Category: Monografi

Posted on

Monografi. Heritage of death. Landscape of emotion, memory and practice.

Denne antologien er oppdelt i 16 kapitler/caser fordelt på 7 deler.  Som redaktørene selv skriver (i bokens side 13) har de valgt forskjellige særlig kraftfulle konsepter, fanget i enkeltord, slik at kraften av dem gjennom leseres heuristikker slippes løs i denne 7-delte organiseringen av de ulike kapitlenes case-studier.  Etter «introduction» -kapittelet følger del 2 «affect», del 3 «celebrity», del 4 «war», del 5 «oppression», del 6 «unbound» før siste del og kapittel «epilogue».

 

Slik jeg leser boken er dens helhet først og fremst en beskrivelse av det dunkle; det som ligger i gråsonen mellom lys og mørke. Dette dunkle har i vår tid kanskje i større grad enn lyset og mørket funnet sin vei inn i cyberspace, ref hvordan New Public Mourning (Walter 2008, 2015, i bokens side 30) omfatter både online og offline praksiser. Begrepet dark tourism og kapitelet om Chernobyl var særlig aktuelle i mine refleksjoner. Tim Huntchings og Katya Linden skrever i «Tourists at Chernobyl: existential meaning and digital media» om Chernobyl-katastrofen i 1986, hvor en atomreaktor i Ukraina førte til en av vår tids største katastrofer (sett fra et beredskaps og krisehåndteringsperspektiv). Kapitlet er en grundig analyse av ulike internettsider til ulike reisebyråer, hvis kommersielle ide bygger på å ta turister inn i den fraflyttede sonen rundt byen Pripyat. Boken omtaler også andre typer av såkalt «dark tourism», definert via Fouley og Lennon 1996:195, i bokens side 228, som «locations of death and disaster of sites of interpretation of such events for visitors … for rememberance, education and entertainment».  Det spesielle med Chernobyl er risikoen med tanke på radioaktivitet, et moment de analyserte internettsidene lager egne narrativ til, antagelig for å nedjustere følelsen av utrygghet for de reisende. Dark tourism er slik jeg forstår boken et mer snevert og mer sekvensielt begrep enn thanatourism (bokens side 230), og i vår digitale virkelighet assosieres begrepet dark tourism av meg til begrepet «dark site».

 

«Dark site» er i beredskapssammenheng et begrep for en forhåndsprodusert sørgeside til Internett, til bruk for organisasjoner som opplever kriser. Mens den daglige drift for de fleste organisasjoner krever en Internett-side som gir besøkende gode assosiasjoner, med bilder og tekst nøye planlagt og satt sammen for å gi den nødvendige reklamevirkning i hensikt økt inntjening, er den forhåndsplanlagte «dark site» til bruk i nødsfall, for å snarest kunne legges ut som hjemmeside dersom en krise oppstår for organisasjonen. Det er knapt noe som er så ødeleggende for en organisasjons omdømme enn at de i etterkant av tragedier på Internett fortsatt fremstår som et sted/en organisasjon hvor alle -fremdeles- er glade. For å fort kunne gli over i en passende sørgemodus, for dermed å unngå å støte pårørende og andre, er en krise-hjemmeside forhåndslaget, en «dark site». I vår digitale verden vil dermed en slik side oppstå som den aller første minneplassen etter en tragisk hendelse, og vil derfor ha stadig større betydning som supplement til offline praksiser for ulike reaksjoner. Selv om organisasjonen som opplever en krise etter hvert har interesse av å legge den opprettede «dark-site» hjemmesiden ned, eller bytte tilbake til en mer «reklamebasert» hjemmeside igjen, så opprettholdes gjerne en lenke til en protokoll eller minne-side også på den nye hjemmesiden. Altså en form for digital minneplass.

 

Med dark site eller dark tourism -begrepene følger en overfladisk, lineær tankegang basert på kommersielle interesser som jeg personlig ikke liker. Det er mulig det er på grunn av at jeg aldersmessig stammer fra den analoge tidsalderen at jeg ikke helt forstår hvordan noen kan se økonomiske muligheter i katastrofer. Bokens helhet, som tar mer hensyn til en syklisk tanke, ligger imidlertid i hele spenningsfeltet mellom hele denne mørkeste ideen til det lyse, og (i bokens s 32) oppsummeres på mange måter det jeg tenker i de følgende spørsmålene: «Instead of traditional perceptions of heaven, purgatory and hell, do we now have an additional space within the contemporary spiritual psyche- the ethernal space of Internet – where the bereaved linger and continue to interact with the deceased?» Bailey, Bell and Kennedy 2015:85). What will then happen to the wish Rest In Peace?

 

Mattias Frihammar & Helaine Silverman (eds). (2018). Heritage of death. Landscape of emotion, memory and practice. Routledge

 

 

 

 

Posted on

Perspektiv på tid – reflektioner över monografin History, Memory, and State-sponsored Violence

Berber Bevernages bok History, Memory, and State-sponsored Violence (2012) handlar om minnen, historia, politik och framför allt om tid. Monografins huvudkapitel är uppdelade i två delar där den första fokuserar på empiri medan den senare behandlar olika teoretiska perspektiv om tid. Boken avslutas senare med en sammanfattande diskussion där de båda delarna ställs i jämförelse till varandra. Personligen hade jag föredragit om dispositionen hade varit annorlunda eftersom jag anser att det blir lite konstigt att empirin presenteras för att sedan inte nämnas i bokens andra, teoretiska del. Jag skulle påstå att bokens ”spänning” tyvärr går förlorad, vilket kan bero på dispositionen. Det hade kanske varit smart av Bevernage att inte presentera all empiri i början av boken utan spara lite att ta upp senare i boken som ett sätt att hålla läsaren lite på halster.

 

Det som är intressant med boken är just tiden som det huvudsakliga temat. Bevernage analyserar olika sätt att se på tid och diskuterar vilka konsekvenser de olika perspektiven kan leda till. Min åsikt är att det på vissa ställen kan bli lite långdraget på så vis att det känns som att Bevernage mest återupprepar sig snarare än kommer med något nytt. Lyckligtvis upphöjs monografin av de intressanta tankarna om tid. Det Bevernage vill säga med boken är att tid kan vara väldigt politiskt och utgår från sannings- och försoningskommissioner som empiriska exempel. Ett perspektiv på tid som kritiseras i boken är synsättet där det förgångna ses som avskilt från samtiden. Istället för att se nutiden som ett resultat av föregående tider fragmenteras och isoleras de olika tidsperioderna, vilket möjliggör för förnekande av att eventuella problem skulle finnas kvar. Det moderna blir upphöjt som den fredliga och ideala tiden samtidigt som all skuld läggs på det som uppfattas som historiskt.

 

Sannings- och försoningskommissioner tänkte jag egentligen bara är positiva eftersom deras mål är att få fram (och sprida) sanningen om tragiska händelser och vidriga brott. Det är först efter att ha läst denna bok som jag förstår att de är mer komplexa än så. Jag tycker dock fortfarande att det som princip är bra att försöka få fram sanningen, även om sanning i sig kan vara svårt att definiera. Försoningsaspekten har jag nog lättare att förstå kritiken mot. Bevernage visar i sin bok hur perspektiv på tid kan göra att kommissionernas propagerande för försoning kan vara, eller åtminstone uppfattas som, ett krav på att låta det som har varit i det förflutna stanna där. Detta får mig att tänka på vittnesmålen i metoo-rörelsen som sträckte sig flera år tillbaka i tiden. Dessa vittnesmål fick utstå en hel del kritik av personer som tyckte att händelserna låg så långt tillbaka i tiden att det inte vore rätt att dra upp dem så här långt efter och straffa personen. Det skulle kunna hävdas att detta förhållningssätt även förekommer inom det svenska rättssystemet med tanke på att vi har preskriptionstid som innebär att en brottsling slipper straff om denne lyckas hålla sig gömd från rättvisan tillräckligt länge.

 

Den del av boken som jag tyckte var mest intressant är kapitlet ”’La Muerte No existe’” (på svenska ”Döden existerar inte”). Kapitlet tar upp hur Madres de Plaza de Mayo gör motstånd mot försök att porträttera de försvunna personerna som avlidna. Mödrarna vill minnas sina barn som levande och ställer sig därför i grupp emot utgrävningar av gravar och minnesmärken, ceremonier med mera som presenterar personerna som bortgångna. Motiveringen till att personerna ska minnas som levande är att den kamp de dog i och de ideal de levde för lever vidare. Mödrarna hävdar att personerna på så vis lever kvar i varje person som strävar efter samma sak. Jag har förståelse för att mödrarna känner så och jag tycker att det är fint att hålla personerna levande och minnas dem för det som var viktigt för dem.

 

History, Memory, and State-sponsored Violence är inte direkt en av de bästa böcker jag har läst, men den är stundvis riktigt intressant. Det jag tar till mig är att kunna se mer kritiskt på sannings- och försoningsarbete.

 

Referens:

Bevernage, Berber 2012. History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice. London & New York: Routledge

Posted on

Monografi – Cathrine Merridales Kreml: Symbolen för makt och rikedom

Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att njuta en fantastisk film, genom att bara titta på eftertexterna. Det är korrekt, snabbt förbirullande, omfattande men säger egentligen inte så mycket om filmen. Du får all kreativ fakta, men ingen känsla eller upplevelse.

Nä. Lite väl hårt omdöme.

Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att äta en utsökt 9 rätters middag med perfekt urval av dryck till, fast utan att faktiskt få  smaka maten utan bara få läsa den kemiska innehållsförteckningen på ett A4 blad.

Nja, fortfarande lite hårt.

Det jag menar är att boken som ska beskriva Kremls 900-åriga historia förvisso är omfattande, korrekt och fascinerande, men den innehåller varken något om platsens själ eller intressanta teorier som ger platsen ytterligare dimensioner. Jag minns när jag som 14-åring plötsligt satt med Dostojevskijs Brott och Straff i famnen. Att öppna den var först förvirrande, alla namn, alla olika namn på samma personer, men sen… orden som plötsligt svepte över sidorna blev ett med läsupplevelsen och skapade en värld utanför mitt egna Malmö. Konflikterna i människans natur och dess möjligheter. Pusslet av namn byttes ut mot hänförelse.

I Kreml sker aldrig detta. Nu förväntar jag mig inte att en historiebeskrivning av en professor ska ge samma läsupplevelse som Dostojevskij en gång gjorde, men det är en spretig berättelse om en plats som är skapad av både krass politisk fakta och mystik. Jag tappas bort. Det finns ingen röd tråd, i den röda maktens boning, som ledsagar mig i berättelsen. Eller håller mig kvar genom ett större resonemang.

Den tar avstamp i platsens ikonmålningar, dess symbolik, budskap, skapare och dess öde. Maktspelen och arvingars strider sveper sida upp och ner, ibland framåt i tiden, ibland bakåt. Boken stannar upp emellanåt, men den bitvis röriga kronologin gör det svårt att veta i vad. Kreml och dess plats i rysk historia växer sakta fram, i takt med att borgar blir till ruiner och hus brinner ner. Ända in i våra dagar. Den ger inga analyser av varför, den utelämnar människans röst bakom tjocka murar och maktinnehavares stumma blick i målade självporträtt.

 

Jag valde egentligen inte denna bok, utan skulle läst Night of stone, men ett felköp gjorde att det var denna som kom på posten, och med pandemin som ett järngrepp om tillvaron, fick det bli denna i alla fall.

De 500 sidorna släpar sig framåt, instinktivt vill jag hoppa över sidor, gå vidare, tänker när ska bokens innersta öppna sig för mig?

Men den lämnar mig inte med en känsla av att förstå Kreml, rysk historia, politik eller kultur, som den utger sig för att vilja göra. Där finns heller ingen synlig ”konflikt”, en stad som Kreml borde inte vara så homogen som den trots allt framställs. Trots alla intriger och maktspel genom åren framstår den precis så skyddad som den kanske är. I ett land med lite insyn, sipprar inte platsens djupa orättvisor fram i boken. Inte så att det känns. Inte så att det skapar tankar.

Jag förstår ändå vad Chatrine vill förmedla, utan att alltid förstå det jag läst. Kanske är det översättningen som ger språket det oflyt den har. Kanske är det jag som kan för lite om Kreml och Ryssland i grunden för att kunna hänga med i dess historia. Kanske var det förväntningarna som skapade besvikelsen. Oavsett. Kreml är en gedigen bok som ger en detaljerad bild av en plats som periodvis varit välbesökt, periodvis varit ointaglig. Beroende på vilket syfte du som läsare har kan boken kanske släppa in dig innanför murarna och visa Kreml för dig i all sin både nutida och forna blodröda glans.

 

 

http://catherinemerridale.com/index.html

Posted on

Recension: Skull Wars. Kennewick Man, Archaeology, and the Battle for Native American Identity. Av David Hurst Thomas.

David Hurst Thomas Skull Wars Kennewick Man, Achaeology, and the Battle for Native American Identity (2000) tar det arkeologiska fyndet “Kennewick Man” som utgångspunkt för att beskriva och problematisera den nordamerikanska historien och hur den påverkar dagens samhälle och de nordamerikanska urfolkens identitetsskapande i relation till både de tragiska händelserna i historien men också den nuvarande ”kaukasiska” (vita) befolkningens ramverk av moral, etik, normer, lagar och tolkningsföreträde till kontinentens historieskrivning.

Kennewick Man är ett skelett av en individ vilket hittades 1996 av en slump. Kraniet togs med till osteoarkeologen James Chatters som senare grävde ut platsen och hittade resterade delar av individen. Chatters analyserade individen och menade att denna var kaukasisk/vit, baserat på en komparativ analys, och daterade individens död relativt till ca 1800-tal. Det fanns dock ett problem med individen som gjorde att Chatters vart tvungen att skicka individen på provtagning för absolut datering. I individens höftben hittades en pilspets vilken dateras till stenåldern. Dateringen som kom tillbaka från labbet visade en ålder på ca 9 500 – 9 200 cal. BP. Tolkningen om att Kennewick Man skulle vara vit ifrågasattes inte i någon större utsträckning och framför allt nådde inte frågan media. Detta resulterade i att det, enligt många, fanns en sannolikhet att vita paleolitiska européer skulle ha varit först på kontinenten – en konspirationsteori, vilken arkeologerna sedan länge tystat, hade nu fått nytt liv. Olika grupper i samhället hävdade nu ett ursprung i denna vita stenåldersmänniska som varit här lika länge, om inte längre än kontinentens urfolk. Flera urfolk hävdade dock sin rätt att begrava Kennewick Man då han ansågs vara en förfader. Vissa forskare och politiker menade dock motsatsen och flyttade Kennewick Man till museum för utställning och vidare analys.

Boken börjar med att gå igenom historien kronologist där varje kapitel är ett historiskt tema eller event – från kolonisationens början, genom den vetenskapliga utvecklingen för att leda fram till var vetenskapen stod då boken skrevs. Fokus ligger på hur antropologer och arkeologer har sett på sig själva i relation till urfolken. Hurst Thomas beskriver hur historien och relation mellan antropologin och urfolk har påverkats av det modernistiska till postmodernistiska paradigmskiftet. Antropologin och arkeologin gick från modernismens objektivism till postmodernismens subjektivism. Under den modernistiska eran ansågs därför urfolkens orala tradering som ett icke-vetenskapligt materialet då det var subjektivt och religiöst. För postmodernisterna, vilka kom att dekonstruera de modernistiska teorierna och delar av den modernistiska epistemologin, blev istället den orala traderingen ett material vilket kunde bidrag med mer information – materialet sågs dock som symbolistiskt och representativt. Kennewick Man visar dock att många forskare höll kvar vid de modernistiska perspektiven. Ett sådant exempel är Chatters som i princip har en rasbiologisk grund i sin komparativa analys.

I och med denna övergång kom även urfolkens inställning till sin egen identitet att ändras. Nu började urfolken ta tillbaka sin identitet och forma den till sin fördel. Hurst Thomas går dock inte in på hur denna förändrade inställning sätts i relation till paradigmskiftet utan fokus hamnar mer på den politiska dimensionen och införandet av Native American Graves Protection and Repatriation act (NAGPRA) – vilken utgör ett skydd för urfolkens gravplatser samt att kvarlevor och föremål ska återlämnas. NAGPRA möjliggör även att urfolken får en större inverkan på historieskrivning. Genom återbegravning och repatriering så minskar det vetenskapliga materialet och där med möjligheten till fler studier. Urfolkens orala tradering får då större plats eftersom den bygger på minnen och inte det fysiska materialet. Därav skapar NAGPRA ytterligare debatt mellan urfolk, forskare och andra samhällsgrupper.

Hurst Thomas bok är inte en studie i den mån att den formulera ett problem som med hjälp av teori och metod analyseras och kommer fram till en slutsats – utan boken är snarare en redogörelse av den amerikanska historien i förhållande till teoretiska perspektiv som slutar i en rekommendation till hur urfolkens orala historia bör behandlas i forskning. I slutet av boken lyfter Hurst Thomas fram samarbeten mellan arkeologer och urfolksgrupper vilket leder till en ökning av personer med urfolks-ursprung att utbilda sig till arkeologer och antropologer. Även om Hurst Thomas inte har något teorikapitel där han går igenom sitt sätt att bemöta problemet så avslöjar slutet på boken hans inställning till hur forskningen bör relateras till urfolken och deras identitet – här ska arkeologer och antropologer på en disciplinär nivå göra upp med dess koloniala historia och i framtida forskning fråga sig själva hur den historia som produceras kan vara mening även för kontinentens urfolk.

P.S. Vid det är här laget har jag redan överskridit dom 700 ord som var den satta gränsen, men jag vill tillägga vad som hände med Kennewick Man efter att bok publicerades. Efter 2010 när aDNA metodens (rekonstruktion av gammalt DNA) kontamineringsproblem var lösta så gjordes ett test på Kennewick Man. Det visade sig att han var förfäder till de lokala grupperna av urfolk. Han repatrierades och återbegravdes på okänd plats 2017.