Kurslitteraturen har i ganska hög grad kretsat kring minne, makt och motstånd mot bakgrund av omvälvande skeenden av närmast episkt slag: döda kungar och diktatorer, etnisk rensning, förtryckta ursprungsbefolkningar, förlorade drömmar i det postsovjetiska samhället. Inget konstigt med det egentligen, ämnet inbjuder onekligen till dramatik – och självklart ryms det även en stor dos vardaglighet i hur man förhåller sig till minnet av döda släktingar på en begravningsplats. Den här veckan tänkte jag dock ta upp en väldigt konkret och jordnära form av minne, nämligen barndomens utforskande och skapande av platsminnen. En milstolpe i forskningen kring barns subjektiva relation till den omgivande geografin – och i den vardagsnära etnografiska forskningen överlag, skulle jag vilja påstå – är den amerikanska kulturgeografen Roger Harts studie ”Children’s Experience of Place” från 1979.
Hart följer här en större grupp barn i mellanstadieåldern i en amerikansk småstad under något års tid: han intervjuar dem och deras föräldrar om hur de rör sig i samhället och vilka regler och förhållningssätt familjerna tillämpar, ber dem kartlägga, skissa och förklara, och – inte minst – följer med dem på otaliga upptäcktsfärder, kojbyggen och snöbollskrig i omgivningarna. Hart redogör för hur barnens tillåtna ”free range”, dvs det område där föräldrarna tillåter dem att ströva fritt, successivt växer med åren för att slå i taket redan i 10-11-årsåldern (något tidigare för pojkar än för flickor eftersom, enligt föräldrarna, ”boys will be boys” och det är ingen idé att lita på att de kommer att följa föräldrarnas förmaningar fullt ut) varvid barnen mer eller mindre rör sig fritt i den omgivande miljön, med undantag för den farliga motorvägen som de ändå inte hyser något större intresse för. Till viss del är detta beroende av socioekonomiska villkor, då de fattigare föräldrarna som har längre arbetsdagar helt enkelt behöver finna sig i att ha mindre koll på vad barnen gör efter skolan. Yngre barn i en syskonskara hänger också ofta på storasyskonen ut, vilket innebär att deras ”free range” är omfattande i ännu yngre år. Barnens strövtåg sker i mångt och mycket oberoende av de vuxnas väletablerade leder. Barnen hittar sina egna stigar, ofta utan av något specifikt mål: det viktiga är t ex att utforska en spännande ny ”genväg” ner till badplatsen snarare än att faktiskt komma fram och genvägen blir därmed ofta en omväg i slutändan, vilket inte gör någon någonting. När barnen ritar kartor över sin omgivning har de också ganska lite med den faktiska geografin att göra, deras rumsliga uppfattning hängs istället upp på viktiga landmärken (vilket för tankarna till artikeln om samisk geografi) och var kompisar bor.
Hart och barnen utforskar spännande platser (groddammen, sandhögar som man kan hoppa i), farliga platser (floden), läskiga platser (ödehus) m.m. Även barnens bild av vad som finns bortom den egna staden är intressant – exempelvis hävdar de att de flesta platser i övriga USA ligger åt det håll som motorvägen leder ut ur staden, vilket väl ur deras perspektiv är helt korrekt. Det finns mycket intressant att ta upp i Harts skildring. Ett återkommande tema i senare återgivning av hans studie och liknande forskning är dock hur barns ”free range” undan för undan har krympt sedan det 1970-tal då Hart bedrev sin forskning. Söker man runt lite så kan man hitta en lång rad artiklar i dagspressen om hur barn rör sig inom allt snävare cirklar, det tycks vara ett populärt ämne att rapportera om. I ett exempel från en irländsk dagstidning får man följa hur tre generationer ur familjen Smith rör sig inom allt mindre områden. Medan farmor på sin tid rörde sig fritt runt i stora delar av södra Dublin så har hennes elvaåriga barnbarn en högst begränsad yta att upptäcka fritt.
På samma sätt kan man i en brittisk tidning läsa om en familj i Sheffield och hur deras rörelsemönster har förändrats över fyra generationer.
Och på liknande tema, i amerikansk dagspress, finner man reportage om så kallade ”free range parents” som polisanmäls för att de låter sina barn gå ensamma sex kvarter hem från skolan istället för att hämtas i bil. Orsakerna bakom denna utveckling är antagligen många. En ökad biltrafik som gör det svårare för barn att gå/springa/cykla runt på egen hand, föräldrars rädsla för vad som skulle kunna hända barnen i ett samhälle allt mer präglat av rädsla, sådant som lockar inomhus i form av dataspel och liknande, helt nya möjligheter att överhuvudtaget kunna ha kontroll över var ens barn är i takt med att mobiltelefoner blivit standard även hos ganska små barn, osv. Min poäng med att ta upp detta under temat minne-makt-motstånd är att jag tror att väldigt mycket av våra barndomsminnen skapas i relation till vår rumsliga omgivning – barndomen är så att säga upptäckandets tid och i Harts studie är det oerhört tydligt hur viktigt bemästrandet av den vardagliga geografin är för barnen när de växer och utvecklas. Med detta följer också makt, tänker jag. Det är lätt att föreställa sig att farmor som barn i exemplet ovan faktiskt hade en bra mycket större makt över sin egen rumsliga vardag (även om det säkerligen också fanns andra, hindrande faktorer i 1940-talets Dublin) än barnbarnet som på sin höjd tillåts gå till köpcentrat fem minuter bort. Även om makten här kanhända inte är direkt – få barn har någon större makt i ett vuxet avseende – så tror jag att mycket av ens inneboende känsla för vilken rätt man alls har att röra sig fritt omkring i samhället grundläggs i och med barndomens utforskande. Utifrån barnets horisont tror jag det kan utgöra en väldigt tydlig känsla av makt, och kanske även motstånd: att röra sig lite längre bort än vad man vet att man egentligen får, för att det är spännande och för att världen är ens egen att utforska. Kanske ska man inte dra för stora växlar på detta, men jag tror ändå att man här lär sig något som man sedan har med sig in i vuxenlivet i form av hur man vågar förhålla sig till sin omgivning. När man ser de nutida barnens kartor ovan ger de helt enkelt ett ganska torftigt och i förlängningen maktlöst intryck. Känner de ens den stad de bor i? Förstår de ens att de har rätt till inflytande över den? Vad får man för bild av världen, av andra platser och andra människor när ens vardagliga förflyttningar är så kringskurna?
