Jag måste börja med att ursäkta mig, har insett att jag tydligen inte lyckades publicerade mina blogginlägg utan de var sparade som utkast, så här kommer ett inlägg som skulle ha lagts upp för några veckor sen och inte är så aktuellt längre, eller snarare för att förtydliga, det relaterar inte till vår aktuella litteratur.
Det är många tankar som har väckts de senaste veckorna när jag har läst litteraturen, men en tanke som jag återkommer till när jag går igenom texterna är skillnaden på hur vi anser att kvarlevor bör behandlas idag jämförelsevis mot hur det gjordes historisk och hur det kanske kan kopplas till rådande förhållningsätt i samhället i stort.
Det här med att skelett kan skapar en väldigt betydande turistattraktion vilket Young & Light (2018) skriver om, tycker jag går att jämföras med hur lilla staden Vadstena med drygt 6,000 invånare ser turister från hela världen som kommer för att besöka Heliga Bigittas grav. Även fast Heliga Bigittas gravplats bestämdes mer än 600 år före diskutionen kring Richard III slutliga viloplats kan vi dra paralleller mellan hur de två kända individernas skelett ansågs då som nu som en potentiell turistattraktion. Huvuddelen av Bigittas kropp är begraved i Vadstena men då flera orter ville ha sin beskära del av helgonet löstes det enkelt genom att helt enkelt dela upp kvarlevorna så en del av hennes höftben finns till exempel i Uppsala domkyrka. Det är idag 23 skelettdelar och 2 huvudskålar bevarade i Vadstena. Synen på ett skelett under 1300-talets Sverige skiljer sig från hur vi idag hanterar kvarlevor vilket beskrives i ”The corpse, heritage, and tourism” då ben från Heliga Birgitta har delats ut som gåvor till andra kyrkor och olika prominenta personer genom århundradena, jämförelsevis med Richard III där flera platser diskuteras / hävdar sig vara den rätta / bästa viloplatsen för kungen men tanken att dela på kvarlevorna tror jag aldrig skulle komma på tal idag.
Det är fascinerande att läsa om alla olika aspekter som berörs av att Richard III kvarlevor hittas. De handlingar som nämns i texten, om hur det gjordes DNA test och försök att återskapa kungens ansikte (s. 95), den allmänna nyfikenheten vilket speglas av uppmärksamheten i internationell media och tillströmningen av besökare (s. 99), allt reflektera vår nutids stora dilemma där vi hela tiden kräver bevis och mer fakta. Samtidigt ifrågasätts att skelettet som hittats faktiskt är Richard III även om bevisen visar på det.
Det är mycket som talar för att inga av benen i Vadstena klosterkyrka är Heliga Birgitta men dåtidens samhälle accepterade vad som blev berättat precis som England accepterade att deras kung hade dött i strid utan att se kroppen. Givetvis hade de inte samma möjligheter som vi har idag att få fakta men frågan är om allt behöver bli ifrågasatt?
”The presence of his physical remains became the central focus of attempts to establish historical “authenticity” to distinguish between “truth” and “lies””. (s. 97).
Referenser:
Young, C. and Light D. (2018) “The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England,” i Frihammar & Silverman (red) Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. Routledge, London.
http://birgitta.vadstena.se/images/klosterkyrkan/relikskrin.htm
Intressant – tänker också att det är långt ifrån den bilden vi kanske har nu av att begravningen ska vara en sista, ostörd vila? Så jag håller med om att samtidens inflytande på historien blir viktig i dessa diskussioner om hur en ska eller bör behandla eller hantera kvarlevor. Att dela ut ben som gåvor låter ju makabert samtidigt som vi ex. (som jag diskuterade på förra seminariet tror jag) idag fortfarande har pågående förstörelse av exempelvis begravningsplatser som tillhör minoriteter i USA och kvarlevor på museum världen över, öven om det ofta nu jobbas på att få hem dem. Min mormor är uppvuxen i Finsta där Heliga Birgitta sägs komma ifrån och på senaste åren har skyltar även satts upp där för att påvisa hennes koppling till platsen – i hopp om att fler kanske turistar i byn, så även i bristen på mänskliga kvarlevor lever hoppen om turismen kanske kvar? Det blir kanske intressant i relation till plats och anknytning som vi förhoppningsvis ska prata mer om snart!
Vilket intressant inlägg om Heliga Brigitta!
Jag tror att det alltid är bra att ställa kritiska frågor kring kvarlevor som objekt, men också ställa kritiska frågor kring kvarlevor som subjekt (fetischeringen/idéerna/praxis av och kring dem). Det är ganska spännande hur ‘vi’ (forskare, privatpersoner, samhället, osv) formar ontologier utifrån kvarlevor, exempelvis då som fallet med Richard III. Skelettet blev en symbol som gav plats för mytologisering och samtida formande av en annars ganska bestämd historia à la ”det är Richard III’s kropp och han var den vi vet att han var!”. I Young & Light (2018) fastnade jag för hur forskare menade att ”truth is more powerful than lies”, typ då indikerade att deras epistemologi är objektiv och att deras metoder kan hjälpa oss nå en sorts slutgiltig sanning. Men den sanningen, menar jag, finns inte men finns också evigt. Med andra ord, att sanningen om historien är formad av samtiden.
Intressant jämförelse med Birgitta, och fascinerande att det finns två bevarade skallar i Vadstena. Min bild av Vadstena är att hela staden i mångt och mycket kretsar just kring minnet av Birgitta – oavsett om det sedan handlar om religiositet, turistnäring, stadsbild osv.
Jag kommer apropå detta att tänka på kompositören Joseph Haydn, som dog 1809 i Wien. Detta var i frenologins begynnelse (frenologi, dvs den förlegade teorin att egenskaper och karaktärsdrag återspeglas i skallens form, har ju varit uppe tidigare under kursen) och man ville gärna komma åt att studera berömda vetenskapspersoners, författares och kompositörers skallar för att bättre förstå deras genialitet. En vän till Haydn mutade därför dödgrävaren att skilja hans huvud från kroppen och stjäla den för frenologiska studier. Skallen hade redan hunnit börja ruttna till följd av varmt väder, men man undersökte den trots detta och tyckte sig finna att ”musikknölen” på skallen var ovanligt välutvecklad. Den renkokade och blekta skallen visades sedan upp (i smyg, får man förmoda) i hemmet hos en av de inblandade frenologerna, förvarad i en specialdesignad trälåda med en gyllene lyra som utsmyckning. Haydns kropp hade under tiden begravts på en förhållandevis enkel kyrkogård pga att Wien var ockuperat av Napoleons trupper. När kriget var över ville man flytta kroppen till en tjusigare begravningsplats, varvid man upptäckte att skallen saknades. Frenologerna i Haydns bekantskapskrets blev genast misstänkta. De lyckades dock genom olika knep smuggla undan skallen – t ex gömde man skallen i en madrass och lät en familjemedlem ligga ovanpå den medan huset genomsöktes av polisen. Slutligen låtsades man dock ge upp och gav polisen en annan skalle (lite oklart vems). Efter Haydns frenologväns död vandrade så skallen runt bland wienersocieteten och skänktes så småningom till ett av stadens musikinstitut, där man ibland tog fram den och beundrade den. Först på 1950-talet begravdes skallen åter med Haydns övriga kropp – och med skalle nummer två, som fick ligga kvar i graven den med.