Minne, makt, motstånd

Jag valde att läsa Kathrine Verdery’s bok The Political Lives of Dead Bodies: Reburial and Postsocialist Change från år 1999. Boken är uppdelad i tre delar, en mer teoretisk och två mer empiriska delar. I första delen teoretiserar Verdery om dödkroppspolitik (dead body politics) och utvecklar sin antropologiska ståndpunkt och analys. Jag uppfattar hennes argument som reflexiva och kritiska till de, ofta, enkelspråkiga sätt som post-socialistiska/kommunistiska stater i Öst blivit forskade på. Verdery uppmanar att använda bredare och djupare teoretiska ramverk för att kunna förstå empiriska fall som hennes (den östeuropeiska/ryska postsocialistiska kontexten) och att det inte går att fundamentalt förstå sådana fall utifrån få faktorer eller förenklade analyser.

När de östeuropeiska/ryska socialistiska samhällen föll menar Verdery att hela länders landskap förändrades både politiskt, ekonomiskt, socialt så väl som kulturellt. För att skapa en ny livsuppfattning så innebar det att rekonstruera tid och rum. Verdery ger ett fint exempel på hur man kan tänka kring tid och rum: Alla landskap innehåller fler potentiella landmärken än vad de som passerar genom det noterar (s. 39). I och med att landskapet ändrade sig fundamentalt ändrades också människors förhållningssätt till världen. Eller som Verdery kallar dessa förståelser för känslan av en kosmisk ordning (s. 34). Det innefattar exempelvis funderingar kring vad som är moraliskt och omoraliskt, vem som är viktig, vad tid är, och liknande. Det är livsuppfattningar och idéer som materialiseras i en persons handlingar.

Den postsocialistiska omvandling som skedde i Östeuropa och Ryssland ses ofta utifrån statiska och teoretiskt ”enkla” koncept, så som marknadsskapande, demokratibyggande, skrivande av konstitutioner och så vidare. Här bidrar Verdery med, vad jag menar, är hennes viktigaste poäng. Hon menar att det inte enbart är de systematiska och officiella omformuleringarna som spelar roll i den nya postsocialistiska existensen. Allas känsla av kosmisk ordning har ju brutits och måste därför omorganiseras till något nytt. Att inkludera känslan av en kosmisk ordning omfattar betydligt mycket mer än bara samhällets statiska och tekniska krafter. Där kommer döda kroppar in som ett analytiskt verktyg för att förstå mycket djupare och mer komplexa faktorer av identitetsbyggande.

Verdery menar att vi kan se kroppar som symboliska uttrycksmedel i fall som dessa. Hon argumenterar till exempel att döda kroppar fortfarande lever, åtminstone symboliskt existerar, som politiska entiteter. Statyer är döda människor gjutna i brons eller huggna i sten (s. 5), skriver hon. De symboliserar en död person samtidigt som de ger den dödas politiska kropp evigt liv. Här läser jag Verdery’s poäng likt Young & Light (2018) citerar Kantorowicz (1957/2016) i artikeln vi läste i lektionen om kvarlevor där de talar om den materiella och politiska kroppen. Verdery öppnar i och med det upp förståelsen om det politiska och går bort från de annars dominerande statistiska och rationalitetsrättade idéerna om vad som omfattar politik – att statsomvandlingar på något vis skulle innefatta enkla faktorer och vara förutsägbara. Verdery menar att, till skillnad från mer flytande koncepten så som ”en stat” eller ”patriotism”, är kroppen materiell även långt efter att den har hamnat i jorden. I och med att den döda kroppen ändå finns (eller har funnits som en enhet) mer än något annat koncept som aldrig har haft en materialitet, så blir kroppen också en kanvas för hur samhällen opererar. Det är inte den faktiska materialiteten som är viktig, utan som nämnt materialiteten som symboliskt uttrycksmedel. De materiella landmärkena (döda kroppar av olika former) ger uttryck för utrymmet (världen vi lever i nu). Utrymmen kan därför betecknas på nya vis genom att riva ner eller ändra en specifik markering i landskapet.

Det är alltså det ogripbara, menar Verdery, som gör att dödkroppspolitik spelar stor roll i förståelsen av sådana processer. Verdery’s val av empiri (religiös dödkroppspolitik i andra kapitlet och etnisk dödkroppspolitik i tredje kapitlet) gör temat gott. Jag tror dock inte att alla hennes punkter går att applicera som ett ramverk till andra fall, vilket Verdery heller inte hävdar. Jag uppfattar det också som att det ibland ges för mycket ensamtyngd på kroppar, men igen är det Verdery’s val av parameter, och de bringar ändå intressanta argument till diskussionen om postsocialistisk förändring. Sammanfattningsvis så tycker jag att boken var okej/bra, och jag menar att det är Verdery’s teoretiska diskussioner som är de viktigaste delarna i boken.

Ovanstående bild “The Sami Diamond” är ett verk av det samiska konstkollektivet Suohpanterror, som sysslar med politiserad konst som kommenterar bl.a. på den historiska och pågående koloniseringen av Sápmi. 

Lagen lagen lagen… 

Jag har haft extremt svårt formulera mig kring temat om Girjasdomen och Historiska Rättigheter, så följande inlägg är förmodligen lite rörigt. Det är något med domstolsprotokoll och juristlingo som gör att jag blir lite stum, avdomnad, dör lite inombords. Som att den handfasta verkligheten som går att uppleva genom sinnena, försvinner, och ersätts av ett lagspråk, som ramar in världen enligt sina principer. Den definierar relationer människor emellan, mellan människor och ”ting”, och relationer mellan människor och platser i termer som verkar neutrala. Lagen är ett reduktionistiskt språk som mäter, avgränsar, delar in mark i territorium, delar in människor och levande varelser i kategorier, med och utan rättigheter. Lagen gör anspråk på och tar tolkningsföreträde. Lagen avgör….Lagen är en mäktig diskurs.. Lagen bestämmer (i detta fall till Girjas samebys fördel – en historiskt viktig dom och av många ses som milstolpe i kampen för samiska rättigheter i Norden). Lagen är en av de institutioner som reproducerar rasistiska och koloniala strukturer. I kolonisationen av Sápmi i Norden har samiska territorium koloniserats och koloniseras fortsättningsvis av fyra olika nationalstater. De har olika definitioner av vad samiskhet är. Staterna har (lagstiftad) tolkningsföreträde i att definiera samisk identitet, inte samerna själva. I Finland är ett av kriterierna för att räknas som same, att det samiska språket pratats och överförts kontinuerligt genom generationer. Mycket begärt av en stat som förutom trängt bort samerna och tagit deras marker i anspråk, även förbjudit samer att prata sitt språk och tvångsassimilerat samer och tagit i anspråk deras marker med hjälp av bland annat rasistiska argument.

Kartläggning och kartografi har varit ett viktigt verktyg i den moderna expansiva kolonialismen. Man har kartlagt markområden i syfte att ta dem i anspråk och där etablera det koloniala systemets lagar och syn på världen. Liksom Kartan skapar också Lagen en verklighet såsom den ser ut ur ett visst perspektiv. Den tillämpar sitt kalla språk på världen och det innebär ett slags våld.

Samer har genom historien tvångskristnats, tvångsförflyttats och bränts på bål. I krigstider har de på grund av traditionellt nomadiserande livstil i marker som delats upp av de nordiska staterna och Ryssland, åtalats, fängslats och avrättats för landsförräderi. De har blivit kriminaliserade och genom Lagen blivit olagliga ockupanter på sin egen mark.

Lagen har kanske varit det främsta instrumentet i koloniseringen av Sápmi genom seklena. Lagen har splittrat och fragmenterat en redan gles befolkning, det har varit ett viktigt kontrollinstrument. Genom beskattning och renbeteslagar har man succesivt kommit att rama in och kontrollera samisk politik, ekonomi, liv och samisk identitet. Man tänker sig ofta en framåtgående utveckling där mänskliga rättigheter respekteras allt mer. I fråga om samiska rättigheter har situationen dock blivit genom seklena allt sämre. Medeltida kungar som Gustav Wasa kanske inte har rykte om att vara några stora filantroper, men under 1600-talet hade kronan på många sätt större respekt för samerna än vad svenska staten har i modern tid.

I bakgrunden Anders Sunnas konst…

I artikeln om Girjas-rättegången 2016 i Gällivare tingsrätt ser vi bakom den bistra raden av lagmän och domare stora målningar. Bilderna är målade av Anders Sunna, och jag undrar hur dessa målningar hamnat i Gällivare tingsrätt. Det är kanske inte ovanligt med politisk konst i rättssalar, som en slags backdrop till det som diskuteras i salen. I denna artikelbild från rättssalen kommer dock bilderna i bakgrunden till förgrunden, och talar ett annat språk än den som används i rättssalen. I detta fall är det intressant att just Sunnas konst pryder väggarna i salen. Hans konst är direkt kritisk till nationalstaten och utmanar lagens legitimitet. Hans familj har i 50 (!) år varit i en konflikt med svenska staten och den lokala samebyn, då deras rätt att bedriva renskötsel fråntagits dem. Konflikten spänner över generationer av samma familj. De har kallats terrorister och bråkmakare och under uppväxten har familjens barn blivit trakasserade och hotade i lokalsamhället.

I Gällivare genomför Anders Sunna även utanför domstolen en konstaktion tillsammans med artisten Sofia Jannok. I bilden som målas på plats är den svenska staten i gestalt av en varg, medan samerna representeras i gestalt av ett levande renskelett. Vargen är renens största naturliga fiende. I och med Girjas-domen och den viktiga vinst den utgör för samebyn har hatkampanjer och rasistiskt våld mot renskötande samer blossat upp igen. Renar hittas dödade i svarta sopsäckar. De angrips då de symboliserar samiskhet, då samiskhet och rennäringen genom svensk lagstiftning kommit att nära förknippas med varandra. Jag tänker på Sunnas varg, som en symbol för svenska staten, och renen som en symbol för samiskhet. Renmorden och hatet i kölvattnet av Girjasdomen är en fortsättning på svenska statens politik. Utanför lagens ramar, men ändå en fortsättning av svensk politik.

Jag var sjuk vid lektionstillfället om historiska rättigheter där ni pratade om Girjasdomen och litteraturen kopplad till lektionen. Det här blogginlägget är en komplettering av det. Jag kommer dela mina funderingar kring frågeställningen ni diskuterade: ”Hur kan det förflutna ge rättigheter i nuet?”

I mina tankar har jag fastnat för själva begreppet rättigheter. Moraliskt sett kan ju det förflutna ge rättigheter i nuet genom att helt enkelt vara just krav på att någonting skulle ha varit orätt. Men det krävs självklart mer än ett moraliskt rättighetsutlåtande för att uppnå en faktisk rättighet i organiserade samhällen. Institutioner och officiella organ kommer troligtvis inte vilja söka och uppnå rättvisa åt någon individ eller grupp utav ren godhet.

Att det förflutna ska ge rättigheter i nuet innebär möjligen att man måste utvidga rättighetsbegreppet. Är mänskliga rättigheter universella? Bör de vara det? (Speciellt om vi tänker på debatterna kring kulturell relativism). Är de universella i praktiken? Finns det verktyg som hjälper i praktiken (de facto)? Som vi läste i Girjasdomen refererar Domstolen bland annat till FN’s Urfolksdeklaration, så möjligtvis finns det någon form av normativt verktyg för att lösa sådana konflikter. Men är FN’s definitioner tillrättalagda och tillfredsställande för alla individer och grupper?

Finns rättigheter till historiska personer då? Det finns ju ofta önskemål utryckta av förflutna personer vilka man kan argumentera för är bundna till ett rättighetsutövande idag. En plikt att uppfylla en rättighet till de då-levande. Rättigheter till andra individer än människor då? Eller ting? Skepp och företag har ju trots allt rättigheter i lagens namn. Eller rättigheter till framtida individer? Framtida personer finns inte än men vi kan ändå tänka oss deras existens. Om förflutna människor har en mänsklig status (och att det finns plikter mot deras önskemål i vår samtid) så har kanske också framtida personer moralisk status i nuet, där nuvarande människor har en sorts förebyggande plikt gentemot dem. Är utfallet av Girjasdomen, eller förhållningssättet till urbefolkningen i exemplen Ellemor (2003) visar till, hållbart (socialt, ekologiskt, ekonomiskt, osv) för alla individer (utvidgat koncept) och grupper (utvidgat koncept)? För alla skepp och företag (sic)?

Poängen med röran jag presenterat ovan är att rättigheter är komplicerade och, menar jag, alltid betingade makt och ideologi. En utvidgning av rättighetsbegreppet kan därför möjligen ställa till med konflikter eller också otydlighet i lagens (praktiserande) namn, speciellt om rättigheten som sökes inte matchar med den rådande makthegemonins ideologi. Rättigheter har inte en objektivt utövande sista instans. De är inte definierade på förhand och de är alltid politiskt laddade för att de utövas av politiska kroppar. Även när de har officiell status, så som lagar har, så har trots allt lagarna tillkommit ur ideologier, historiska kamper, religioner, teorier, osv. Freedman (2014) visar detta i sin bok om FN’s roll i mänskliga rättigheter och hur komplext det är att skydda och utveckla de.

Om vi tänker oss att rättigheter är fundamentalt politiserade så är också identitetsuttryck det. Ellemor (2003) visar ju till exempel hur tillhörighet blir problematiskt för att det inte nödvändigtvis speglar idéen om ”den rätta” tillhörighet. Ellemor (2003) visar att urbefolkningen i Australien är tvungna att förbli statiska – för att så kunna säkra legitimiteten över sin identitet mot de som bedömer dem. Denna existerande hierarkiska förståelse om urbefolkningar styr verkligen diskursen – som både Ellemor (2003) visar, men också kan vittnas i urbefolkningsrepresentation i FN och andra officiella system (och när representation väl sker, hur den måste se ut för att bli bedömd som autentiskt ”urbefolklig”).

 

Frågan om hur det förflutna kan ge rättigheter i nuet är svår, men jag tycker att det alltid hjälper att se på de ideologiska krafterna som formar och formaterar ett fall av rättighetssökande. Jag tror att man först och främst måste identifiera aktörerna som saken berör – sätta dessa i ett brett maktanalytiskt perspektiv, och sedan erkänna det narrativ som söker ett större ljus och rättigheter i nuet.

 

Ellemor, H. (2003). White skin, black heart? 1 The politics of belonging and Native Title in Australia. Social & Cultural Geography, 4(2), 233-252.

Freedman, R. (2014). Failing to Protect: The UN and the Politicization of Human Rights. Oxford University Press.

General Assembly resolution 61/295, United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples: Resolution, A/RES/61/295 (2 October 2007) available from undocs.org/A/RES/61/295

I denna bok, skriven 1997, undersöker den amerikanska medievetaren Marita Sturken hur det kollektiva minnet av en rad avgörande historiska skeenden och händelser under den senare hälften av 1900-talet (och då huvudsakligen ur ett strikt amerikanskt perspektiv) påverkats av de medier genom vilka de skildrats. Sturken fokuserar här exempelvis på mordet på John Kennedy, Vietnamkriget och skapandet av Vietnam Veterans Memorial i Washington, rymdfärjan Challengers explosion, kravallerna i efterförloppet av polisvåldet mot Rodney King och Gulfkriget i Kuwait. Det rör sig inte om någon typisk mediekritisk granskning med fokus på vem som sagt vad på vilket sätt och med vilken agenda – delvis finns det sådana inslag, men Sturken ägnar sig huvudsakligen åt att utforska minne och mediering ur ett mer grundläggande perspektiv där större vikt läggs vid hur olika medieformat, så som foto, tv och film, i sig inverkar på skapandet av upplevelse och minne av olika skeenden. I korta drag belyser Sturken hur bilder ofta kommer att likställas med minne, inte minst i vårt kollektiva medvetande. Hon skildrar därpå i en rad nedslag hur exempelvis det kollektiva och populärkulturella minnet av mordet på Kennedy alltjämt präglas av stillbildsformatet, hur minnet av Vietnamkriget på motsvarande vis påverkats av de många spelfilmerna på temat och hur tv-mediet därpå slog igenom på 80-talet med de direktsända skildringarna av Challenger-explosionen 1986 och upploppen i Los Angeles 1991. Ett talande exempel på hur tv-mediet formar upplevelsen av skeenden är Gulfkriget 1991, där Sturken belyser hur direktsända tv-bilder återgav kriget som en kamp mellan vapen och maskiner snarare än mellan människor med kroppar av kött och blod. Kriget blev till en tv-serie – detta var också den första stora väpnade konflikt där man kunde slå på tv:n på morgonen för att se hur det hade gått under natten. Genom detta fokus menar Sturken att Gulfkriget kom att utgöra ett slags medialt återupprättande av den amerikanska militära självkänslan efter det förödmjukande kriget i Vietnam: de opersonliga orkestrerade tv-bilderna av högteknologiska missiler som framgångsrikt träffar abstrakta mål står i tydlig kontrast till stillbilderna av flyende vietnamesiska barn som just bombats av napalm.

I bokens andra del tar Sturken upp HIV-epidemin och den AIDS Quilt som genom åren kommit att utgöra ett slags kollektivt skapat minnesmärke över dem som gått bort i sviterna av en HIV-infektion. I mitt tycke är denna del av boken svagare, om än inte ointressant. Sturken skildrar hur minnet av de döda även här har kommit att utgöra ett slags slagfält där olika grupper velat göra anspråk på minnesskapandet. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte fastnar så för denna del av boken – kanske är det en känsla av att den inte riktigt hänger samman med den inledande delen, som tydligare utforskar hur minne skapas och återskapas genom de bilder som når oss.

Den del av boken som jag tycker är som allra mest fascinerande är nog egentligen det inledande kapitlet, där Sturken berör ”minnesteknologier” i en bredare bemärkelse, hur minne och glömska hänger samman och så vidare. De exempel hon sedan tar upp är intressanta som illustrationer, men jag blir också nyfiken på att läsa mer ur ett övergripande perspektiv om exempelvis minne och glömska i den flodvåg av bilder som numera sköljer över oss varje dag, där själva överflödet som sådant på sätt och vis skapar en jämntjock massa där det partikulära hamnar i skymundan och ingenting riktigt fastnar. Men men, jag får väl forska vidare helt enkelt.

Perspektivet i boken är som sagt väldigt amerikanskt, även om Sturken också tar upp osynliggörandet av de vietnameser som dog i Vietnamkriget (eller det amerikanska kriget, som det kallas i Vietnam). Ett exempel är att mycket av det hon skriver om Gulfkriget tidigare tagits upp av den franske filosofen Jean Baudrillard, som 1991 publicerade tre essäer i franska dagstidningar som senare gavs ut på engelska under titeln ”The Gulf War Did Not Take Place”. Här når han i mångt och mycket samma slutsatser som Sturken: att Gulfkriget paketerades och presenterades medialt på ett sätt som fick det att framstå mindre som ett faktiskt krig och mer som en abstrakt icke-händelse. Det hade varit snyggt att referera till Baudrillards tankegångar, men med tanke på att fransk (och europeisk) teori ofta når USA tämligen sent så är detta kanske ytterligare ett exempel på ett ganska snävt inom-amerikanskt perspektiv.

Boken är som sagt skriven 1997 och även om inte innehållet i sig känns förlegat så är onekligen en del av de händelser som Sturken tar upp idag ganska avlägsna. Stora delar av vad hon skriver om Gulfkriget är antagligen också applicerbart på till exempel Irakriget 2003-2011 – de tendenser hon tar upp är kanske till och med ännu tydligare i det fallet, då det gäller hur en medierad historieskrivning kommit att prägla minnet av kriget. Attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001 är nog också, ur dagens perspektiv, tydligare exempel på händelser som etsat sig fast i många amerikaners medvetande och för en yngre generation kanske till och med präglat stora delar av deras uppväxt, jämfört med exempelvis Challenger-olyckan 1986. Det hade varit intressant att ta del av Sturkens syn på dessa nyare skeenden och hur hennes tankegångar kan appliceras på historieskrivningen efter 1997.

Jag ger denna bok 4 pumpor av 5 möjliga.