I “The Festival of the Holy Trinity (Troitsa) in Rural Russia” (1998) skriver Margaret Paxson om sin fältstudie gällande hur minne kan hävdas och internaliseras i kulturella traditioner. Paul Connertons artikel “Seven Types of Forgetting” från 2008 behandlar flera olika sätt som glömska kan kategoriseras beroende på vilken kontext som begreppet sätts i. Paxsons presentation av de spänningar som förekommer i den ryska byn Anufrievo skulle kunna relateras till Connertons begrepp prescriptive forgetting. Som en av sju typer av glömska indikerar denna form av radering på en förtryckande auktoritet som ofta förekommer i konstruktionen av en stat eller diktatur. Typen lyfter fram en obalans mellan olika grupper/aktörer i samhället där den dominerade gruppen på något sätt försöker ersätta den andras nuvarande minnen med sina egna. Connerton menar att detta påtryck kan motiveras med ett intresse för samtliga aktörer inblandade, vilket i sin tur leder till att de nya sätten kan erkännas som legitima.
Detta kan appliceras på Paxsons exempel om Troitsa. Utifrån Connertons insamling av information kring vad denna tradition egentligen innebär, kan han utläsa två olika definitioner. De traditioner som Connerton enligt media hade föreställt sig blev omdefinierade efter faktiska möten med traditionen så som den utövades i Anufrievo. Troitsa upplevs av Connerton vara tudelad i sin definition, vilket visar sig tydligt i bland annat den äldre hedniska kulturen och i den Sovjetiska religiösa tron (vars implementering förknippades med Tsaren och staten). Ett mer konkret exempel på prescriptive forgetting och hur minne och makt kan förändra samhälleliga traditioner är genom det kristna kalendariet som introducerades i försök att eliminera hedniska traditioner. Kyrkan hade i ett försök att erhålla makt i det ryska samhället valt att ersätta högtidliga dagar från den hedniska tron med kristna traditioner.
På detta sätt skulle glömska, som Connerton poängterar gärna förknippas med misslyckande, inte alltid indikera på individens oförmågor, utan kan också vara ett resultat av olika externa påtryckningar från samhälleliga aktörer.
Vad jag finner intressant med de exempel från Paxson är hur byborna i Anufrievo inte helt lämnade sina egna traditioner för en påtryckande internalisering. Liksom “the clubhouse” som infördes, finns det tydliga exempel på hur djupt rotade traditioner och värderingar inte alltid är så lätta att ersätta. Traditioner är en del av det samhälleliga gemenskapen och kvarstår för att de fyller funktioner som byborna är beroende av. Detta kopplar jag också till implementering av lagar och regler som inte alltid efterlevs eftersom att de först måste erkännas av de individer som lagen is sig avser att påverka. De vertikala påtryckningar som kan förekomma, har inte alltid verktygen för att få genomslag. Kanske skulle de kristna traditionerna tagits emot bättre i Anufrievo om förändringen skedde långsammare och om traditionerna i sig hade medfört en funktion accepterad och ansedd som minst lika viktig som den föregående. Oavsett, så återger Paxsons återberättande av hur makt användes i Anufrievo vilket speglar hans tidigare ord “powers that be, do in fact exert power over memory, but fail to overcome it.”