En viktig fråga ställs av en samisk kvinna i Cogos et al. (2017) – ”[w]hat will you do with a map when you have the ponds, and the sunlight? And the rivers.… The brooks flow from west to east. And the trees thrive towards the sun” (Cogos 2017, 45). Kartor är uppbundna i en sådan kolonial historia och behövs för att möjligen äga land en ej känner till. För när kartan finns i narrativ och naturen finns de inte på samma sätt i dominanta staters dokumentation och därmed blir raderade ur det erkända allmänna narrativet om platser. Då platsnamn inte är isolerade, statiska platser utan, som jag förstår det, mer dynamiska rörelserelationer som relateras till platser, som berättas och skapar mentala kartor över kulturen genom att relateras till varandra blir det därmed ett stort hopp mellan att rita kartor och förmedla och navigera platsnamn: ”Place names are not only “narrated maps,” they constitute “mental maps,” drawing a cultural landscape by telling a story within the series they form together” (ibid.). Jag har haft lite svårt att formulera mina tankar gentemot denna veckans läsning men vid middagsbordet hos min mamma så berättade min styvpappa om sin uppväxt med en liknande tradition av narrativa platsnamn när han som ung levde ute i bushen i Östafrika. Miljön och omständigheterna var i ständig förändring och djurens olika habitat förmedlades genom berättelser som de höll vid liv. Detta har varit något som i denna nation fortsatt leva och uppskattas då de som känner till allt detta kan arbeta med landet på ett annat sätt – för landet. Detta till skillnad från vår nations relation till våra samiska folk.
Även Ellemors (2003) beskrivningar av kampen om anspråk på platser slussade mig tillbaka till de år jag levt i Australien själv och vittnat om de otroliga historiska orättvisor som fortfarande pågår i landet (i lagar och diskursivt). Jag har mött myten om “Aboriginal privilegium” (Ellemor 2003, 238) själv under min tid i Australien och de mörka tankar vita australier har om deras ursprungsbefolkning (samt oss andra icke-vita). Hur kan reparation och rättvisa ske om dessa fortfarande cirkulerar, i högre velocitet? För som Ellemor visar fortsätter generation efter generation att låta dessa myter fortleva och med dem rädsla att inte höra hemma. Att inte höra till någonstans kan vara en oro som många känner, men som vi har sett tidigare blir det inte lätt för frid att infinna sig om en ignorerar och motsätter sig historier. Att ha en historia av att vara rädd att bli landlös/hemlös kan möjligen generera någon form av empati för de som blivit land/hemlös, de vars land har blivit ockuperat och koloniserat. Detta verkar dock inte kunna infinna sig då det sker på bekostnad av ens egna “säkerhet” och kanske framförallt bekvämlighet. Detta förblir en av de största svårigheterna att ta sig igenom i postkoloniala kontexter, hur blir alla hemma i en nation och kan allas anspråk på hemmahörande bli sett som likvärdiga i kontexter som präglas av en historia av kolonisation, våld och förtryck och en fortsatt (rättslig/strukturell, social och kulturell) sanktionering av att dett får fortgå?
I texterna finns frågor om talföreträde och makt, vems anknytning och definition av plats som ska få råda samt i vems system detta sker i – hur kan en göra motstånd inom ett system som inte är ens eget, med ett språk som inte är ens eget eller med andras förståelser av världen och relationer till liv och natur?
Litteratur
Cogos, Sarah & Roue, Marie & Roturier, Samuel. 2017. “Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape.” I Contemporary Contexts. Arctic, Antarctic, and Alpine Research. 49. 43-51.
Heidi Ellemor. 2003. “White skin, black heart? 1 The politics of belonging and Native Title.” I Australia, Social & Cultural Geography, 4:2, 233-252.
Jag har så många frågor gällande dessa namn – vilka namn är det som håller i sig och vilka faller bort? Jag skulle verkligen vilja fundera ut något sätt att bevara namn som få ske på de som berörs villkor och som inte kräver att de ska spridas till obehöriga om de inte vill. Kanske skulle video vara något att spara dessa i (och publicera privat) eller något virituellt animation där många lager kan arbetas in? Förhoppningsvis kan framtidens teknologi kanske finna något sätt som inte heller kräver ständig uppkoppling eller problem med publicering för utomstående.
Jag instämmer att kartor verkligen kan vara koloniala. Den som bestämmer hur kartan ska vara utformad har mycket makt i vad som får vara med. Samtidigt förstår jag att det är svårt att göra kartor som återspeglar verkligheten på ett rättvist sätt. Som du nämner och som även Cogos med flera tar upp är det så mycket som är knutet till ett namn och detta kan vara svårt att förmedla. Mina föräldrar är uppvuxna i en kultur där platser ges namn, till exempel att en gård eller ett skogsskifte får ett namn, och detta är något som de har överfört till min syster och mig. Vissa platser i relation till namnen kan vi ha svårt att förstå lika mycket som våra föräldrar. Kanske är det ett tecken på att traditionen håller på att blekna bort. Andra platser och dess namn är så betydelsefulla att jag tror att även min syster och jag kommer att föra vidare i den muntliga traditionen.