Kurslitteraturen har i ganska hög grad kretsat kring minne, makt och motstånd mot bakgrund av omvälvande skeenden av närmast episkt slag: döda kungar och diktatorer, etnisk rensning, förtryckta ursprungsbefolkningar, förlorade drömmar i det postsovjetiska samhället. Inget konstigt med det egentligen, ämnet inbjuder onekligen till dramatik – och självklart ryms det även en stor dos vardaglighet i hur man förhåller sig till minnet av döda släktingar på en begravningsplats. Den här veckan tänkte jag dock ta upp en väldigt konkret och jordnära form av minne, nämligen barndomens utforskande och skapande av platsminnen. En milstolpe i forskningen kring barns subjektiva relation till den omgivande geografin – och i den vardagsnära etnografiska forskningen överlag, skulle jag vilja påstå – är den amerikanska kulturgeografen Roger Harts studie ”Children’s Experience of Place” från 1979.
Hart följer här en större grupp barn i mellanstadieåldern i en amerikansk småstad under något års tid: han intervjuar dem och deras föräldrar om hur de rör sig i samhället och vilka regler och förhållningssätt familjerna tillämpar, ber dem kartlägga, skissa och förklara, och – inte minst – följer med dem på otaliga upptäcktsfärder, kojbyggen och snöbollskrig i omgivningarna. Hart redogör för hur barnens tillåtna ”free range”, dvs det område där föräldrarna tillåter dem att ströva fritt, successivt växer med åren för att slå i taket redan i 10-11-årsåldern (något tidigare för pojkar än för flickor eftersom, enligt föräldrarna, ”boys will be boys” och det är ingen idé att lita på att de kommer att följa föräldrarnas förmaningar fullt ut) varvid barnen mer eller mindre rör sig fritt i den omgivande miljön, med undantag för den farliga motorvägen som de ändå inte hyser något större intresse för. Till viss del är detta beroende av socioekonomiska villkor, då de fattigare föräldrarna som har längre arbetsdagar helt enkelt behöver finna sig i att ha mindre koll på vad barnen gör efter skolan. Yngre barn i en syskonskara hänger också ofta på storasyskonen ut, vilket innebär att deras ”free range” är omfattande i ännu yngre år. Barnens strövtåg sker i mångt och mycket oberoende av de vuxnas väletablerade leder. Barnen hittar sina egna stigar, ofta utan av något specifikt mål: det viktiga är t ex att utforska en spännande ny ”genväg” ner till badplatsen snarare än att faktiskt komma fram och genvägen blir därmed ofta en omväg i slutändan, vilket inte gör någon någonting. När barnen ritar kartor över sin omgivning har de också ganska lite med den faktiska geografin att göra, deras rumsliga uppfattning hängs istället upp på viktiga landmärken (vilket för tankarna till artikeln om samisk geografi) och var kompisar bor.
Hart och barnen utforskar spännande platser (groddammen, sandhögar som man kan hoppa i), farliga platser (floden), läskiga platser (ödehus) m.m. Även barnens bild av vad som finns bortom den egna staden är intressant – exempelvis hävdar de att de flesta platser i övriga USA ligger åt det håll som motorvägen leder ut ur staden, vilket väl ur deras perspektiv är helt korrekt. Det finns mycket intressant att ta upp i Harts skildring. Ett återkommande tema i senare återgivning av hans studie och liknande forskning är dock hur barns ”free range” undan för undan har krympt sedan det 1970-tal då Hart bedrev sin forskning. Söker man runt lite så kan man hitta en lång rad artiklar i dagspressen om hur barn rör sig inom allt snävare cirklar, det tycks vara ett populärt ämne att rapportera om. I ett exempel från en irländsk dagstidning får man följa hur tre generationer ur familjen Smith rör sig inom allt mindre områden. Medan farmor på sin tid rörde sig fritt runt i stora delar av södra Dublin så har hennes elvaåriga barnbarn en högst begränsad yta att upptäcka fritt.
På samma sätt kan man i en brittisk tidning läsa om en familj i Sheffield och hur deras rörelsemönster har förändrats över fyra generationer.
Och på liknande tema, i amerikansk dagspress, finner man reportage om så kallade ”free range parents” som polisanmäls för att de låter sina barn gå ensamma sex kvarter hem från skolan istället för att hämtas i bil. Orsakerna bakom denna utveckling är antagligen många. En ökad biltrafik som gör det svårare för barn att gå/springa/cykla runt på egen hand, föräldrars rädsla för vad som skulle kunna hända barnen i ett samhälle allt mer präglat av rädsla, sådant som lockar inomhus i form av dataspel och liknande, helt nya möjligheter att överhuvudtaget kunna ha kontroll över var ens barn är i takt med att mobiltelefoner blivit standard även hos ganska små barn, osv. Min poäng med att ta upp detta under temat minne-makt-motstånd är att jag tror att väldigt mycket av våra barndomsminnen skapas i relation till vår rumsliga omgivning – barndomen är så att säga upptäckandets tid och i Harts studie är det oerhört tydligt hur viktigt bemästrandet av den vardagliga geografin är för barnen när de växer och utvecklas. Med detta följer också makt, tänker jag. Det är lätt att föreställa sig att farmor som barn i exemplet ovan faktiskt hade en bra mycket större makt över sin egen rumsliga vardag (även om det säkerligen också fanns andra, hindrande faktorer i 1940-talets Dublin) än barnbarnet som på sin höjd tillåts gå till köpcentrat fem minuter bort. Även om makten här kanhända inte är direkt – få barn har någon större makt i ett vuxet avseende – så tror jag att mycket av ens inneboende känsla för vilken rätt man alls har att röra sig fritt omkring i samhället grundläggs i och med barndomens utforskande. Utifrån barnets horisont tror jag det kan utgöra en väldigt tydlig känsla av makt, och kanske även motstånd: att röra sig lite längre bort än vad man vet att man egentligen får, för att det är spännande och för att världen är ens egen att utforska. Kanske ska man inte dra för stora växlar på detta, men jag tror ändå att man här lär sig något som man sedan har med sig in i vuxenlivet i form av hur man vågar förhålla sig till sin omgivning. När man ser de nutida barnens kartor ovan ger de helt enkelt ett ganska torftigt och i förlängningen maktlöst intryck. Känner de ens den stad de bor i? Förstår de ens att de har rätt till inflytande över den? Vad får man för bild av världen, av andra platser och andra människor när ens vardagliga förflyttningar är så kringskurna?
Väldigt intressant och fint inlägg! Det får mig att tänka på mina egna världar av rum när jag var liten. Jag växte upp i en liten liten by och till skillnad från vad jag ser exempelvis i Stockholm, där föräldrar ofta är med på gårdarna mellan husen och övervakar, så kommer jag ihåg att jag gick ut efter frukost och kom tillbaka ibland uppåt 8 timmar senare, och däremellan var jag i skogen. Jag tror att det är viktigt och utvecklande med denna “free range”, att få gå och upptäcka på egen hand, men jag tror också utvecklingen från det, framförallt i urbana miljöer, har att göra med att det också förändrades markant kring vissa saker från 70 talet och framåt. Jag tänker framförallt på USA (är ett true-crime fan) där det i flera städer under 70 och 80 tal försvann många barn, eller mördades många barn (ex Atalanta, Oakland county) vilket jag tror inte bara präglade och förändrade den geografiskt specifika platsen utan färdades vidare. Just den skillnaden som vissa äldre påpekar med att en plötsligt behövde låsa dörren och be barn gå hem från skolan med en vän. Självfallet spelar långt fler aspekter in, men jag tycker det är intressant hur rörelsemönstret hos människor förändrats av rädsla för andra människor, och hur mycket annat som formas kring denna rädsla.
Intressant att ni tar upp det digitala, det fick mig att tänka på Mobilspelet Pokemon Go. Jag har själv aldrig spelat det men när jag väl ser barn ute (utan vuxna) så är det ofta grupper av barn med smartphones som springer runt i stan (och är ofta ganska exalterade). Jag tycker att Pokemon Go och Augmented Reality är väldigt intressant då den “connectar” det geografiska med det digitala. Augmented reality används nog också mer och mer för andra landmärken både i naturen (för att exempelvis identifiera berg eller stjärnor) eller i staden då en får lära sig mer om konst eller annan historisk information kring t.ex. en staty. Eftersom det är (enligt mig) fortfarande så pass nytt känns det både spännande och läskigt hur detta kommer att utnyttjas. Kommer aktörer som har flest ekonomiska resurser eller teknisk kunskap också ha större makt att bestämma vilken/vems historia som ska berättas om specifika landmärken, eller i vilka områden och i vilken utsträckning barn/vuxna ska röra sig? Tänk om det hade funnits en “Memory app” då folk exempelvis kan berätta om sina minnen kring exempelvis en specifik plats i en stad (det kanske finns redan)?
Spännande inlägg!
Vi kanske i alla fall kan säga att i takt med att landskapet ändrats (IRL och digitalt) så har också behoven och tillvägagångssätten ändrats. Jag bara tänker på de politiska protester som fått stor uppmärksamhet på grund av vår användning av sociala medier (Arabiska våren, klimat engagemanget, som exempel). Förr kanske det mer var närliggande städer eller regioner som involverade sig i saker, men nu har händelser möjligheten att bli global.
Jag tror heller inte vi ska underskatta förskolans roll i att tillgodogöra vissa behov som de begränsande nya livsstilarna fört med sig. Då jag gick på dagis på 90-talet så var vi utomhus ibland och inomhus ibland. Nu tycker jag att jag ser många fler nischade förskolor, många där man är ute i skogen hela dagarna, där man lär sig teckenspråk eller andra språk. Om inte fysisk upplevelse, så bygger såna saker i alla fall en persons förmåga att formulera och orientera sig i den stora världen. (Nu vet inte jag men såna förskolor är kanske mestadels privata och därför dyra?)
För att gå tillbaka till din fråga om barnen känner staden de bor i, så tror jag vi måste identifiera vad staden är. Är den bara sina gator, torg och byggnader, eller är den någonting annat (stadens själ, dess koppling till ’utsidan’, andra luddiga ickemateriella ting)? Kan den fångas och förstås digitalt? Eller på andra vis?
Personligen tycker jag att det är dåligt att barn inte får röra sig lika fritt som förr, men det baserar sig i min uppfattning om hur det var att vara barn i en tid som vi inte lever i nu.
Ja, det här är väl ganska snävt kontextbundet egentligen – i ett europeiskt/nordamerikanskt sammanhang finns ju också en slags romantiserande mytbildning kring barndomen (“barn är ett folk och de bor i ett främmande land” osv) där även det fria strövandet kan ingå. I andra sammanhang kanske det är just de korta avstånden som innebär en slags makt, som du är inne på. Jag tänker också på de gigantiska storstäder – säg Kairo eller Jakarta – där fattiga människor i kåkstäder inte sällan kan ha 2-3 timmars enkel resväg till jobbet, vilket ju medför en otrolig ofrihet. Ändå, om jag nu resonerar utifrån en snävare kontext (typ min egen), så tänker jag att tidiga minnen och erfarenheter av glädjen i att kunna röra sig fritt över stora områden (för min del i staden och inte i nån naturnära småstadsmiljö, men det var ungefär samma sak) också medför en väldigt grundläggande aversion mot sådant som gated communities, t ex. Det blir liksom absurt att någon tycker sig kunna spärra av och stänga ute. Det är såklart en privilgerad position att alls kunna ondgöra sig över sådant, det inser jag. Men jag undrar om barn idag, som växer upp i mindre geografiska bubblor men med större utblick i form av internet osv, alls kan se det konstiga i att bli fysiskt utestängd – det blir väl en ganska självklar del av fragmenteringen?
För att låta denna diskussion färdas över atlanten och till Östafrika kan kanske makt över sin rumsliga vardag finnas inom andra maktdynamiker – att färdas långt för skola är inte ovanligt, många av mina kusiner och syskon har gått långa vägar och även jag som liten fick gå själv till skolan som 4:a åring. Jag kan hålla med om att en får en speciell relation till de platser en färdas genom dagligen, och de djur och vegetation en möter på vägen. Jag vet inte om detta direkt positionerar en annorlunda i maktnäten men möjligen blir förtroendet för sig själv större och, som du beskriver, ens känsla av rättighet att röra sig fritt i samhället kanske byggs på. Samtidigt så ligger detta färdande kanske på andra maktdynamiker då skola inte är tillgängligt för alla utan en vardag med att hjälpa familjen med hushållet annars är på agendan. Det är oftast någon annan som får bestämma vad du får eller inte får göra – därmed blir kanske utforskandet av plats en nödvändighet för vissa? Jag vet inte om jag gör mig förstådd men så tänker jag spontant att i och med internet och mer spridning på rapportering av mord, kidnappning, pedofili så ökar också rädslan (från de vuxna) över de lättare kontakter utnyttjande vuxna kan få med barn – därav en allt snävare geografisk utforskning. Kanske får denna rädsla för stort utrymme i relation till det som barnet får? Kanske kan vi komma på fler sätt att strukturera samhället så att vi bevarar dessa geografiska utforskanden?
Sant – det kanske inte nldvändigtvis är så att världen blir mindre till följd av att den miljö man rör sig inom krymper, och att använda sig av internet handlar väl också i viss mån ett utforskande. I internets barndom pratade man ju mycket om att just “surfa” i bemärkelsen att klicka sig fram ganska planlöst från en länk till en annan. Det sättet att använda nätet känns väldigt förlegat ur ett vuxenperspektiv, men kanske är det ungefär så som barn använder t ex YouTube.
Kan den fyiska begränsade verkligen vägas upp av ett mycket större digitalt omfång än vad som var möjligt för 2 generationer sedan? För varje generation har den egna platsen dit du kan/får förflytta dig minskat, men kan den digitala väga upp för det? I takt med att resande ökar, i likhet med information och tillgång till kartor och berättelser kanske den egna närmsta platsen minskar i sin betydelse? Vad kan konsekvenserna bli av det? Jämför med de rapporter om barns minskande läsande av böcker som kommer. Minskar människans tillgång till berättelser, eller har plattformen bara ändrats? Mycket intressant inlägg som verkligen skapade många funderingar!