Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att njuta en fantastisk film, genom att bara titta på eftertexterna. Det är korrekt, snabbt förbirullande, omfattande men säger egentligen inte så mycket om filmen. Du får all kreativ fakta, men ingen känsla eller upplevelse.
Nä. Lite väl hårt omdöme.
Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att äta en utsökt 9 rätters middag med perfekt urval av dryck till, fast utan att faktiskt få smaka maten utan bara få läsa den kemiska innehållsförteckningen på ett A4 blad.
Nja, fortfarande lite hårt.
Det jag menar är att boken som ska beskriva Kremls 900-åriga historia förvisso är omfattande, korrekt och fascinerande, men den innehåller varken något om platsens själ eller intressanta teorier som ger platsen ytterligare dimensioner. Jag minns när jag som 14-åring plötsligt satt med Dostojevskijs Brott och Straff i famnen. Att öppna den var först förvirrande, alla namn, alla olika namn på samma personer, men sen… orden som plötsligt svepte över sidorna blev ett med läsupplevelsen och skapade en värld utanför mitt egna Malmö. Konflikterna i människans natur och dess möjligheter. Pusslet av namn byttes ut mot hänförelse.
I Kreml sker aldrig detta. Nu förväntar jag mig inte att en historiebeskrivning av en professor ska ge samma läsupplevelse som Dostojevskij en gång gjorde, men det är en spretig berättelse om en plats som är skapad av både krass politisk fakta och mystik. Jag tappas bort. Det finns ingen röd tråd, i den röda maktens boning, som ledsagar mig i berättelsen. Eller håller mig kvar genom ett större resonemang.
Den tar avstamp i platsens ikonmålningar, dess symbolik, budskap, skapare och dess öde. Maktspelen och arvingars strider sveper sida upp och ner, ibland framåt i tiden, ibland bakåt. Boken stannar upp emellanåt, men den bitvis röriga kronologin gör det svårt att veta i vad. Kreml och dess plats i rysk historia växer sakta fram, i takt med att borgar blir till ruiner och hus brinner ner. Ända in i våra dagar. Den ger inga analyser av varför, den utelämnar människans röst bakom tjocka murar och maktinnehavares stumma blick i målade självporträtt.
Jag valde egentligen inte denna bok, utan skulle läst Night of stone, men ett felköp gjorde att det var denna som kom på posten, och med pandemin som ett järngrepp om tillvaron, fick det bli denna i alla fall.
De 500 sidorna släpar sig framåt, instinktivt vill jag hoppa över sidor, gå vidare, tänker när ska bokens innersta öppna sig för mig?
Men den lämnar mig inte med en känsla av att förstå Kreml, rysk historia, politik eller kultur, som den utger sig för att vilja göra. Där finns heller ingen synlig ”konflikt”, en stad som Kreml borde inte vara så homogen som den trots allt framställs. Trots alla intriger och maktspel genom åren framstår den precis så skyddad som den kanske är. I ett land med lite insyn, sipprar inte platsens djupa orättvisor fram i boken. Inte så att det känns. Inte så att det skapar tankar.
Jag förstår ändå vad Chatrine vill förmedla, utan att alltid förstå det jag läst. Kanske är det översättningen som ger språket det oflyt den har. Kanske är det jag som kan för lite om Kreml och Ryssland i grunden för att kunna hänga med i dess historia. Kanske var det förväntningarna som skapade besvikelsen. Oavsett. Kreml är en gedigen bok som ger en detaljerad bild av en plats som periodvis varit välbesökt, periodvis varit ointaglig. Beroende på vilket syfte du som läsare har kan boken kanske släppa in dig innanför murarna och visa Kreml för dig i all sin både nutida och forna blodröda glans.
http://catherinemerridale.com/index.html
Bild från: https://washington.org/dc-guide-to/vietnam-veterans-memorial
Bild från boken ”The Wall”.
