Inlägg skrivet den 20 September 2021
Rehabilitation och transitional justice var centrum för veckans diskussion och läsning. Något som intresserade mig kring denna process var just hur transitional justice hade applicerats på olika sätt från top-bottom perspektiv, och hur detta skulle kunna återgälda en skada som har tillfogats en minoritetsgrupp. Transitional justice är beskrivet som en strategi vilken strävar efter att gottgöra misstag genom att bland annat omvandla rådande politiska system, principer och praxis som tidigare har diskriminerat hela minoritetsgrupper. I en artikel skriven och publicerad av Aboriginal Policy Research Consortium International (APRCi), ges exempel på hur den Kanadensiska staten i sin applicering av transitional justice har utgett en offentlig ursäkt till direkt berörda offer (ursprungsbefolkningen som för hundra år sedan blev fråntagna sina barn för att assimileras i det Kanadensiska samhället). Staten skulle ersätta dessa individer ekonomiskt, vilket också genomfördes men den viktimiserade gruppen lämnades stumma när staten sedan verkade lämna konversationen, som om att konflikten nu var löst och att samhället nu var i balans för att fortsätta affärer som vanligt.
Vad som enligt definitionen för denna process avstannar efter att en ekonomisk transaktion lämnar frågan om ens rättvisa är rätt ord att applicera i detta sammanhang. Är det möjligt för en stat att ursäkta sig för sina misstag i pengar? Enligt min åsikt är det fullt möjligt att detta kan motsvara en del av ursäkten då pengar är grunden för vad dagens moderna samhälle präglas av. Däremot tror jag inte att detta uppfattas av offer som något mer än ett försök att lägga “plåster på såren”. För att ta steg på rätt väg kan det vara en bra idé att erkänna samtliga misstag – inte enbart för de primära, utan även se sekundära offer – och uppmärksamma bredden av den skada som har skett. Enligt exemplet för händelsen ovan tilldelades enbart de offer som hade kidnappats och utsatts på olika sätt på dessa internatskolor och hade inte tilltalat deras familjer eller dess kulturella värde. Genom att erkänna andra traditioner och bjuda in till ett konversation som inkluderar denna minoritet i det standardiserade systemen, kan vara ett sätt att inte fortsätta diskrimineringen och förtrycket av redan utsatta kulturer. Enligt definitionen för transitional justice så borde detta vara vad man minst kan göra för att återgälda sådana komplexa konflikter. Sedan finns det säkert flera lönsamma strategier som kan komplettera – men utan det nämnda ovan har man nog förlorat innebörden och funktionen av denna form av rättvisa.
Att kompensera för en gammal oförrätt kan vara svårt. Vilka ska ingå i skulden och vilka ska anses vara offer? Hur ska en ursäkt/kompensation se ut? När ursäkten/kompensationen är avklarad vilka rättigheter har då de som fått ursäkten/kompensationen? I ett förhållande mellan två individer där den ena parten är otrogen mot den andre så innebär det generellt sett ett otroligt svek. Det är då den som blivit bedragen som måste bestämma vad som krävs för att paret ska kunna gå vidare, om en sådan väg är att föredra. När den otrogne “betalat” för sin synd så är det också ett sätt att se ärendet som utagerat till stor del. Den som blivit bedragen kan sedan inte slänga detta i ansiktet på sin partner gång på gång då nya argumentationer uppstår. Ett sådant förhållande blir i så fall väldigt skört. Precis på samma sätt tror jag att det fungerar till viss del när det kommer till oförrätter mot minoritetsgrupper. Om en minoritetsgrupp kräver ekonomisk kompensation för något så innebär det en vinning för dem som personer vilket då också gör det svårare för dem att kräva något annat längre fram. För en nation tror jag att det är väldigt fördelaktigt att kunna betala en “skuld” på det sättet. Sedan måste givetvis ett arbete om en fortsatt bra relation utarbetas, likt inom en kärleksrelation.
Tack för intressant blogginlägg Amanda! Som vi sett i litteraturen finns det massor med utmaningar med Transitional Justice. En utmaning som jag tänker hänger ihop med det du skriver om – och som jag utvecklar i ett eget blogginlägg – handlar om olika syn på om det finns en skarp linje mellan dåtid och nutid. Sanningskommission har ju ofta som uppdrag att på ett sätt göra upp med historien för att kunna gå vidare, så även i fallet Kanada och internatskolorna. En artikel som jag läste och som jag tyckte jag mig en vidare förståelse för just relation stat och urfolk är “Who’s Sorry Now? Government Apologies, Truth Commissions, and Indigenous Self-Determination in Australia, Canada, Guatemala, and Peru”, av Jeff Corntassel & Cindy Holder, publicerad i Human Rights Review (2008) 9:465–489. De jämförde offentliga ursäkter och sanningskommissioner i dessa fyra länder, vilka alla har relativt stora grupper urfolk. De utgår ifrån den historiska och aktuella maktobalansen mellan stat och urfolk i “settler-colonial states” som alltid har inletts med en stöld av mark. Författarna menar att skadestånd är nödvändigt i en försoningsprocess, men att varje försök att komma tillrätta med orättvisor måste börja med att erkänna urfolks rätt till självbestämmande. Vidare presenterar författarna (taget från Matt James) kriterier som tex urfolk kan använda sig av för att analysera ursäkter och sanningskommissioner för att se om det finns en äkthet bakom. Kriterierna handlar om mer än bara pengar där exempelvis följande kriterier ingår: accepterar ansvar men kräver inte förlåtelse, benämner orättvisorna vid namn och garanterar icke-repetition.
Du pinpointer her et sentralt tema i hele dilemmaet og kompleksiteten rundt transitional justice, tenker jeg, og en vei til å avhjelpe tankeprosessen videre kan være å skille mellom apologi som selve det vi ser, og handlingen som en ektefølt apologi må medføre. Når en stat -som er ikkepersonlig- på et punkt oppdager at den har gjort feil/misstag, kan dens nåværende representant- slik jeg ser det- både oppnå balanse i regnskapet handlingen har medført ubalanse i på to måter: 1)Ved å gi en ektefølt unnskyldning til de grupper eller individer som er direkte berørt, eventuelt deres pårørende. 2) ved å anerkjenne at feilen også har medført reelle, praktiske problemer for de den har gått ut over også tilby en form for kompensasjon for å gjøre gapet mellom situasjonen slik den er blitt grunnet feilen og situasjonen slik den skulle vært om feilen ikke hadde blitt foretatt noe mindre. Nr 1 og 2 utelukker ikke hverandre, men i enkelte situasjoner kan det være viktigere at 1 gjennomføres alene enn at 2 gjennomføres alene -og i andre situasjoner kan det kanskje være motsatt.