna. Som exempel så skriver han om begravningar och huruvida det är en ceremoni för de döda eller för de levande. Den som dör finns inte bland oss men samtidigt är personen ständigt närvarande i våra minnen. På så vis går det inte att säga att sorg är något som går över utan snarare att det är något som vi lär oss att leva med.

Ruin beskriver bland annat hur händelseförloppet kan se ut då vi tar hand om den avlidne, hur kroppen förbereds och vilken process som därefter kan tillstå. Som exempel nämns hur Dayaks-folket på Borneo gör vilket kan vara en process som pågår i flera år innan kroppen (eller vad som då är kvar av den) jordsätts. Variationen av hur processen kring en begravning går till är inte bara en kulturell egenhet utan även social, det vill säga hur individens anhöriga väljer att göra. För min egen del så var jag relativt fri från några möten med döden under hela min uppväxt. Det var sedan först i mitt yrke som polis som döden blev allt mer påtaglig då jag under mina år inom myndigheten hanterat ett otal ärenden med avlidna personer. Oftast handlar det om äldre människor som dött av en mer eller mindre naturlig orsak i hemmet men det rör sig också om överdoser, självmord och olyckor. Den process som påbörjas av de anhöriga i samband med ett dödsfall kan ske antingen utefter hur de anhöriga vill ha det eller om det funnits några önskemål från den avlidne då hen fortfarande var i livet. Av min erfarenhet så är det dock många som dör i sin ensamhet, utan någon familj eller några nära vänner. Detta gör att deras sista vila sker genom de arbetsrutiner som finns för berörda parter som hanterar kroppen och gravsättningen.  Sådana ärenden har fått mig att reflektera kring min egen död och att processen kring gravsättningen är ganska obetydlig för min egen del. Dessa människor som dör i sin ensamhet och som inte har någon närstående som kan ta hand om deras begravningsprocess är inte sämre människor än någon annan. Jag tror därför inte att processen har någon betydelse för vad som eventuellt skulle hända efter döden utan den är endast viktig för de efterlevande.

Ruin ägnar även en del av sin bok till att diskutera olika ritualer som finns då människor (försöker) kontakta de döda, eller i alla fall påkalla deras uppmärksamhet. Detta får mig att tänka på hur människans liv kommer att se ut i framtiden och att en sådan ritual till viss del kan komma att försvinna, eller åtminstone avta. Utvecklingen inom medicin går framåt precis som den gör inom alla områden. Även om vi brottas med nya sjukdomar som uppstår så lyckas vi även bota sådant som tidigare varit obotligt. Vi har också lyckats skapa preparat som förlänger livslängden på vissa av våra organ och vissa organ kan dessutom tillverkas idag. Även om det kan låta som science fiction så pågår forskning som syftar till att ge människan evigt liv i form av en biologisk kropp som inte åldras till det sämre. Detta är fascinerande och skrämmande på samma gång, precis som döden, och det får mig att undra om det hade varit bättre att födas ett par sekler framåt i tiden för att få möjligheten till ett längre liv där döden inte är lika självklar som den är idag.