Month: October 2020

Posted on

Monografi: ”Tangled Memories: The Vietnam War, the AIDS Epidemic, and the Politics of Remembering” av Marita Sturken

I denna bok, skriven 1997, undersöker den amerikanska medievetaren Marita Sturken hur det kollektiva minnet av en rad avgörande historiska skeenden och händelser under den senare hälften av 1900-talet (och då huvudsakligen ur ett strikt amerikanskt perspektiv) påverkats av de medier genom vilka de skildrats. Sturken fokuserar här exempelvis på mordet på John Kennedy, Vietnamkriget och skapandet av Vietnam Veterans Memorial i Washington, rymdfärjan Challengers explosion, kravallerna i efterförloppet av polisvåldet mot Rodney King och Gulfkriget i Kuwait. Det rör sig inte om någon typisk mediekritisk granskning med fokus på vem som sagt vad på vilket sätt och med vilken agenda – delvis finns det sådana inslag, men Sturken ägnar sig huvudsakligen åt att utforska minne och mediering ur ett mer grundläggande perspektiv där större vikt läggs vid hur olika medieformat, så som foto, tv och film, i sig inverkar på skapandet av upplevelse och minne av olika skeenden. I korta drag belyser Sturken hur bilder ofta kommer att likställas med minne, inte minst i vårt kollektiva medvetande. Hon skildrar därpå i en rad nedslag hur exempelvis det kollektiva och populärkulturella minnet av mordet på Kennedy alltjämt präglas av stillbildsformatet, hur minnet av Vietnamkriget på motsvarande vis påverkats av de många spelfilmerna på temat och hur tv-mediet därpå slog igenom på 80-talet med de direktsända skildringarna av Challenger-explosionen 1986 och upploppen i Los Angeles 1991. Ett talande exempel på hur tv-mediet formar upplevelsen av skeenden är Gulfkriget 1991, där Sturken belyser hur direktsända tv-bilder återgav kriget som en kamp mellan vapen och maskiner snarare än mellan människor med kroppar av kött och blod. Kriget blev till en tv-serie – detta var också den första stora väpnade konflikt där man kunde slå på tv:n på morgonen för att se hur det hade gått under natten. Genom detta fokus menar Sturken att Gulfkriget kom att utgöra ett slags medialt återupprättande av den amerikanska militära självkänslan efter det förödmjukande kriget i Vietnam: de opersonliga orkestrerade tv-bilderna av högteknologiska missiler som framgångsrikt träffar abstrakta mål står i tydlig kontrast till stillbilderna av flyende vietnamesiska barn som just bombats av napalm.

I bokens andra del tar Sturken upp HIV-epidemin och den AIDS Quilt som genom åren kommit att utgöra ett slags kollektivt skapat minnesmärke över dem som gått bort i sviterna av en HIV-infektion. I mitt tycke är denna del av boken svagare, om än inte ointressant. Sturken skildrar hur minnet av de döda även här har kommit att utgöra ett slags slagfält där olika grupper velat göra anspråk på minnesskapandet. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag inte fastnar så för denna del av boken – kanske är det en känsla av att den inte riktigt hänger samman med den inledande delen, som tydligare utforskar hur minne skapas och återskapas genom de bilder som når oss.

Den del av boken som jag tycker är som allra mest fascinerande är nog egentligen det inledande kapitlet, där Sturken berör ”minnesteknologier” i en bredare bemärkelse, hur minne och glömska hänger samman och så vidare. De exempel hon sedan tar upp är intressanta som illustrationer, men jag blir också nyfiken på att läsa mer ur ett övergripande perspektiv om exempelvis minne och glömska i den flodvåg av bilder som numera sköljer över oss varje dag, där själva överflödet som sådant på sätt och vis skapar en jämntjock massa där det partikulära hamnar i skymundan och ingenting riktigt fastnar. Men men, jag får väl forska vidare helt enkelt.

Perspektivet i boken är som sagt väldigt amerikanskt, även om Sturken också tar upp osynliggörandet av de vietnameser som dog i Vietnamkriget (eller det amerikanska kriget, som det kallas i Vietnam). Ett exempel är att mycket av det hon skriver om Gulfkriget tidigare tagits upp av den franske filosofen Jean Baudrillard, som 1991 publicerade tre essäer i franska dagstidningar som senare gavs ut på engelska under titeln ”The Gulf War Did Not Take Place”. Här når han i mångt och mycket samma slutsatser som Sturken: att Gulfkriget paketerades och presenterades medialt på ett sätt som fick det att framstå mindre som ett faktiskt krig och mer som en abstrakt icke-händelse. Det hade varit snyggt att referera till Baudrillards tankegångar, men med tanke på att fransk (och europeisk) teori ofta når USA tämligen sent så är detta kanske ytterligare ett exempel på ett ganska snävt inom-amerikanskt perspektiv.

Boken är som sagt skriven 1997 och även om inte innehållet i sig känns förlegat så är onekligen en del av de händelser som Sturken tar upp idag ganska avlägsna. Stora delar av vad hon skriver om Gulfkriget är antagligen också applicerbart på till exempel Irakriget 2003-2011 – de tendenser hon tar upp är kanske till och med ännu tydligare i det fallet, då det gäller hur en medierad historieskrivning kommit att prägla minnet av kriget. Attackerna mot World Trade Center och Pentagon 11 september 2001 är nog också, ur dagens perspektiv, tydligare exempel på händelser som etsat sig fast i många amerikaners medvetande och för en yngre generation kanske till och med präglat stora delar av deras uppväxt, jämfört med exempelvis Challenger-olyckan 1986. Det hade varit intressant att ta del av Sturkens syn på dessa nyare skeenden och hur hennes tankegångar kan appliceras på historieskrivningen efter 1997.

Jag ger denna bok 4 pumpor av 5 möjliga.

Posted on

Gemenskap och personlig identitet

Högsta domstolens dom som gav Girjas sameby rätten att upplåta rätt till fiske och småviltsjakt på området utan statens bestämmande är en stor vinst för samebyn och säkert även för den samiska befolkningen i allmänhet. Det är bara den samiska befolkningen som har rätt att bedriva renskötsel och denna rätt grundas på urminnes hävd. Denna rätt är dock förbehållen samer som är medlemmar i en sameby, vilket innebär att en same som vill ha denna rätt måste accepteras in i den gemenskap som samebyn innebär. Samer som inte tillhör en sameby tjänar troligtvis inte lika mycket på Högsta domstolens beslut. Innan domen föll uttalade sig Håkan Jonsson, ordförande för Jakt- och fiskesamerna i Sametinget, om hur Girjasmålet inte nödvändigtvis är till fördel för alla samer. Enligt Jonsson är det felaktigt att betrakta samebyn som representant för samer i allmänhet eftersom det finns samer som inte ingår i en sameby. Jonsson går till och med så långt som att hävda att det för samerna utanför samebyn vore bäst om staten vann målet. Det är inte bara samebyn som utmålar sig själv som representant för samer, utan även staten, vilket Jonsson är mycket besviken på. ”De skulle med lätthet kunna hävda att det inte är en samisk rätt ni kräver, utan ni kräver rätt för en samisk organisation” menar Jonsson (Skogelin 2020).

 

Domen kan ses som exempel på vilken fördel det kan vara att mobilisera sig i grupp i sin strävan efter något. Samisk gemenskap är viktigt för det är genom sociala interaktioner som kultur blir till. Det går dock inte att bortse från att samer inte är en homogen grupp där alla tycker och tänker likadant. Jag tycker att den personliga identiteten ska respekteras på så vis att ingen same måste göra avkall på delar av sin identitet för att passa inom ramen för vad andra tycker att en same är. I diskurser om urbefolkningar förekommer föreställningar om autenticitet, vilket jag tycker är problematiskt. Heidi Ellemor (2003:248)tycker till exempel att krav på autenticitet och kontinuitet försvårar för aboriginer i Australien eftersom det är orealistiskt att förvänta sig att en kultur inte genomgår förändringar. Samer bör inte förlora rätten att hävda urminnes hävd för att de har förändrat sitt sätt att leva. Sarah Cogos med flera (2017:47)berättar exempelvis om att vissa samer använder GPS som ett hjälpmedel till muntliga traditioner. Samer borde inte behöva känna krav på att vara ”autentiska” för att få värna om traditioner. Traditioner och identiteter måste vara tillåtna att förändras med tiden.

 

Referenser:

Cogos, Sarah, Roué, Marie & Samuel Roturier 2017. ”Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape in Contemporary Contexts.” Arctic, Antarctic, and Alpine Research 49 (1):43-51

 

Ellemor, Heidi 2003. ”White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia.” Social & Cultural Geography 4 (2):233-252

 

Skogelin, Marc 2020. ”HD avgör tioårig rättstvist om jakt i sameby.” SVT Nyheter. Publicerat 2020-01-21. Tillgänglig: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/hd-avgor-tioarig-rattstvist-om-jakt-i-sameby (Hämtat 2020-10-26)

Posted on

Kontinuitet som bevis: kultur- och naturlandskap

I frågor gällande urfolks rätt till marker och land behöver urfolken vissa på ett kontinuerligt användande av markerna för att få rätten att fortsätta använda marker idag. Detta är fallet både i Girjasmålet och Yorta Yorta-fallet i Heidi Ellemors artikel White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia (2003).

I Girjasmålet har både arkeologiska och ekologiska undersökningar gjords för att avgöra hur dagens verksamhet kan kopplas till dåtida verksamheter. Vid en sådan koppling kan urminnes hävden användas för att få rätten till markerna. Bevis för kontinuitet är materiella (kulturella) lämningar, så som arkeologiska fynd eller en ekologi vilken tyder på ett tidigare jordbruk eller djurhållning, vilket sätts i relation till naturen eller det naturligt orörda.

Bilder likt den nedan beskrivs ofta som ett naturlandskap vilket leder tanken till en orörd natur på grund av den uppdelningen mellan natur och kultur som existera i den västerländska/modernistiska ontologin.

Bilden är hämtad från sametingets hemsida och visar ett samiskt landskap innehållande en infrastruktur. Visserligen en grön och/eller ekologisk infrastruktur. Landskapet är alltså ett kulturlandskap i allra högsta grad. Rennäring, jakt och fiske har lämnat spår i landskapet och likaså har spår lämnats ända sedan inlandsisen smälte. Dessa spår kan, och har sannolikt, även en immateriell kultur som ses i relation till landskapet.

Poängen jag vill framhäva är att det inte finns några orörda naturlandskap utan endast, i olika grad, röra och påverkade kulturlandskap som har uttrycks både materiellt och immateriellt.

Social antropologen Tim Ingold (2000, 2011) har visat att det är i landskapet som urfolk oftast uttrycker sin historia, det vill säga landskapet och dess förändring är en historieskrivning. Denna historieskrivning är både materiell och immateriell men även utgörs den av en rörelse i landskapet. Ingold beskriver rörelsen som linjer i landskapet vilket utgör en social förbindelse mellan landskapet och dess invånare. Dessa linjer är jägarens stigar, renens spår, fiskens floder, skidornas och snöskoterns spår i snö etcetera.

Den skriftliga historieskrivningen och den materiella kulturens tolkningsföreträde gör att delar av kontinuerliga verksamheter förblir osynliga.

Referenser

Ellemor, Heidi. 2003. White Skin, Black Heart? The Politics of Belonging and Native Title in Australia. Social & Cultural Geography vol. 4 (2).

Ingold, Tim. 2000. The Perception of the Environment. Essays on Livelihood, Dwelling and Skill. Routledge: London.

Ingold, Tim. 2011. Being Alive. Essays on Movement, Knowledge and Description. London: Routledge.

Posted on

Hans Ruin: Being with the Dead

Hans Ruin publicerade 1994 sin doktorsavhandling ”Enigmatic origins: Tracing the theme of historicity through Heidegger’s works”. I avhandlingen lovade Ruin att han möjligen skulle återkomma med en djupare fenomenologisk social ontologisk analys av levande och döda för att fånga den etiska dimensionen av historisk kultur och medvetenhet. Denna bok är uppfyllandet av det löftet.

Boken skrevs inom ramen för ett större tvärvetenskapligt projekt och omfattar ett flertal olika vetenskaper såsom sociologi, antropologi, arkeologi och filologi.

Ruin gör en genomgång av några av de stora europeiska filosoferna och deras syn på livet, döden och sambandet däremellan. Bland andra refereras till verk av Jan Assman, Jaque Derrida, Sigmund Freud, Georg Hegel, Martin Heidegger, Robert Herz och Alfred Schütz.

Begreppet som är titeln på boken ”Being with the dead” myntades av Heidegger som ett existentiell-ontologiskt begrepp, på tyska ”Mitsein mit dem Toten”.

I öppningskapitlet bygger Ruin ett filosofisk-fenomenologiskt ramverk för boken för att kunna visa att det är i historiciteten och i de historiska existenserna som man kan se vad ”being-with-the-dead” innebär via begreppet Dasein i betydelsen ”har-varit”.

De följande kapitlen behandlar being-with-the-dead ur olika synvinklar: läran om döden och meningen med begravning; dyrkan av förfäder; exempel på nekropolitik; arkeologi i behandling av gravar; nekromanti med Odysseus färd till dödsriket som exempel; metafysikens grav med utgångspunkt i egyptisk gravkultur.

Det finns inga samhällen som inte har utvecklat något sätt att vara med sina döda, att förhålla sig till dem och kommunicera med dem. Men vilka är då de döda och hur kan man vara med dem? Jo, de döda är de som har gått före oss och lämnat denna värld. De är inte längre här men är ändå här men vi kan inte vara fysiskt vara med de döda. Och vi kan aldrig fullt ut förstå vad döden är men ändå är ”att vara med de döda” inte ingenting.

Hur påverkar då de döda? För vår egen identitet menar Ruin att vi hittar oss själva genom att ha ”de andra”, både levande och döda, att spegla oss i. I fråga om kultur menar Ruin att det är en historia av döda och att kulturer alltid har någon form av dyrkan och ritualer att begrava döda förfäder. Här dyker det upp nya frågor: vad innebär begravning, vad är en grav och varför begraver människor sina döda? För att besvara dessa frågor lutar sig Ruin mot filosoferna Hertz och Hegel. Hertz delar upp sorg och begravning enligt tre dimensioner, kroppen, själen och de överlevande.

De döda och deras kvarlevor är viktiga och påverkar sina samhällen. Exempel är hur de styrande under, och efter, franska revolutionen flyttade kvarlevor till och från Saint-Denis basilikan för att hjälpa till att legitimera den egna politiken. Ett annat exempel är den okände soldatens grav. Ruin menar att nekropolitiken lever och att det förflutna (ut)formas i och med de levandes inblandning. Men det är skillnad på de egna kvarlevorna och de-andras kvarlevor. De egna skyddar man medan de-andras kan behandlas hur som helst. Gravar kan plundras eller utplånas då de-andras historia inte är intressant eller till och med behöver utplånas för att gagna egna syften.

Ruin ger några gripande och tänkvärda exempel på being-with-the-dead. Det första exemplet handlar om en 2 årig schimpans som dog av sjukdom. Istället för att lämna kroppen bar mamman det med sig i en månad. Förstod schimpansen att barnet var dött? Varför ville hon i så fall inte lämna kroppen? Kan detta hjälpa oss att förstå hur människor relaterar till sina döda? Det andra exemplet som fastnat i mitt minne är en grupp arkeologer som 1971 grävde ut en begravningsplats i Iowa. De fann skelett efter vita och ett skelett efter en indiankvinna. De vitas kroppar togs om hand och återbegravdes medan indiankvinnans kvarlevor fördes till ett museum och lagrades där. Är det skillnad på människa och människa på grund av ras eller på grund av tid sedan någon dött?

Ruin slutar boken med att konstatera att vi inte kan övervinna dödens ändlighet. Vi delar den med dem som komma skall och vi ska en dag också tillhöra de-som-har-varit.

Boken ger en bred filosofisk genomgång av ämnet med några konkreta och tänkvärda exempel på vad being-with-the-dead innebär, för oss levande.

 

Referenslista

Ruin, Hans: Being with the dead: Burial, Ancestral polities, and the Roots of Historical Consciousness, 2018, Stanford University Press

Posted on

Spridda reflektioner om historiska rättigheter

En viktig fråga ställs av en samisk kvinna i Cogos et al. (2017) – ”[w]hat will you do with a map when you have the ponds, and the sunlight? And the rivers.… The brooks flow from west to east. And the trees thrive towards the sun” (Cogos 2017, 45). Kartor är uppbundna i en sådan kolonial historia och behövs för att möjligen äga land en ej känner till. För när kartan finns i narrativ och naturen finns de inte på samma sätt i dominanta staters dokumentation och därmed blir raderade ur det erkända allmänna narrativet om platser. Då platsnamn inte är isolerade, statiska platser utan, som jag förstår det, mer dynamiska rörelserelationer som relateras till platser, som berättas och skapar mentala kartor över kulturen genom att relateras till varandra blir det därmed ett stort hopp mellan att rita kartor och förmedla och navigera platsnamn:  ”Place names are not only “narrated maps,” they con­stitute “mental maps,” drawing a cultural landscape by telling a story within the series they form together” (ibid.).  Jag har haft lite svårt att formulera mina tankar gentemot denna veckans läsning men vid middagsbordet hos min mamma så berättade min styvpappa om sin uppväxt med en liknande tradition av narrativa platsnamn när han som ung levde ute i bushen i Östafrika. Miljön och omständigheterna var i ständig förändring och djurens olika habitat förmedlades genom berättelser som de höll vid liv. Detta har varit något som i denna nation fortsatt leva och uppskattas då de som känner till allt detta kan arbeta med landet på ett annat sätt – för landet. Detta till skillnad från vår nations relation till våra samiska folk.

Även Ellemors (2003) beskrivningar av kampen om anspråk på platser slussade mig tillbaka till de år jag levt i Australien själv och vittnat om de otroliga historiska orättvisor som fortfarande pågår i landet (i lagar och diskursivt). Jag har mött myten om “Aboriginal privilegium” (Ellemor 2003, 238) själv under min tid i Australien och de mörka tankar vita australier har om deras ursprungsbefolkning (samt oss andra icke-vita). Hur kan reparation och rättvisa ske om dessa fortfarande cirkulerar, i högre velocitet? För som Ellemor visar fortsätter generation efter generation att låta dessa myter fortleva och med dem rädsla att inte höra hemma. Att inte höra till någonstans kan vara en oro som många känner, men som vi har sett tidigare blir det inte lätt för frid att infinna sig om en ignorerar och motsätter sig historier. Att ha en historia av att vara rädd att bli landlös/hemlös kan möjligen generera någon form av empati för de som blivit land/hemlös, de vars land har blivit ockuperat och koloniserat. Detta verkar dock inte kunna infinna sig då det sker på bekostnad av ens egna “säkerhet” och kanske framförallt bekvämlighet. Detta förblir en av de största svårigheterna att ta sig igenom i postkoloniala kontexter, hur blir alla hemma i en nation och kan allas anspråk på hemmahörande bli sett som likvärdiga i kontexter som präglas av en historia av kolonisation, våld och förtryck och en fortsatt (rättslig/strukturell, social och kulturell) sanktionering av att dett får fortgå?

I texterna finns frågor om talföreträde och makt, vems anknytning och definition av plats som ska få råda samt i vems system detta sker i – hur kan en göra motstånd inom ett system som inte är ens eget, med ett språk som inte är ens eget eller med andras förståelser av världen och relationer till liv och natur?

 

Litteratur

Cogos, Sarah & Roue, Marie & Roturier, Samuel. 2017. “Sami Place Names and Maps: Transmitting Knowledge of a Cultural Landscape.” I Contemporary Contexts. Arctic, Antarctic, and Alpine Research. 49. 43-51.

Heidi Ellemor. 2003. “White skin, black heart? 1 The politics of belonging and Native Title.” I Australia, Social & Cultural Geography, 4:2, 233-252.