För några år sedan befann jag mig i en skog utanför en liten ort i Gästrikland tillsammans med markägarna (som också är vänner till familjen), arkeologer och personal från Sveriges Fängelsemuseum. Anledningen till detta var att det skulle undersökas om marken förr i tiden hade använts som avrättningsplats. Den hade en gång varit en allmän plats och vi fick berättat för oss att det var på sådan mark som avrättningsplatser anlades för att förhindra att en markägare skulle få den avlidnes ande efter sig. Craig Young och Duncan Light skriver om hur en död kropp kan leva vidare (men kanske inte så som människorna som planerade avrättningsplatser tänkte). De hävdar att kroppen har en aktiv roll inom praktiker och ritualer (Young & Light 2018:93). I de offentliga avrättningar som praktiserades i Sverige var kroppen en central del av praktiken. Den kriminella personen skulle synas tydligt och detta togs med i beaktande när en avrättningsplats anlades. Det var viktigt att det fanns plats för åskådare eftersom det främsta skälet till att bestraffa en person offentligt var att avskräcka andra från att begå samma brott (Kjellberg et al. 2017:12). Vad händer med kvarlevor som anses vara kriminella? Straffet vid offentliga avrättningar slutade inte nödvändigtvis vid den kriminellas död. Fram till 1864 fick avrättade kroppar inte begravas på kyrkogårdar utan begravdes antingen på avrättningsplatsen eller på någon avsides plats i en skog. Hade personen begått ett riktigt allvarligt brott kunde det i domen ingå att även kvarlevorna skulle straffas genom stegling om det var en man eller genom att brännas på bål om det var en kvinna. Generellt var det kvinnor som brändes på bål, men även män som begått tidelag dömdes till detta eftersom de genom brottet ansågs ha blivit av med rätten att vara man och därmed skulle dömas på samma sätt som kvinnor (ibid:13).
All litteratur som vi har läst om kvarlevor handlar om vilka känslor och associationer de väcker och vilket förhållningssätt de levande ska ha till dem. De svenska offentliga avrättningarna tycker jag är ett tydligt exempel på hur mänskliga kvarlevor värderas och hur de alltid tycks ses som kopplade till någon eller något.
Referenser:
Kjellberg, Desirée, Berg Nilsson, Lena & Ola Nilsson 2017. De offentliga avrättningsplatserna i Gävleborgs län. En sammanställning över länets avrättningsplatser och galgbackar 1610-1859. Gävle: Sveriges Fängelsemuseum. Källan finns tillgänglig elektroniskt.
Young, Craig & Duncan Light (2018). ”The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England”. I: Frihammar, Mattias & Helaine Silverman (red.). Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. London: Routledge
Intressant att du tar upp behandlingen av kvarlevor som ramas in av kategorin “kriminell”, och hur de behandlas i kontrast till hur till exempel Richard III:s kvarlevor behandlas. I Kirseberg i Malmö finns numera en minnessten för de offer häxbränningar som ägde rum där på 1500- och 1600-talet. Enligt wikipedia brändes 38 kvinnor på bål fär. Efter häxbränningarna fortsatte platsen användas som avrättningsplats för andra typer av kriminella, som tydligen även begravdes på avrättningsplatsen. Platsen kallas även idag i folkmun för “Tjyvaparken”.
Har också funderat på vilken status olika kvarlevor har. Ditt inlägg gav ytterligare en dimension till de funderingarna. Min har mest kretsat till spåren efter krig. Där stridande föräras hjältegravar och minnesmonument, i likhet med de okända soldaternas gravar, medan de civila inte får samma “status”. Att kroppar, även efter döden, spelar olika roller beroende på hur personen levt, i vilken tid, och vilken del i en större berättelse den kan berätta är intressant.