Minne, makt, motstånd

Jag vet inte hur många av er som läst History, memory and state-sponsored violence, av Berber Bevernage, men har ni inte gjort det kan jag rekommendera boken. Jag har visserligen inte läst alla men dock de flesta av bokens mycket intressanta artiklarna. Jag inspirerades mycket av hans beskrivningar av olika sätt att se på tiden/historien/nutid och dåtid men även möjliga vägar framåt där dåtid inte går att separera från nutid. Men även de artiklar som beskriver olika typer av motstånd mot straffrihet tycker jag är intressanta. 

En av dem handlar om Las madres de plaza de mayo i Argentina. Rörelsen grundades 1977 mitt under diktaturen av mödrar vars barn var “försvunna”, dvs bortförda, torterade och troligen dödade. Mödrarna vägrade att prata om sina barn som döda, utan lanserade ett annat begrepp som varken beskrev dem som döda eller levande. De pratar om “ausentes para siempre” (evigt frånvarande men med tydlig framåtsyftning) och “aparición con vida” (frånvarande med liv). De visste förstås att deras barn med största sannolikhet inte var vid liv, men att erkänna det hade varit ett sätt på att gå med på de historiebeskrivning som sa att det var dags att gå vidare, men utan att någon hade tagit ansvar för deras död. När de samlades på torget, för deras veckovisa manifestation, gick de motsols på torget, en liten symbolisk handling, ett motstånd mot att lämna det förflutna utan upprättelse. 

Jag är övertygad om att människor begår olika typer av motstånd mot olika former av makt, som vi inte alltid uppmärksammar för att de kan vara subtila. 

En anna bok jag kan rekommendera om ni inte redan läst den är “Herrarna satte oss hit” av Elin Anna Labba. Det är en passande bok att läsa just under den här kursen. Hon fångar upp ett motstånd. Mitt i tvångsförflyttningarna berättar några äldre om något som de kallar att de “smyger”. Det betydde att obemärkt flytta sig närmre varandra, dvs till områden där de egentligen inte fick bo. Labba säger att “De äldre tycker om att berätta om det här, att det mitt i all underordning fanns en liten gnutta protest (sid 105)”.

Jag vill koppla tillbaka till en mening i Sigrid Rausings bok Anteckningar från en Kolchos: “Vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia” (sid 204). Min fundering är vad som händer när den gemensamma underförstådda historien ifrågasätts. Det kan vara ett öppet ifrågasättande, men det kan också vara uttalanden som utgår ifrån en helt annan historiebild och som på så sätt ifrågasätter min historiebild som jag trodde var gemensam. Ett ifrågasättande kan förstås vara bra och en möjlighet att faktiskt revidera historien. Det kan handla om röster som inte tidigare blivit hörda, som har något nytt att tillföra. På så sätt är det bra med ett inkluderande sätt att se på historien. 

Men det kan också vara ett ifrågasättande som utgår ifrån felaktig empiri, eller faktaresistens, och som på sätt är en form av historieförfalskning. Om jag inte minns fel har vi varit inne på detta vid något seminarium då vi pratade om stormningen av capitolium.  Från Trumps era finns det förstås många exempel men värt att nämna är ju det påstådda valfusket. 

Jag kom att tänka på en händelse för tio år sedan. Moderaterna skulle anta en nytt idéprogram och i den stod det: “Kampen mot rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Detta ledde till mycket kritik i media och togs bort i nästa version, helt enkelt eftersom det inte var sant. Då fanns det uppmärksamma journalister och debattörer som lyckades göra sina röster hörda. Och ett parti som faktiskt lyssnade och insåg sitt misstag. För det var helt enkelt ett misstag. 

Nu råkade det bli ett exempel från Moderaterna och det hände för länge sedan. Det hade kunnat vara andra partier idag. Det hade kunnat vara socialdemokraterna som nu beskriver en historia kring migrationspolitiken i Sverige som inte är helt sann. Ett annat exempel är Sverigedemokraterna och deras berättelse kring att sexualbrott skulle vara ett importerat problem, det är inte bara en historieförfalskning. Det är även respektlöst mot kvinnor genom alla tider som har blivit utsatta för sexualbrott. 

Jag ser detta som ett allvarligt problem. Inte bara för vår nutid utan även för just vår underförstådda gemensamma historia. Och kollektivt minnande är något vi gör tillsammans och att det förflutna är något som vi kan omformulera, betyder inte det att vi hela tiden måste vara på vår vakt, delaktiga i ett sådant samtal och skydda vissa ramar? Och behöver inte forskare ta och framför allt få större plats?

“How do we memorialize an event that is still ongoing?” Citatet kommer från Christina Sharpes bok “In the Wake” (sid 20). Sharpe behandlar något som intresserat mig sedan starten på denna kurs, dvs historiska orättvisor eller trauman som inte bara tillhör det förflutna utan fortfarande lever kvar. Vad är dåtid, nutid och framtid och hur hänger de ihop? Sharpe rör sig i detta område och introducerar ett nytt analytiskt ramverk – the wake –  för att beskriva att “the past, that is not the past, reappears, always, to rupture the present” (sid 9). Hennes fokus är på den transatlantiska slavhandeln, som “was and is the disaster” (sid 5), och där blir “wake” en metod för att beskriva hur slavhandelns katastrof i nutid. 

Begreppet “wake” på engelska är dubbeltydigt, något som Sharpe väl använder sig av. Det betyder både kölvatten och vakna, med varianter på ordet som blir vaken, medveten. Det är både ett verb och ett substantiv och det är så hon ser begreppet, både som ett tillstånd “wake” men också en metod “wake work”. 

Boken delas upp fyra kapitel: The Wake, The Ship, The Hold och The Weather. Det är dock begreppet “wake” som är det centrala och som löper som en röd tråd genom boken och där övriga kapitel snarare är beskrivningar av the wake. 

I första delen introduceras begreppet “wake” genom att Sharpe beskriver tre dödsfall i sin egen familj, alla med olika koppling till kölvattnet av slaveriet. För svarta är döden nära, något som vi får beskrivet genom boken. 

I The ship beskriver Sharpe den transatlantiska slavhandeln och hur svarta kroppar avhumanisererades. Hon visar också att den avhumaniseringen fortfarande styr och syns i varje människa som dör på Medelhavet på grund av den europeiska gränspolitiken. I The Hold, även det dubbeltydigt, beskriver hon allt från livmodern, som bär fram ett svart barn dömt att leva med “slavery´s afterlives”, till fraktutrymme och fängelser. I avsnittet “The Weather” beskriver Sharpe den antisvarta atmosfären/klimatet/vädret/luften. Vilka får andas frihetens luft? Vilka får andas alls? Sharpe tar upp flera mord som poliser begått mot svarta bland annat genom metoden chokehold. Hon beskriver mordet på Eric Garner och hon skriver ut orden “I can’t breathe” de elva gånger Eric Garner sa just “I can’t breathe” innan han slutade att andas. “I can’t breathe” blev efter mordet på Eric Garner en slogan som används av Black Lives Matter. Orden kom att upprepas av fler svarta som dött i samband med polisingripanden, senast och kanske mest känd är mordet på George Floyd och hans sista ord. Här kan nämnas att Sharpe är mån om att beskriva att omsorg måste genomsyra wake work, något som är mycket genomgående i hennes bok. Det finns mycket omsorg i hennes beskrivningar. 

Det är en helt fantastisk bok. För mig som vit ger den både en insikt i hur det är att leva i “wake” men den ger mig ett begrepp, om dock lite svåranvänt, att analysera ett historiskt flöde utan slut. Boken är smärtsam att läsa, många gånger är den mycket personlig då Sharpe ger mycket av sig själv i boken. Hon säger själv att begreppet måste omges av omsorg. Boken är bitvis mycket teoretiskt och lite svårläst. Sharpe använder sig av upprepning som ett sätt att hjälpa läsaren att till fullo förstå hennes resonemang, något som tidvis blir lite för mycket. 

Som vit funderar jag igenom hela boken om det inte behövs ett teoretiskt ramverk för vita som i slaveriets kölvatten fick bättre livschanser, bättre tillgång till hälsa och utbildning, lever längre liv, med ett helt annat skydd från staten. Vad skulle i sådana fall ett sådant inbegripa? Spontant kommer jag att tänka på osynliggörande och motstånd mot förändring. Och istället för att lägga ett lager av omsorg krävs snarare ett lager av ansvarstagande.

In the book written by Lea David (2020) we take part in a discussion about memory and how human rights can be related to the key concept of the book – moral remembrance. Described as a proper way of remembering, this set of standardised norms is promoted through human rights infrastructures at the world polity level. Moral remembrance highlights the need to ‘face the past’, the ‘duty to remember’ and the ‘justice for victims’ – and all have their own historical background that needs to be understood, conceptualised, and contextualised (p. 8). Previously in this course, we have read and talked about the effects of normative ways of remembering and how they can take different forms in different cultures (Yea 2002., Silvén, 2018., Jung, 2009., Paxson, 1998. etc). Is there really one right way one should remember? 

In this book, we get to explore how memory is tied to politics, human rights, and how different experiences of memorialisation produce a long list of premises that in the long run enforce divisions on the local levels. David mentions a global trend where not only individuals but also entire communities and societies need to deal with their troubled past. In this process, the notion of memorialisation has become a critical element in current struggles for human rights and democracy (p 7). In this argument, human rights operate through the assumption that a proper memorialisation of a past conflict is vital for both democracy and human rights. By extending the invitation to ensure everyone’s rights, equal treatment must exist in all discussions.  

Take the example of Jung (2009), the aboriginal people in Canada who was victimised (in many ways) by the Canadian state in the 1900th century, never took any part in the national discussion. No one asked about their rights when being subjected to forced assimilation and the responsibility falls on the state which follows it even today. Moral remembrance has forced the recognition of horrible events such as these, for someone to take responsibility, recognise the issue, and enforce justice for the victims. In Jung’s article, the state engages in the process that involves these steps but does so by little to no extent. The victims are left voiceless once again when the state leaves the conversation after making a public apology. The term transitional justice was mentioned by the state and gave the Indian people hope that they finally would be recognised by a society where they also could belong. However, this was not the experience of the victimised people and the concept of moral remembrance was not efficient in this case.  

David means that if applied properly, memorialisation remembrance could strengthen the categories of nation and ethnicity. However, this can fall short if one recurring assumption when applying polity agendas tackling these problematics centres around how human rights norms must trump cultural norms and heritage. Hence, the human rights memorialisation agenda is always understood (at least partially) as oppressive, coercive, and a threat to a seemingly homogenous entity of the nation (p. 15). This way, new social inequalities could emerge and the concept of ideal victimisation becomes relevant in the direct exclusion of minority groups. 

Furthermore, David asks the questions of how a troubled past affects social (collective) memory. In this discussion, she explores the ways in which face-to-face encounters can spread human rights ideologies influencing people into moral actions in the long run. The choice of facing the past may not have an efficient result when applied to entire communities. (p. 10) This points to the differences in contextualisation and experiences of past conflicts. A one-size-fits-all perspective will not be suitable for every community, because everyone remembers differently. This leaves me with questions about whether the state really can guarantee that victims of greater conflicts and discrimination will be reciprocated? Is it, for instance, possible to apply national polity systems that will include all groups in a multicultural country such as Sweden?  

Lea David (2020) The past can’t heal us: The dangers of mandating memory in the name of human rights. Cambridge university press.