Monografi – Cathrine Merridales Kreml: Symbolen för makt och rikedom

Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att njuta en fantastisk film, genom att bara titta på eftertexterna. Det är korrekt, snabbt förbirullande, omfattande men säger egentligen inte så mycket om filmen. Du får all kreativ fakta, men ingen känsla eller upplevelse.

Nä. Lite väl hårt omdöme.

Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att äta en utsökt 9 rätters middag med perfekt urval av dryck till, fast utan att faktiskt få  smaka maten utan bara få läsa den kemiska innehållsförteckningen på ett A4 blad.

Nja, fortfarande lite hårt.

Det jag menar är att boken som ska beskriva Kremls 900-åriga historia förvisso är omfattande, korrekt och fascinerande, men den innehåller varken något om platsens själ eller intressanta teorier som ger platsen ytterligare dimensioner. Jag minns när jag som 14-åring plötsligt satt med Dostojevskijs Brott och Straff i famnen. Att öppna den var först förvirrande, alla namn, alla olika namn på samma personer, men sen… orden som plötsligt svepte över sidorna blev ett med läsupplevelsen och skapade en värld utanför mitt egna Malmö. Konflikterna i människans natur och dess möjligheter. Pusslet av namn byttes ut mot hänförelse.

I Kreml sker aldrig detta. Nu förväntar jag mig inte att en historiebeskrivning av en professor ska ge samma läsupplevelse som Dostojevskij en gång gjorde, men det är en spretig berättelse om en plats som är skapad av både krass politisk fakta och mystik. Jag tappas bort. Det finns ingen röd tråd, i den röda maktens boning, som ledsagar mig i berättelsen. Eller håller mig kvar genom ett större resonemang.

Den tar avstamp i platsens ikonmålningar, dess symbolik, budskap, skapare och dess öde. Maktspelen och arvingars strider sveper sida upp och ner, ibland framåt i tiden, ibland bakåt. Boken stannar upp emellanåt, men den bitvis röriga kronologin gör det svårt att veta i vad. Kreml och dess plats i rysk historia växer sakta fram, i takt med att borgar blir till ruiner och hus brinner ner. Ända in i våra dagar. Den ger inga analyser av varför, den utelämnar människans röst bakom tjocka murar och maktinnehavares stumma blick i målade självporträtt.

 

Jag valde egentligen inte denna bok, utan skulle läst Night of stone, men ett felköp gjorde att det var denna som kom på posten, och med pandemin som ett järngrepp om tillvaron, fick det bli denna i alla fall.

De 500 sidorna släpar sig framåt, instinktivt vill jag hoppa över sidor, gå vidare, tänker när ska bokens innersta öppna sig för mig?

Men den lämnar mig inte med en känsla av att förstå Kreml, rysk historia, politik eller kultur, som den utger sig för att vilja göra. Där finns heller ingen synlig ”konflikt”, en stad som Kreml borde inte vara så homogen som den trots allt framställs. Trots alla intriger och maktspel genom åren framstår den precis så skyddad som den kanske är. I ett land med lite insyn, sipprar inte platsens djupa orättvisor fram i boken. Inte så att det känns. Inte så att det skapar tankar.

Jag förstår ändå vad Chatrine vill förmedla, utan att alltid förstå det jag läst. Kanske är det översättningen som ger språket det oflyt den har. Kanske är det jag som kan för lite om Kreml och Ryssland i grunden för att kunna hänga med i dess historia. Kanske var det förväntningarna som skapade besvikelsen. Oavsett. Kreml är en gedigen bok som ger en detaljerad bild av en plats som periodvis varit välbesökt, periodvis varit ointaglig. Beroende på vilket syfte du som läsare har kan boken kanske släppa in dig innanför murarna och visa Kreml för dig i all sin både nutida och forna blodröda glans.

 

 

http://catherinemerridale.com/index.html

Minnets mångbottnade känslor.

Minnets mångbottnade känslor.

Bild från: https://washington.org/dc-guide-to/vietnam-veterans-memorial

 

The Canadian memory of the Great War, as its veterans called it is profoundly ambivalent: the public triumph contends with tragic personal memories of waste and loss”

Så skriver Duff Crear, författare och professor i Kanadensisk religions och militärhistoria. Det går även som en röd tråd i texterna vi läst; balansen mellan den personliga upplevelsen av förlust, och samhällets förhållningssätt till händelsen i ett historiskt perspektiv. Det som först kanske var en stark politisk vilja bland makthavare och med det, folkets valda och utvalda, till det motsatta. Förakt och motstånd till besluten.

Prästen Joseph F. O´Donnel beskriver hur har ger den sista smörjelsen till redan döda under Vietnamkriget, något som enligt katolsk sed enbart ges till levande på väg mot sista färden. ”One by one, I unzipped each body bag, and anoited whatever I found there. It was not pleasant. But it was the most solemn and powerfull prayer service I have ever experienced”. Ritualens betydelse även efter döden, hur den kulturellt och religiöst bar minnet vidare, trots att kriget rasade utanför.

I sökandet efter litteratur om begravningsplatser hittade jag en vacker liten barnbok: The Wall” av Eve Bunting med illustrationer av Ronald Himler. Den beskriver en pappa med sin son vid Vietnam Veterans Memorial i Washington, en lång, svart vägg med namnet på 58.000 personer som dog under kriget. De letar efter namnet på pappans far, en av de stupade. ”His fingers stop moving. ”Here he is”. My Grandpa? I ask. Dad nods. ”Your grandpa” His voice blurs. “My dad”. He was just my age when he was killed”. I denna textrad ryms all den längtan som beskrivs kring vilken betydelse en begravningsplats kan ha för minnet av de döda. Längre fram i boken beskrivs en händelse då en skolklass, utan koppling till något av namnen kommer dit för att hedra minnet av de döda. Vad de har med sig, hur de uppträder, hur pappan och hans son känner inför deras närvaro skiftar tonen i boken. Betydelsen av begravningsplats som publik eller privat blir märkbar. För vem finns begravningsplatser och minnesmonument?

De lämnar ett foto på den lille pojken vid väggen. Vad lämnar vi efter för personliga hälsningar? Varför är det så viktigt att kunna göra det? Är det viktigt? Och för vem?

”Grandpa won´t know who I am,” I tell Dad…I think he will,” Dad says. He puts his hand on my shoulder. …”… it´s a place of honor. I’m proud that your grandfather’s name is on this wall”.

 I´d rather have him here. The boy says.

 

Bild från boken ”The Wall”.

Boken är som en vandring i precis de frågeställningar vi ställts inför. Hur vi minns, och vad, formas av våra utomstående tillåtna gränser. I samhället finns en osynlig ram kring vad vi får sörja. Och hur. Denna ram är inte konstant och ändras både genom aktiva kollektiva beslut och genom personligt motstånd.

Avslutningsvis är det också väldigt intressant att utifrån ett barnboksperspektiv förhålla sig till begravningsplatser och minnesplatser, hur berättas arv vidare? Något som veckans läsning kring samisk berättartradition om platser starkt belyser.

 

Referenser:

Doris L Bergen, 2004, The sword of the lord, Notre Dame, University of Notre Dame, pp142, 220.

Eve Bunting, The Wall, New York, Clarion Books.

Gravfrid – Hur länge då?

Gravfrid – Hur länge då?

Foto: Privat, utsikt över Östersjön, 1Nm utanför TVG.

 

Gravfrid råder över gravsatt stoft eller aska efter det att gravsättning ägt rum. Gravfriden är evig och kan endast brytas med stöd av lagen. Stoft eller aska får då inte skadas.[1]

Begreppet har varit återkommande i media de senaste veckorna med anledning av dokumentären om Estoniavraket.

I texterna vi läst återkommer diskussionen kring aspekten tid. När upphör en plats rätt att få vara i fred från forskning, arkeologi eller förändring, och vem äger rätten att göra ingrepp? Tidernas mest kända förlisning, Titanic, har fått möta ett annat öde då bärgning av föremål varit viktigt för eftervärlden och där gravfrid inte utfärdats på samma vis som för Estonia.

I fallet Estonia är vraket klassat som en gravplats, med exakta koordinater och förhållningsregler.[2] Problematiken kring platser till sjöss, oavsett om det rör förlisningsplatser, andra typer av olyckor eller naturfyndigheter är att det på internationellt vatten är svårt att hävda en nations regler, framför allt över en annan nations fartyg. För Estonia gjordes en sådan överenskommelse mellan de inblandade nationerna, något som nu, 25 år senare, finns intresse att ändra på. För vems skull finns skyddet, vad tjänar skyddet för syfte? Och vad går man eventuellt miste om för svar om platsen inte får undersökas?

Platsen för Estonias förlisning blir som en osynlig ö, under ytan, mitt i Östersjön. Platsen finns inte mitt ibland oss som en kyrkogård eller minnesplats gör. Platsen är inget vi går förbi, en plats vi spontant kan besöka, det är ingen plats någon kan vårda, visa eller vara på för att minnas. Ändå finns den där.

I veckans texter har det varit mycket intressant att läsa om hur sorg tar sig uttryck i materiella ting, vad vi lämnar på platsen för sorg, dess både privata och publika betydelse. Hur sker bevarandet av minnet av de som förliste under Estoniakatastrofen, när platsen inte kan ses, mer än som en havsyta? Texterna om begravningsplatser som ”green space” och egna ekosystem förde tankarna till havets ekosystem och hur just vrak bildar egna små mikrosystem för fisk och undervattensliv. Som sjöman är det ett område jag hade velat studera vidare, havet som gravplats, havet som mytologisk onåbar plats.

 

För att runda av veckans tankar kring begravningsplatser, oavsett var de finns, hur de förändras, vem som har tillgång till dem eller hur de ser ut, avslutar jag med Karin Boyes dikt, Havet.

Havet

Salt, bittersalt

är havet, och klart och kallt.

På djupet multnar mycket,

men havet renar allt.

Vilt, rovdjursvilt

är bränningens glittrande språng,

men ingen människas tankar

är höga som havets sång.

Starkt, evigt och starkt

är vågornas väldiga tåg,

och stark av det eviga havet

var mjuk förgänglig våg.

Så ge ditt liv åt havet.

Det kräver blod av sin man,

men sist, djupt i det djupa,

får ingen en vila som han.

 

 

[1] https://www.movium.slu.se/system/files/news/10260/files/begrepp_i_begravningsverksamhet_141007.pdf

[2] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1995732-om-skydd-for-gravfriden-vid-vraket_sfs-1995-732

 

/Paula Hultzén Bank

Vem bär skulden?

Bild: Kvarlevor efter offren vid Genocide Memorial Church i Karongi-Kibuye. Foto: Adam Jones/Creative Commons från (https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/)

 

 

När börjar historien? Vilken tårtbit av tidslager skall lyftas ut och få utgöra basen mot vilken oförrätter och framgångar ställs emot. Frågan dyker upp i läsandet av texterna av Dunbar, Ferrándiz och Jung. Övregångsrättvisa, transitional justice, bygger på teorin om att det krävs att minnet av historiska händelser omvärderas för att en bättre framtid skall kunna skapas. Detta kan och skall ske med juridiska metoder men också med allt från stadsplanering till konst. Det handlar om att ställa skyldiga till svars för att kunna gå vidare, eller kan det faktiskt handla det om att låta förövare gå fria för att inte skapa nya, framtida, sår?

 

Världens koloniala historia innehåller många lager av olika tid och syn på människors värde. Ett av många länder som drabbats av ett kolonialt våldsamt arv är Rwanda.

Landets moderna historia börjar med att landet koloniseras av Tyskland år 1985, i landet bodde då många olika stammar och klaner av släkter och familjer. När sedan Tyskland förlorade första världskriget gavs landet till Belgien. Belgien byggde sitt styre på att dela in landets befolkning i två grupper, hutuer och tutsier. När landet blev självständigt på 1960 hade åren som koloni förstört mycket av den egna identiteten, den egna förmågan till styre och motsättningarna mellan hutuer och tutsi intensifierades. Det skedde en ändring i maktfördelningen där tutsier, som stått närmast det Belgiska styret, fördrevs från landet och hutuer övertog makten, ofta med samma våldsamma metoder de själva varit offer för under tidigare decennier. Uppdelandet av människors värde utifrån olika etniska grupper, propaganda och avhumanisering var redan en del av landets struktur.

 

Den 6 april 1994 inleddes sedan det 100 dagar långa mördandet i landet där uppemot 1 miljon människor dog. En händelse som paralyserade världen. FN och Belgien tog hem folk initialt, då det till en början beskrevs som ett inbördeskrig, det fanns ingen hjälp att få utifrån. Landet höggs bokstavligen sönder i blod.

 

I rättsprocesserna som sedan följde för att döma krigsförbrytarna kan en bit av tiden tyckas saknas. Nya domstolar instiftas, både internationellt och i Sverige för att möjliggöra rättegångar mot krigsförbrytare som befinner sig utomlands, och som även blivit medborgare i nya länder. Världen anstränger sig för att hitta skyldiga, både i Rwanda och utomlands.

I denna process för att hitta skyldiga och skapa en framtid ställs jag inför några frågor:

 

Hur långt bak kan grunden till ens skuld hittas? De krigsförbrytare som genomförde de fruktansvärde massakrerna i landet, bär de också såren av orättvisa och förtryck? Hur stor skuld var deras, och hur stor skuld bär tidigare koloniala strukturer? När och var skall gränsen dras för arvet av tidigare förtryck och möjligheten till att skapa en ny framtid? I fallet Rwanda lös det stora mediala och juridiska ljuset på de Rwandiska krigsförbrytarna, men fanns det andra skyldiga, de som från början skapat orättvisorna och korruptionen? Och vilka system har vi idag, som vi kommer att få stå till svars för i framtiden.

 

 

 

Referenser:

 

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/

 

https://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/folkmordet-i-rwanda/25-ar-efter-folkmordet