Jag vill koppla tillbaka till en mening i Sigrid Rausings bok Anteckningar från en Kolchos: “Vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia” (sid 204). Min fundering är vad som händer när den gemensamma underförstådda historien ifrågasätts. Det kan vara ett öppet ifrågasättande, men det kan också vara uttalanden som utgår ifrån en helt annan historiebild och som på så sätt ifrågasätter min historiebild som jag trodde var gemensam. Ett ifrågasättande kan förstås vara bra och en möjlighet att faktiskt revidera historien. Det kan handla om röster som inte tidigare blivit hörda, som har något nytt att tillföra. På så sätt är det bra med ett inkluderande sätt att se på historien.
Men det kan också vara ett ifrågasättande som utgår ifrån felaktig empiri, eller faktaresistens, och som på sätt är en form av historieförfalskning. Om jag inte minns fel har vi varit inne på detta vid något seminarium då vi pratade om stormningen av capitolium. Från Trumps era finns det förstås många exempel men värt att nämna är ju det påstådda valfusket.
Jag kom att tänka på en händelse för tio år sedan. Moderaterna skulle anta en nytt idéprogram och i den stod det: “Kampen mot rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande”. Detta ledde till mycket kritik i media och togs bort i nästa version, helt enkelt eftersom det inte var sant. Då fanns det uppmärksamma journalister och debattörer som lyckades göra sina röster hörda. Och ett parti som faktiskt lyssnade och insåg sitt misstag. För det var helt enkelt ett misstag.
Nu råkade det bli ett exempel från Moderaterna och det hände för länge sedan. Det hade kunnat vara andra partier idag. Det hade kunnat vara socialdemokraterna som nu beskriver en historia kring migrationspolitiken i Sverige som inte är helt sann. Ett annat exempel är Sverigedemokraterna och deras berättelse kring att sexualbrott skulle vara ett importerat problem, det är inte bara en historieförfalskning. Det är även respektlöst mot kvinnor genom alla tider som har blivit utsatta för sexualbrott.
Jag ser detta som ett allvarligt problem. Inte bara för vår nutid utan även för just vår underförstådda gemensamma historia. Och kollektivt minnande är något vi gör tillsammans och att det förflutna är något som vi kan omformulera, betyder inte det att vi hela tiden måste vara på vår vakt, delaktiga i ett sådant samtal och skydda vissa ramar? Och behöver inte forskare ta och framför allt få större plats?
En annen ting som kompliserer historien i betydning vår felles historie, er hvor individuellt man kan oppfatte ting, og hvor enkelt det er for alle å benytt internett til å søke informasjon. Problemet med at mange ikke er kritiske til internettet sine opplysninger, og muligheten “bakmennene” bak big-data har til å benytte allegoritmer, er at de som søker på en ting får mer av det samt de søker på. Det blir dermed mange “poler” og store muligheter for å skape splid og nye konflikter. Spesielt politisk, slik dere andre er inne på i deres innlegg.
Men nettopp på grunn av disse faktorene har dette kurset , iallfall for meg, vært veldig interessant og bra. Minne, makt til å stå i historien slik den er og motstand mot det muligens kollektive minnet som kan være feil.
Denna text är högst aktuell i denna tid som vi lever i just nu. När det kommer till historiebeskrivning och fakta så har detta satts i ett nytt perspektiv och blivit ett alltmer debatterat ämne. Den historia som vi känner till och som är flera hundra år gammal är många gånger svår att ändra då vi endast har begränsat material kring dessa händelser. Det ska dock kommas ihåg att historien alltid skrivs av vinnaren vilket såklart kan medföra en skarp vinkling av olika händelser.
Sett till dagens händelser så handlar det många gånger inte om att presentera fakta utan snarare att skrika högst och kunna förmedla sitt budskap till så många som möjligt och så snabbt som möjligt så det hinner bli en sanning innan det hinner kontrolleras. Donald Trump var en mästare på denna strategi och avfärdade all kritik som Fake news. Hans retorik verkar dock inte ha fått någon större effekt annat än hos hans egna följare. Att han förlorade valet och är historiens minst populäre president visar att hans taktik knappast varit bra.
Lite samma typ av retorik återfinns hos dagens socialdemokratiska regering. De försöker i flera frågor ge sken av att de haft en viss ståndpunkt som de egentligen har varit emot. Det finns flera exempel då olika ministrars blogg- eller twitterinlägg har raderats flera år efter att de skrivits eftersom de nu har bytt åsikt i vissa frågor, men samtidigt hävdat att de alltid resonerat så. Detta sätt att försöka förvränga historien kommer med största sannolikhet spä på ett politikerförakt och också göra det svårare att skriva vår tids historia utan invändningar av såväl meningsmotståndare och konspirationsteoretiker.