Bild: Kvarlevor efter offren vid Genocide Memorial Church i Karongi-Kibuye. Foto: Adam Jones/Creative Commons från (https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/)
När börjar historien? Vilken tårtbit av tidslager skall lyftas ut och få utgöra basen mot vilken oförrätter och framgångar ställs emot. Frågan dyker upp i läsandet av texterna av Dunbar, Ferrándiz och Jung. Övregångsrättvisa, transitional justice, bygger på teorin om att det krävs att minnet av historiska händelser omvärderas för att en bättre framtid skall kunna skapas. Detta kan och skall ske med juridiska metoder men också med allt från stadsplanering till konst. Det handlar om att ställa skyldiga till svars för att kunna gå vidare, eller kan det faktiskt handla det om att låta förövare gå fria för att inte skapa nya, framtida, sår?
Världens koloniala historia innehåller många lager av olika tid och syn på människors värde. Ett av många länder som drabbats av ett kolonialt våldsamt arv är Rwanda.
Landets moderna historia börjar med att landet koloniseras av Tyskland år 1985, i landet bodde då många olika stammar och klaner av släkter och familjer. När sedan Tyskland förlorade första världskriget gavs landet till Belgien. Belgien byggde sitt styre på att dela in landets befolkning i två grupper, hutuer och tutsier. När landet blev självständigt på 1960 hade åren som koloni förstört mycket av den egna identiteten, den egna förmågan till styre och motsättningarna mellan hutuer och tutsi intensifierades. Det skedde en ändring i maktfördelningen där tutsier, som stått närmast det Belgiska styret, fördrevs från landet och hutuer övertog makten, ofta med samma våldsamma metoder de själva varit offer för under tidigare decennier. Uppdelandet av människors värde utifrån olika etniska grupper, propaganda och avhumanisering var redan en del av landets struktur.
Den 6 april 1994 inleddes sedan det 100 dagar långa mördandet i landet där uppemot 1 miljon människor dog. En händelse som paralyserade världen. FN och Belgien tog hem folk initialt, då det till en början beskrevs som ett inbördeskrig, det fanns ingen hjälp att få utifrån. Landet höggs bokstavligen sönder i blod.
I rättsprocesserna som sedan följde för att döma krigsförbrytarna kan en bit av tiden tyckas saknas. Nya domstolar instiftas, både internationellt och i Sverige för att möjliggöra rättegångar mot krigsförbrytare som befinner sig utomlands, och som även blivit medborgare i nya länder. Världen anstränger sig för att hitta skyldiga, både i Rwanda och utomlands.
I denna process för att hitta skyldiga och skapa en framtid ställs jag inför några frågor:
Hur långt bak kan grunden till ens skuld hittas? De krigsförbrytare som genomförde de fruktansvärde massakrerna i landet, bär de också såren av orättvisa och förtryck? Hur stor skuld var deras, och hur stor skuld bär tidigare koloniala strukturer? När och var skall gränsen dras för arvet av tidigare förtryck och möjligheten till att skapa en ny framtid? I fallet Rwanda lös det stora mediala och juridiska ljuset på de Rwandiska krigsförbrytarna, men fanns det andra skyldiga, de som från början skapat orättvisorna och korruptionen? Och vilka system har vi idag, som vi kommer att få stå till svars för i framtiden.
Referenser:
https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/
https://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/folkmordet-i-rwanda/25-ar-efter-folkmordet
Jag håller med om att det är intressanta frågeställningar du lyfter fram om historian bakom Rwanda och vad som ledde fram till folkmorden. Betyder det att det behövs olika perspektiv på händelserna?
1. Vad ledde fram till folkmorden? Vilka bar skulden för det? Hade det kunnat undvikas?
2. Under tiden folkmorden pågick. Vilka deltog? Hade de kunnat agera annorlunda? Hur påverkade grupptryck och stämningar i samhället? Vilka bar skulden för det?
3. Efter folkmorden. Vilka tog sig rätten att söka efter skyldiga? Mot vilken bakgrund sökte de skyldiga? Vilka var de skyldigas skuld?
Jag tänker på en annan händelse – IS-barnen. Vilken skuld har dom i föräldrarnas beslut och agerande under kalifatet? Ska de straffas för att eventuellt avskräcka andra från att ansluta sig till liknande organisationer i framtiden?
Det är nog här som i andra händelser, att det är segrarna som skriver historien och därmed slår fast vilka som var förövare och vilka som var offer.
Det är intressanta reflektioner och frågor om hur långt bak skulden bör fastställas. Jag tänker att det skulle kunna vara att man, genom att koppla nutida förbrytelser mot historiska händelser, på något vis ändå avskriver individuella förbrytare agens (och därmed också ansvar). Genom att knyta deras handlingar mot föregånget förtryck de upplevt finns risken att det blir en sorts tidslig/historisk determinism, eller vad man ska kalla det, där idéer om en viss ”naturlig” utveckling av konflikt rättfärdigar eller förmildrar krigsförbrytelser i nutiden. Liksom ”jag gör B nu för att den gjorde A mot mig (vilket kommer leda till att den gör C mot mig och jag D mot den)”. Samtidigt så spelar det ändå roll. Men till vilken grad?
Kanske det trots allt bör vara en utilitaristisk vinkel där omfånget av förbrytelserna och förtryck bestämmer den totala skuldens storlek. Detta är verkligen en svår (men intressant) frågeställning!
Jag undrar om transitional justice åtgärder har klara etiska grundpelare, andra än att de följer ”human rights framworks”. Det finns ju trots allt många olika etikteorier och teoretiker inom mänskliga rättigheter (även om det till stor del domineras av FN’s formulerade etik).
Jag kan inte så mycket om ”Gacaca” systemet, men med vetskapen om vilka resurser som fanns till Rwanda’s förfogande så verkar Gacaca vid första anblick varit en helt ok mekanism för att identifiera skuld och finna grundläggande, betydande, och långvarig rättvisa. Eller i alla fall så långt man förmår att få rättvisa. Någon som kan mer om det?