”In the wake, the past that is not past reappears, always, to rupture the present(…)
The Past—or, more accurately, pastness—is a position.
Thus, in no way can we identify the past as past ”
(Sharpe2016:9)
Christina Sharpe problematiserar och kritiserar synen på ”det förflutna” i The Wake: On Blackness and Being (2016). Hon gör tydligt att ”förflutenhet” är en fråga om position och att the ”afterlife of slavery” fortfarande är starkt närvarade i svartas liv, och distributionen av livschanser överallt i världen. Sharpes användning av konceptet ”the Wake” är mångtydigt och har många implikationer för analys av bl.a. förhållandet mellan förflutenhet och samtid. Hon referar till författaren och teoretikern Saidiya Hartman, författare av bland annat Lose Your Mother: A Journey Along The Transatlantic Slave Route (2007) och Wayward Lives, Beautiful Experiments:Intimate Histories of Social Upheaval (2019). Hartman skriver:
”If slavery persists as an issue in the political life of black America, it is not because of an antiquarian obsession with bygone days or the burden of a too-long memory, but because black lives are still imperiled and devalued by a racial calculus and a political arithmetic that were entrenched centuries ago. This is the afterlife of slavery—skewed life chances, limited access to health and education, premature death, incarceration, and impoverishment. I, too, am the afterlife of slavery.” (Sharpe2016:14-15)
Sharpe frågar sig vilka följder det skulle få, och vilka möjligheter till förändring som skulle öppna sig, i fall man erkände att mordet på svarta i USA och världen över, inte var ett slags ”misstag”, utan ett normativt uttryck för anti-blackness, systematiskt och nödvändigt för det (så kallat) demokratiska systemet idag (ibid:7). Hon menar även att det hon kallar ”wake work” problematiserar hur de flesta muséer och monument/minnesmärken behandlar trauma och minne, och hur de performativt bidrar till en bild och konstruktion av slaveriet som ”förflutet”.
”Just as wake work troubles mourning, so too do the wake and wake work trouble the ways most museums and memorials take up trauma and memory. That is, if museums and memorials materialize a kind of reparation (repair) and enact their own pedagogies as they position visitors to have a particular experience or set of experi-ences about an event that is seen to be past, how does one memorialize chattel slavery and its afterlives, which are unfolding still? How do we memorialize an event that is still ongoing?” (Sharpe2016:19-20)
Ja, hur ”komma ihåg” en händelse som är pågående?
”In the wake, the semiotics of the slave ship continue: from the forced movements of the enslaved to the forced movements of the migrant and the refugee, to the regulation of Black people in North American streets and neighborhoods, to those ongoing crossings of and drown-ings in the Mediterranean Sea, to the brutal colonial reimaginings of the slave ship and the ark; to the reappearances of the slave ship in everyday life in the form of the prison, the camp, and the school. ”(Sharpe2016:21)
De texter jag läst, av Sharpe (2016), Bevernage (2001) och Jung (2009), har gemensamt att de problematiserar temporalitet som något universellt och gemensamt. Utifrån vilka kriterier och utifrån vilka positioner och i vilket syfte, ser vi en händelse eller trauma, som ”förflutet” eller förpassad till ‘The Cemetary of History’? Bevernage synliggör hur den Sydafrikanska sanningskomissionen i och med sin roll i nationsbyggandet av ”det nya” Sydafrika, och vilar på en grund där den dominerande diskursen kretsar kring ”förlåtelse” och lämnandet av det förflutna bakom sig, för att kunna göra en gemensam historieskrivning och bygga en framtid för nationen. Denna diskurs, som inte nödvändigtvis utgår från överlevarnas perspektiv situerar exempelvis apartheidregimens offer som kräver upprättelse, eller de som kritiserar det snäva tidsperspektivet, eller fokuserar på historisk sanning i bredare bemärkelse, som bakåtsträvare. Projektet ”det nya Sydafrika” ur maktens perspektiv en skarp skiljelinje mellan nutid och dåtid, som syftar till att just ”gå vidare”. Sanningskommissionen har kritiserats för att istället för att bidra till en historiografi som syftar till upprättelse för offren, faciliterar glömmande genom ett narrativ som vill förpassa det förflutna till historien, som ett avslutat kapitel.
Jung (2009) skriver om The Residential School system i Kanada, som under generationer tvångsplacerade barn från urfolksfamiljer i statliga anstalter, där förhållande var förfärliga och dödligheten hög. En stor del av barnen utsattes för övergrepp, och förbjöds använda sina egna språk. En sanningskommission instiftades för att facilitera ”reconciliation”, men Jung (2009) är kritisk till ramverket den använder, och påpekar hur de olika parterna som ingår i processen har olika förväntningar och tolkningar av den. För den ena, t.ex. indigenous elders, innebär det ett sätt att dra in det förflutna i nutiden och påbörja en process, medan det för kanadensiska staten är mer önskvärt som ett avslut – att dra ett streck över det förflutna och blicka framåt. Sanningskommissionens fokus på endast The Residential School System har också kritiserats, då kolonialismen haft och har fortsättningsvis mycket mer långtgående effekter. Till exempel har The Child and Welfare Services kritiserats på många sätt fortsätta arbetet med tvångsplacering av barn från sina hem och det pågår fortfarande koloniala övergrepp mot urfolk i Kanada. Återigen, som Sharpe påpekar, är förflutenhet en fråga om position.
Litteratur
Bevernage, Berber (2011) “‘We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present.’ The ‘New South Africa’ and the Legacy of Apartheid” kapitel 3 i History, Memory, and State-Sponsored Violence: Time and Justice.
Jung, Courtney (2009) Canada and the Legacy of the Indian Residential Schools: transitional justice for indigenous people in a non-transitional society”, Aboriginal Policy Research Consortium International (APRCi)
Sharpe, Christina (2016) “The Wake”, kapitel 1 i In the Wake: On Blackness and Being
Problem med ljudet har tyvärr gjort att jag missat delar av våra seminarier, och därför inte kunnat delta i många intressanta diskussioner, kring bland annat temporalitet! Det är ett begrepp som jag fortfarande försöker förstå betydelsen och de olika dimensionerna av. Har förutom i Sharpes bok även kommit i kontakt med begreppet i förhållande till “queer temporalitet”, som Jack Halberstam skrivit om – och även när jag läst om temporalisering som en dimension av kolonialitet/modernitet (som enligt många dekoloniala teoretiker är i princip samma). Som du skriver tror jag andra temporala ramverk kan bidra till med ytterligare förståelser för hur våra upplevelser av tid och kopplingarna mellan nutid-dåtid-framtid struktureras, hur vi uppfattar dessa kopplingar struktureras ju delvis av dominanta gruppers temporalitet. Förhoppningsvis kan andra perspektiv destabilisera den förgivettagna temporalitet som grundar sig i en viss historia och vissa priviligerade gruppers livsvärld och kroppslighet. Det finns starka normer kring temporalitet, men även temporaliteter som utmanar och står i konflikt till normen, en mängd olika sätt att uppfatta tid och rum. Kolonialismen har exempelvis bidragit med att inrätta en kraftfull norm kring temporalitet utifrån den europeiska koloniala apparatens synvinkel och behov, och upphöjt ett specifikt sätt att strukturera tid och rum på, till norm.
Jag har fastnat mycket på Sharpe jag med och hur en som svart/poc “memorialize the ongoing present” – det som för vissa av oss är vardag och som önskas in i det förflutna av andra, dominerande grupper. Jag tänker mig att ihågkomma/memorialize det som fortfarande sker (som Sharpe också närmer men i finare formuleringar) sker genom vardagspraktiker så som att samlas, kollektivt minnas, sörja, fira, tänka, kontinuerligt forma sitt medvetande utifrån livet i the wake. Genom att inkludera dessa in i vardagen som en överlevnadstaktik eller för att ihärdigt hålla fast i liven som i dominanta samhället inte ses som verkliga, levbara, sörjbara liv. Jag tror att jag tog upp det på något seminarie också men den temporalitet som tampas med i texterna tar ju en linjär form medan vi i många andra delar av världen ser på tid som något som är cirkulärt eller format på andra sätt – att se detta erfarenheter utifrån andra temporala ramverk kanske också kan bidra med ytterligare förståelser för dessa upplevelser?