I detta inlägg vill jag dela med mig om reflektioner kring den traditionella samiska sångkonsten att jojka och dess koppling till minnen, känslor, platser och varelser. I samband med kurslitteraturen lyssnade jag på Elin Anna Labba’s bok (2020) “Herrarna satte oss hit” (hon läser upp den själv) som handlar om tvångsförflyttningar av renskötande samer under 1920-talet. Detta skedde i kontexten av en ny renbeteskonvention (1919) mellan Norge och Sverige och skulle bidra till ett nationsbygge där samer inte fick plats och var tvungna att flytta och trängas söderut. Elin Anna Labba har samlat in ett flertal berättelser såsom bland annat intervjuer, dikter, fotografier och jojktexter. Enligt författaren har redan många berättelser gått förlorade vilket dels kan förklaras med tiden som har gått, och dels den orala kulturen som även beskrivits av Cogos et. al (2017). Utöver det har tvångsförflyttningarna även orsakat skam och trauma som påverkat nästa generation då de som drabbades inte kunde, fick eller ville prata om det som skett.
Något annat som har gått förlorad var jojkar som förknippades med särskilda platser. En definition av jojk kan vara:
”Jojkning är en konst att minnas. Somliga minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.” (Johan Turi 1917 från samer.se)
I och med det tycker jag att det blir ännu tydligare att landmärken eller områden är mer än enbart punkter på kartan då de kan kopplas till kollektiva och personliga minnen eller berättelser som länge har levt vidare genom muntliga överföringar från generation till generation (som även Cogos et al (2017) skriver om). Dock så skedde ett våldsamt avbrott under tvångsförflyttningarna:
‘“När man pressas att överge ett område blir också jojkarna kvar.” Väldigt få tog sina toner med sig. En följd av tvångsförflyttningarna var att jojken tystnade. I berättelserna jag lyssnar på från tiden före tvångsförflyttningar jojkar de när de möter fjällen. De jojkar för att hälsa och ta farväl. De tackar för betet, för sommaren, för vinden. De ber marken om lov. De har en berättelse och ett namn till minsta lilla bäck. Alla vet att renskötseln kräver en djup relation till marken och kunskap om hennes detaljer.’ (Majlis Skaltje i Labba 2020:56).
Likväl som “place names” i kartor är det kanske omöjligt att bevara och göra rättvisa till jojkning enbart i skrift. Men jag tycker att Elin Anna Labba’s bok är väldigt viktig då den samlar in och dokumenterar vittnesmål som utöver det fysiska våldet bevittnar det psykiska våldet och dess koppling till markrättigheter. Labba beskriver berättandet som ett sätt att läka:
‘På det språk jag älskar mest är det nästan samma ord, att minnas och att berätta. Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi.’ (Labba 2020:8)
Cogos, S., Roué, M. and Roturier, S., 2017. Sami place names and maps: transmitting knowledge of a cultural landscape in contemporary contexts. Arctic, Antarctic, and Alpine Research, 49(1), pp.43-51.
http://www.samer.se/jojk
Labba, E.A. Herrarna satte oss hit, Norstedts Förlag.
Vad intressant att lyfta jojkning i relation till plats och minne och lyfter frågor om hur motstånd kan uttryckas och hur vi kan bevara dessa konster. Sång- och orala traditioner kan ses på många olika ställen och har varit del av de sätt som människor under enormt svåra förhållanden har navigerat och överlevt dessa. Jag tycker också annen128s tillägg om sensoriska kunskaper och att jojken, om än en oral tradition, genom dess sång, rytmer och melodier också får en viktig och annorlunda plats i skapande och bevarande av minne och ens relation till och orientering av land.
Fint inlägg och intressant att du lyfter på jojkning. Det får mig att tänka på en annan kurs som jag läser parallellt som handlar mycket om “senses” eller då sinnen, som en primär grund i hur människor förstås och tillskrivs mening. I detta pratar en ofta om att synen, eller det visuella, alltid haft en privilegierad position inom västvärlden som det sinne som ofta förknippas med kunskap, rationalitet m.m.
Jag tänker på detta i relation till hur landmärken och kartor skapats som också bygger på det visuella, där då exempelvis samernas sätt att orientera sig och skapa minnen och landmärken sett annorlunda ut, eller där jojkning har en geografisk funktion som tilltalar helt andra sinnen och sätt att orientera plats än att visuellt kartlägga. Jag har egentligen inget slutkläm på detta, utan tänker på det mer utifrån perspektivet att det känns både viktigt och intressant att prata om andra sätt att förstå sin omgivning och orientera sig i den, genom andra sinnen och andra sätt, och att det finns potential till motstånd i detta.