När jag för nu ganska många år sedan läste Catherine Merridales Ivan’s war var det ett påstående jag hakade upp mig på. Merridale upprepar nämligen flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Provocerad som jag blev av denna framställning av veteranerna som närmast hjärntvättade hörde jag av mig till en bekant som ägnade (och fortfarande ägnar) sig åt psykologisk forskning om just minne.
Till min besvikelse gav han Merridale rätt. Minne är känsligt för den typen av påverkan. Han tipsade också om några forskningsartiklar på området, och en av dem har jag använt flera gånger på en tidigare version av den här kursen. Titeln förklarar det mesta: A picture is worth a thousand lies:
Forskargruppen bakom studien har fått ett antal studenter att rekrytera en familjemedlem och förse dem med ett antal foton från hens uppväxt. För varje person valde forskarna ut tre bilder och tillverkade sedan en fjärde där ett fotomontage klistrade in en autentisk bild på intervjupersonen i en luftballong. (‘Kollaboratörerna’ hade bekräftat att intervjupersonen aldrig flugit luftballong.)
Vid flera tillfällen genomfördes sedan intervjuer, där intervjupersonerna fick berätta vad de mindes om de fyra bilderna som presenterades. Intervjuaren försäkrade dem att det ofta kan vara svårt att minnas saker från sin barndom eftersom man inte tänkt på det på så länge, och de fick lära sig några tekniker för att återkalla minnen. Vid den tredje och avslutande intervjun hade en ganska stor del av de intervjuade utvecklat ‘minnen’ av den aldrig genomförda ballongfärden. Det var visserligen färre, svagare och otydligare minnen än av de händelser som visades på de autentiska fotona, men icke desto mindre.
Intervjupersoner och kollaboratörer fick båda 20 dollar för besväret, en klen tröst för att ha fått sin tilltro på sitt minne förstört för livet kan man tycka.
Eftersom jag undervisar i antropologi och inte psykologi, drar nog jag och mina studenter lite andra lärdomar av denna studie. Och varje gång jag diskuterar den på ett seminarium är det någon student som drar fram en ny aspekt som jag inte tänkt på.
Senaste gången kursen gavs var det en student som påpekade att artikeln tydligt visade hur personligt minne är relationellt. Att det här minnet, och kanske även de autentiska, skapades i det här mötet mellan intervjuperson och intervjuade. Vad som också är tydligt av artikeln är hur intervjupersonerna verkligen anstränger sig för att komma ihåg. De vill verkligen samarbeta och vara duktiga.
När vi gjorde om kursen inför den här terminen var det så mycket som skulle in att den här artikeln tyvärr fick stryka på foten. Men det är intressant läsning för den som vill:
Wade, Garry, Read, and Lindsay | 2002 | ‘A picture is worth a thousand lies: Using false photographs to create false childhood memories’ Psychonomic Bulletin & Review 2002, 9 (3), 597-603 |