Inför kommande seminarie så kopplas litteraturen på vissa sätt samman med de olika texter om minnen, kvarlevor och utgrävningar som vi redan läst, samtidigt som det ger ännu ett perspektiv på vad minnen är. Det jag reflekterat mycket över i samband med läsningen är hur fragmentariskt praktiker om minnen för sig och hur sammankopplat det är ett större sammanhang – framförallt statliga, nationella och historiska sammanhang.
Det blev som tydligast när jag läst Ferrandiz, Dunbar, Kaplonski och Dahlin i denna ordning. Hur och varför minnen, utgrävningar, erkännande och försoning är viktigt beror helt på den nationella kontexten och framförallt vad som föregått det som en har behov av att minnas. I fallet med det spanska inbördeskriget liksom Canadas rasistiska tvångsbehandling av urbefolkningen så ser jag det som att det är kopplat till staten och politiken i sig självt; alltså att det är ett visst styre av landet vid en viss tidpunkt som skapat det våldsamma förflutna som människor som erfarit detta sedan tvingas leva med, igenom och i viss mån gå vidare från. Det finns en relation om makt och tystnad som vägs emellan folkets erfarenheter och statens erkännande av det som gjorts. Samtidigt, som i exemplet med Mongoliet, så kan tystnaden kring sina minnen också bevara dem från att bli ett kontextuellt socialt minne, där närståendes kroppar och levda liv bara blir en annan i statistik. Där individerna som faktiskt erfarit är viktigare än att minnes det som ett fragment ur en mer mångbottnad historia.
Allt detta satt i relation till det Dahlin skriver om, förskjuter praktiken och eventuellt kampen om vilka minnen som ska få vara den gemensamma historien. Kanske för att den patriotism som odlas i utgrävningarna av soldater och skyldigheten att minnas de stupade soldaterna bottnar i en yttre konflikt – där det inte i första hand är ett politiskt förtryck inifrån landet självt utan ett krig med en yttre makt. Även om jag tror att det är naivt att tänka att dessa olika processer inte på olika sätt är sammankopplade, så tycket jag att det är intressant hur minnenas olika praktiker blir tydligt kopplat till statens egen ställning till det våldsamma förflutna.
Intressant! Jag håller helt med: på vilket sätt och varför erkännande och försoning är viktigt ser väldigt olika ut på olika håll och det behöver man väga in i processen. Att olika försoningsprocesser lyfts fram som förebilder är nog ofrånkomligt, men vad som är en framkomlig väg i en kontext behöver ju inte nödvändigtvis vara det i en annan. En genomgående tendens verkar ju också vara att dessa “förebilder” senare trots allt utsätts för kritik, att de inte var så fantastiska som man velat göra gällande.
När man läser om olika hållningar i den kanadensiska frågan – dvs att staten tenderat att se försoningsprocessen som en slutpunkt, något som gör att man gå vidare utan att fundera så mycket mer över historiska misstag, medan ursprungsbefolkningen snarare sett processen som en språngbräda mot vidare erkännande och förändring – så undrar jag också om man kanske är tvungen att tona ner förväntningarna på försoning rent generellt. Det är som att alla inblandade förväntar sig (åtminstone implicit) att försoningsprocessen ska leda fram till någon slags “closure” eller ett fullständigt och uppriktigt erkännande av ett eller annat slag, och när så inte sker så blir man besviken. Man kanske istället måste kunna föreställa sig dessa viktiga processer som en nödvändig men otillräcklig del av att bearbeta historiska övergrepp, utan att för den sakens skull tro att de i sig kommer lösa kvarlevande konflikter. Försoningsprocesser handlar ju, som jag förstår det, väldigt ofta om erkännande på ett symboliskt plan, men det trollar ju inte bort materiella orättvisor.