I frågor gällande urfolks rätt till marker och land behöver urfolken vissa på ett kontinuerligt användande av markerna för att få rätten att fortsätta använda marker idag. Detta är fallet både i Girjasmålet och Yorta Yorta-fallet i Heidi Ellemors artikel White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia (2003).
I Girjasmålet har både arkeologiska och ekologiska undersökningar gjords för att avgöra hur dagens verksamhet kan kopplas till dåtida verksamheter. Vid en sådan koppling kan urminnes hävden användas för att få rätten till markerna. Bevis för kontinuitet är materiella (kulturella) lämningar, så som arkeologiska fynd eller en ekologi vilken tyder på ett tidigare jordbruk eller djurhållning, vilket sätts i relation till naturen eller det naturligt orörda.
Bilder likt den nedan beskrivs ofta som ett naturlandskap vilket leder tanken till en orörd natur på grund av den uppdelningen mellan natur och kultur som existera i den västerländska/modernistiska ontologin.
Bilden är hämtad från sametingets hemsida och visar ett samiskt landskap innehållande en infrastruktur. Visserligen en grön och/eller ekologisk infrastruktur. Landskapet är alltså ett kulturlandskap i allra högsta grad. Rennäring, jakt och fiske har lämnat spår i landskapet och likaså har spår lämnats ända sedan inlandsisen smälte. Dessa spår kan, och har sannolikt, även en immateriell kultur som ses i relation till landskapet.
Poängen jag vill framhäva är att det inte finns några orörda naturlandskap utan endast, i olika grad, röra och påverkade kulturlandskap som har uttrycks både materiellt och immateriellt.
Social antropologen Tim Ingold (2000, 2011) har visat att det är i landskapet som urfolk oftast uttrycker sin historia, det vill säga landskapet och dess förändring är en historieskrivning. Denna historieskrivning är både materiell och immateriell men även utgörs den av en rörelse i landskapet. Ingold beskriver rörelsen som linjer i landskapet vilket utgör en social förbindelse mellan landskapet och dess invånare. Dessa linjer är jägarens stigar, renens spår, fiskens floder, skidornas och snöskoterns spår i snö etcetera.
Den skriftliga historieskrivningen och den materiella kulturens tolkningsföreträde gör att delar av kontinuerliga verksamheter förblir osynliga.
Referenser
Ellemor, Heidi. 2003. White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia. Social & Cultural Geography vol. 4 (2).
Ingold, Tim. 2000. The Perception of the Environment. Essays on Livelihood, Dwelling and Skill. Routledge: London.
Ingold, Tim. 2011. Being Alive. Essays on Movement, Knowledge and Description. London: Routledge.
Denna diskussion är väldigt intressant. Materialism i sig är, som du säger, ett högst aktuellt fenomen som präglar det moderna samhället vi har idag. Går man tillbaka till Malinowskis välkända verk så har materialismen alltid kunna sätta sina spår, inte minst för att symbolisera kulturella värden. I och med detta håller jag med dig om att materialismen ser olika ut beroende på var man kollar. Sedan blir materialismen som man söker efter också subjektiv, vilket innebär att fenomen som andra skulle märkt av, lätt kan exkluderas av en själv. Vad jag vill komma till är att även materialismen är subjektivt betingad och traditioner kring den ter sig på olika sätt.
Du nämner att det bland annat finns muntlig och skriftlig redovisning av samhälleliga traditioner och att den muntliga riskerar att inte ses lika autentisk beroende på hur väl subjektivismen skiner igenom. Jag förstår vad du menar med detta. Kopplar vi detta till den rättssociologiska kontexten i en rättssal där ett vittnesmål lämnas av ett offer till sexualbrott, så kommer vittnets legitimitet värderas utifrån redan satta kriterier för hur man enligt en ideal standard borde framstå. Dessa ideal kan vara där en kvinna anses som ett mer legitimt offer än en man, en ung kvinna jämfört med en äldre kvinna, eller om offret i sitt vittnesmål påvisar någon form av utsatthet (fysiska skador eller emotionell stress). Vad som i detta exempel anses som en utsaga kommer värderas utifrån den grupp som upprätthåller samma värderingar. På samma sätt kan den muntliga traditionen prioriteras framför skriften om det är det kommunikativa medel som värderas högst bland den grupp som traditionen berör.
Ditt inlägg och era kommentarer får mig att tänka på Resilience Theory som jag lärde om i min miljö och samhälle Bachelor vilket väldigt kortfattat (skamligt kortfattat men det måste få ursäktas nu) handlar om hur miljö och samhälle är sammankopplade och att system (allt från små samhällen, ett ekosystem, hela jordklotet, ett rättsväsende, osv) är mer motståndskraftiga om de är kombinerade av diverse olika saker. Där är i alla fall en helt väsentlig punkt “combining different types of knowledge for learning” (Folke, Colding, & Berkes, 2003). Det handlar alltså om att kunna kombinera olika sorters kunskap för bredare och mer hållbar lärdom och interaktiv kunskap. Att kombinera traditionell kunskap (som ofta är muntlig) med samtida kunskap (modern vetenskap) in i institutioner på olika nivåer. Att kunskap liksom inte är mer legitim bara för att den är “vetenskaplig” osv. Det finns många exempel på både rättvisa och orättvisa kombinationer av kunskaper som jag inte ska gå in på nu, men jag klistrar in ett kapitel om Resilience Theory där man kan läsa mer om det om någon är intresserad. (Jag har mer litteratur om detta för den som skulle vara intresserad).
Folke, C., Colding, J., & Berkes, F. (2003). Synthesis: building resilience and adaptive capacity in social-ecological systems. Navigating social-ecological systems: Building resilience for complexity and change, 9(1), 352-387.
Eller är det skriftliga och materiella källorna enklare att gå efter pga. att det är så i vår ontologi? Någon från ett samhälle där historia främst är en oral praktik kanske skulle hävda den exakta motsatsen. I samhällen/kulturer den muntliga traditionen inte skrivs ner tendera själva berättade att bli mer exakta och detaljerna får, och måste, spela en större roll just för att meningen ska föras vidare – detta gör också att det blir lättare att komma ihåg hur lång tillbaka den går.
“Dessutom gissar jag att den muntliga traditionen efter ett tag riskerar att inte ses som autentisk eftersom historieberättandet även präglas av den enskilda berättaren.” – här tänker jag att detsamma gäller det skriftliga materialet. Det präglas i lika hög grad av den person som skriver ner det. Den information som förs vidare, oralt eller skriftligt, kommer alltid göra det utifrån en kulturell kontext och ett teoretiskt perspektiv – hur objektiv författaren/berättare än försöker vara. Objektivism är en modernistisk illusion vilken anser att text på någon oförklarligt vis skulle vara mer objektiv än andra typer av källor. Och ännu värre blir det med siffror som till och med är mer objektivt än text…^^ Jag tror istället att bästa resultat uppnås om flera typer av material användes och författaren/berättaren/kommunikatören/artisten etc. är transparent med sin subjektivitet, dvs. intersubjektivism.
Det blir som du är inne på problematiskt att den skriftliga historieskrivningen och den materiella kulturen har tolkningsföreträde. En plats blir till exempel inte mindre viktig av att de som besöker den inte lämnar något synligt avtryck. I dessa tider har vi dessutom ideal som säger att naturen ska vårdas och att människor inte bör lämna avtryck eftersom vi tyvärr har en tendens att förstöra för andra arter på platsen. Samtidigt förstår jag varför det skriftliga och materiella får bestämma för det är betydligt enklare att gå efter. Muntlig tradition är en mycket stor del av bevarandet, men om det inte skrivs ner kan det vara svårt att se hur långt tillbaka den går. Dessutom gissar jag att den muntliga traditionen efter ett tag riskerar att inte ses som autentisk eftersom historieberättandet även präglas av den enskilda berättaren.