Tag: Minne och glömska

Boken beskriver Sigrid Rausings upplevelser under ett år på en kolchos i nuvarande Estland. Boken är lättsamt skriven och kan snarast ses som en dagbok över personliga händelser. Det strikt akademiska, framgår av boken, har skrivits i en avhandling 2004, med titeln “History, Memory and Identity i Post-Soviet Estonia: The End of a collective Farm” (sid 9).

Det väldigt personlig anslagen i boken gör det möjligt att, till en del,  kunna leva sig in hur det var att komma till och bo på en så främmande ort som denna kolchos. Samtidigt blir det inte en objektiv beskrivning av vardagen hos folket på den före detta kolchosen. Vad jag tycker framgår tydligt är att trots att kolchosen ligger i ett område inte alls långt från Sverige och att området under ett antal år har varit svenskt så är det kulturella och samhälleliga avståndet mycket stort. Och det gör det nästan omöjligt att verkligen kunna förstå varandra. Rausing beskriver detta så här “Vi underskattar i hur hög grad våra individuella berättelser vilar på en underförstådd gemensam historia” (sid 204).

Detta kulturella avstånd, skriver Rausing, uppstod efter det andra världskriget när Estland hade annekterats av Sovjetunionen. Många estlänningar med svenskt påbrå flydde till Sverige. De som blev kvar betraktades som politiskt misstänkta och man talade inte längre om familjehistoria, och det förflutna. Att komma ihåg och ifrågasätta var farligt under Stalins styre. Rausing skriver “Historien, i betydelsen av en gemensam nationell berättelse, en kritisk och dynamisk skildring som utvecklats och förändrats genom åren, gick förlorad i sovjetideologin och det politiska förtrycket” (sid 202).

Rausing menar att det inte bara var historian som hade gått förlorad på kolchosen. Man diskuterade inte heller var som hände i vardagen och det glömdes därför snabbt bort och information om större händelser i omvärlden nådde inte fram till kolchosen. Man levde ett liv här och nu.

Jag tycker att boken ger en inblick i vardagen i ett samhälle som tills nyligen varit totalitärt styrt där innevånarna hade att anpassa sig efter styret för att kunna överleva. Man kan ana vad det har betytt för människorna, deras kultur och deras minnen.

När jag för nu ganska många år sedan läste Catherine Merridales Ivan’s war var det ett påstående jag hakade upp mig på. Merridale upprepar nämligen flera gånger att filmer och böcker präglat veteranernas minnen i så stor utsträckning att det är svårt att skilja fakta från fiktion i deras vittnesmål. Provocerad som jag blev av denna framställning av veteranerna som närmast hjärntvättade hörde jag av mig till en bekant som ägnade (och fortfarande ägnar) sig åt psykologisk forskning om just minne.

Till min besvikelse gav han Merridale rätt. Minne är känsligt för den typen av påverkan. Han tipsade också om några forskningsartiklar på området, och en av dem har jag använt flera gånger på en tidigare version av den här kursen. Titeln förklarar det mesta: A picture is worth a thousand lies:

Forskargruppen bakom studien har fått ett antal studenter att rekrytera en familjemedlem och förse dem med ett antal foton från hens uppväxt. För varje person valde forskarna ut tre bilder och tillverkade sedan en fjärde där ett fotomontage klistrade in en autentisk bild på intervjupersonen i en luftballong. (‘Kollaboratörerna’ hade bekräftat att intervjupersonen aldrig flugit luftballong.)

Vid flera tillfällen genomfördes sedan intervjuer, där intervjupersonerna fick berätta vad de mindes om de fyra bilderna som presenterades. Intervjuaren försäkrade dem att det ofta kan vara svårt att minnas saker från sin barndom eftersom man inte tänkt på det på så länge, och de fick lära sig några tekniker för att återkalla minnen. Vid den tredje och avslutande intervjun hade en ganska stor del av de intervjuade utvecklat ‘minnen’ av den aldrig genomförda ballongfärden. Det var visserligen färre, svagare och otydligare minnen än av de händelser som visades på de autentiska fotona, men icke desto mindre.

Intervjupersoner och kollaboratörer fick båda 20 dollar för besväret, en klen tröst för att ha fått sin tilltro på sitt minne förstört för livet kan man tycka.

Eftersom jag undervisar i antropologi och inte psykologi, drar nog jag och mina studenter lite andra lärdomar av denna studie. Och varje gång jag diskuterar den på ett seminarium är det någon student som drar fram en ny aspekt som jag inte tänkt på.

Senaste gången kursen gavs var det en student som påpekade att artikeln tydligt visade hur personligt minne är relationellt. Att det här minnet, och kanske även de autentiska, skapades i det här mötet mellan intervjuperson och intervjuade. Vad som också är tydligt av artikeln är hur intervjupersonerna verkligen anstränger sig för att komma ihåg. De vill verkligen samarbeta och vara duktiga.

När vi gjorde om kursen inför den här terminen var det så mycket som skulle in att den här artikeln tyvärr fick stryka på foten. Men det är intressant läsning för den som vill:

Wade, Garry, Read, and Lindsay

2002

‘A picture is worth a thousand lies: Using false photographs to create false childhood memories’ Psychonomic Bulletin & Review 2002, 9 (3), 597-603