Gravfrid – Hur länge då?
Foto: Privat, utsikt över Östersjön, 1Nm utanför TVG.
Gravfrid råder över gravsatt stoft eller aska efter det att gravsättning ägt rum. Gravfriden är evig och kan endast brytas med stöd av lagen. Stoft eller aska får då inte skadas.[1]
Begreppet har varit återkommande i media de senaste veckorna med anledning av dokumentären om Estoniavraket.
I texterna vi läst återkommer diskussionen kring aspekten tid. När upphör en plats rätt att få vara i fred från forskning, arkeologi eller förändring, och vem äger rätten att göra ingrepp? Tidernas mest kända förlisning, Titanic, har fått möta ett annat öde då bärgning av föremål varit viktigt för eftervärlden och där gravfrid inte utfärdats på samma vis som för Estonia.
I fallet Estonia är vraket klassat som en gravplats, med exakta koordinater och förhållningsregler.[2] Problematiken kring platser till sjöss, oavsett om det rör förlisningsplatser, andra typer av olyckor eller naturfyndigheter är att det på internationellt vatten är svårt att hävda en nations regler, framför allt över en annan nations fartyg. För Estonia gjordes en sådan överenskommelse mellan de inblandade nationerna, något som nu, 25 år senare, finns intresse att ändra på. För vems skull finns skyddet, vad tjänar skyddet för syfte? Och vad går man eventuellt miste om för svar om platsen inte får undersökas?
Platsen för Estonias förlisning blir som en osynlig ö, under ytan, mitt i Östersjön. Platsen finns inte mitt ibland oss som en kyrkogård eller minnesplats gör. Platsen är inget vi går förbi, en plats vi spontant kan besöka, det är ingen plats någon kan vårda, visa eller vara på för att minnas. Ändå finns den där.
I veckans texter har det varit mycket intressant att läsa om hur sorg tar sig uttryck i materiella ting, vad vi lämnar på platsen för sorg, dess både privata och publika betydelse. Hur sker bevarandet av minnet av de som förliste under Estoniakatastrofen, när platsen inte kan ses, mer än som en havsyta? Texterna om begravningsplatser som ”green space” och egna ekosystem förde tankarna till havets ekosystem och hur just vrak bildar egna små mikrosystem för fisk och undervattensliv. Som sjöman är det ett område jag hade velat studera vidare, havet som gravplats, havet som mytologisk onåbar plats.
För att runda av veckans tankar kring begravningsplatser, oavsett var de finns, hur de förändras, vem som har tillgång till dem eller hur de ser ut, avslutar jag med Karin Boyes dikt, Havet.
Havet
Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt.
På djupet multnar mycket,
men havet renar allt.
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng,
men ingen människas tankar
är höga som havets sång.
Starkt, evigt och starkt
är vågornas väldiga tåg,
och stark av det eviga havet
var mjuk förgänglig våg.
Så ge ditt liv åt havet.
Det kräver blod av sin man,
men sist, djupt i det djupa,
får ingen en vila som han.
[1] https://www.movium.slu.se/system/files/news/10260/files/begrepp_i_begravningsverksamhet_141007.pdf
[2] https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1995732-om-skydd-for-gravfriden-vid-vraket_sfs-1995-732
/Paula Hultzén Bank
Intressanta tankar både på blogginlägget och kommentarer! Tänkte likt Mattias mycket på Sharpes In the Wake och hennes repeterande frågor “what is the word for bringing bodies back from water? From a liquid grave? [exaqua]” och “what is the word for keeping and putting breath back in the body? [aspiration]” (2016, 38, 113). När jag applicerar de här så figurerar de i en helt annan nordisk katastrof-kontext gentomot slaveriets medvetna mekanismer som fortsätter strukturera våra samhällen i världen. Tänker på att denna gravfrid (som dock inte ger samma plats för privat sörjande) belyser hur förlusten av dessa passagerare räknas som förlust av liv och människor, till skillnad från slaveriets “mänskliga frakt eller varor” (Sharpe 2016, 55).
Likaså vände jag mig till Bowrings öar av melankoli och mörk historia som samhällens undermedvetna och tänker mig att gravplatser från katastrofer och olyckor möjligen får en annan atmosfär, och att öarna i Bowrings text existerar i en spänning mellan att helt exkludera besökare (även anhöriga eller ättlingar till de begravda) och bli platser för sk. mörk turism. Detta kan kanske också bli fallet för en fysisk begravningsplats för Estonias passagerare? Dock finns Estonia möjligen ännu mer undermedvetet då öarna i Borwrings text ändå syns, trots att deras natur ofta “gömmer” dess historia.
Jag håller med Mathias, väldigt intressant perspektiv på Estonia i förhållande till veckans texter. Framförallt tänker jag på det du skrev om privat och publik/offentlig plats. Eva Silvén skriver följande: ”Whether the cemetery is defined as public or private space will determine our gaze. How close can we look? Can we read the messages? Can I as a researcher register artefacts? Can I take photos? When and where can these images be used?… (Silvén 2018:33). För Estonia så skulle alla dessa frågor besvaras med ett nej. Estonia som begravningsplats är varken privat eller publik, eller en mix av de båda som majoriteten av alla begravningsplatser är. Istället finns minnesmärket på djurgården som jag menar endast är ett offentligt minne. Det finns ingen plats för det privata – vilket det finns på vanliga begravningsplatser/kyrkogårdar. Jag tror detta spelar roll för de anhöriga och den känslan av att inte kunna sörja fullt ut – vilket många beskriver i dokumentären.
Intressant. Vad betyder tid? Hur länge är något “heligt” och orörbart? Och vem beslutar? Som du pekar på så blir det extra besvärliga frågor när det är något i havet som inte syns och som ligger på internationellt vatten. Hur och var ska man sörja?
En annan fråga är om man borde ha hämtat upp så många kroppar som möjligt för att kunna ge dem en jordbegravning. Vilket hade varit bäst för dels de överlevande och dels för de efterlevande ? Här finns det nog inga klara och enkla svar.
Jätteintressanta tankar. Jag gillar beskrivningen av vraket som “en osynlig ö, under ytan”, något som är onåbart för de allra flesta av oss och som får en mytisk men också skrämmande aura. Fascinerande även med det marina ekosystemet runt vrak. Havsdjupet som grav för också tankarna till Christina Sharpes “wake”, i bemärkelsen kölvatten, inte minst då det gäller alla de slavar som dog och slängdes överbord under the Middle Passage. Jag hittade detta, ett undervattensmonument utanför Grenada tillägnade de drunknade slavarna: https://www.aaihs.org/from-the-ocean-floor-death-memory-and-the-atlantic-slave-trade/