Month: November 2021

1996 upptäcktes mänskliga kvarlevor i Kennewick i den nordvästliga amerikanska delstaten Washington. Utifrån vissa av skelettets egenskaper antogs den döde vara av europeisk härkomst, och följaktligen som mest ett par hundra år gammal. Men närmare undersökningar upptäckte en spjutspets av sten inborrad i bäckenet. Benen skickades på analys med kol-fjortonmetoden, och visade sig vara omkring nio tusen år äldre än vad som först antagits.

Upptäckten fick stor uppmärksamhet bland arkeologer och i media. Men Umatillastammen och andra nordamerikanska urfolksgrupper menade att lämningarna var deras, och att de skulle begravas på nytt och lämnas ifred.

Tvisten om Kennewickmannen finns ofta med på ett hörn i grundutbildningar i arkeologi. I min erfarenhet brukar konflikten berättas som ovan – arkeologerna har förfinade verktyg för att utvinna kunskap ur det som efterlämnats oss av forntiden, men särintressen vill hindra detta för att det strider mot deras tro och världsåskådning. Frågan avkontextualiseras, blir abstrakt och generell. I bästa fall framställs det som en konflikt mellan världsåskådningar som båda är värda att respekteras. I värsta fall avfärdas urfolk som dogmatiska vetenskapsmotståndare.

Det är här som David Hurst Thomas inleder sin bok Skull Wars. Kennewick Man, Archaeology, And The Battle For Native American Identity. Han återför striden om kvarlevorna från Kennewick till sin kontext. Han visar hur kategoriseringen av en ”kaukasoid” uramerikan har sin grund i en oförblommerat rasistisk vetenskap om människokroppen, antaganden som varit grundligt motbevisade för flera decennier sedan.

Boken publicerades 2000, bara fyra år efter upptäckten av kvarlevorna. Sedan dess har mycket hänt i konflikten. 2017 återbegravdes kvarlevorna av urfolksgrupper efter att nya DNA-analyser till sist kunnat bekräfta att urfolk i närområdet faktiskt var de idag levande människorna med närmast släktskap till ”den uråldrige” som han kommit att kallas av amerindianer.

Kennewickmannen är inte huvudämnet för boken, utan bara en samtida skärmytsling. Hurst Thomas’ har gett verket huvudtiteln Skull Wars. författaren är själv arkeolog och skildrar i en krigskorrespondents anda kriget om skallarna, som en av flera fronter i ett månghundraårskrig som ytterst blir spårat ända till de inledande europeiska erövringstågen på västra halvklotet. Jag har här dragit metaforen längre än författaren någonsin gör, men en sådan vokabulär är den enda som riktigt passar för att förmedla vidden av amerikanska arkeologers krigsförbrytelser.

Det var i artonhundratalets vetenskapliga miljö, med dess intresse för att mäta kroppar för att besvara öppet rasistiska frågeställningar, som den amerikanska arkeologin och antropologin växte fram. I skelettet, och i synnerhet skallbenet, fanns kunskap förborgad. Det var inte bara amerindianska kranier som var eftertraktade av vetenskapen. Tvärtom ville skallmätarna insamla så heltäckande data som möjligt. Men att vittja vita kristna gravar var bortom anständighetens gränser. Därtill kom de antropologiska teorierna, som föreskrev en utveckling där jägar-samlare bara just lämnat apstadiet medan västerländsk civilisation var det högst utvecklade stadiet. Amerikas urfolk ansågs ha fastnat, och man menade därför att de utgjorde en kulturellt eller biologiskt lägre livsform, som snart skulle vara helt försvunnen.

Resultatet blev en frenetisk jakt på amerindianska kvarlevor. Gravar skändades systematiskt, ibland bara timmar efter begravningen. I ett av bokens makabraste fall hjälper antropologer en 9-årig inuitisk pojke begrava sin far. Men i själva verket har de (utan sonens kännedom) bytt ut kroppen mot en träattrapp. Faderns ben ställdes istället ut i en av museets montrar. När vi tar hänsyn till den historien framstår amerindianernas kritik av arkeologin snarare som väldigt snäll och fredligare än någon skulle kunna kräva.

Lösningen kan inte göras till en intern angelägenhet arkeologer emellan. Som författaren understryker var många av de gravskändande forskarna i arkeologihistorien drivna av ett hängivet men paternalistiskt engagemang i att förbättra urinvånarnas livsvillkor, som var kritiska mot deras kollegor samtidigt som de fortsatte att plundra ett levande amerindianskt kulturarv. Boken igenom argumenterar Hurst Thomas att det här inte ska förstås som en fråga om världsåskådning, utan om bestämmanderätt och om makt. I en hoppingivande utblick visar Hurst Thomas hur det inte föreligger någon oöverstiglig klyfta arkeologer och amerindianer emellan. Han lyfter fram flera exempel på givande samarbeten. De här projekten leds av urfolksgrupper, eller sker i aktivt samförstånd med dem. Liksom de mänskliga lämningarna måste makten över Amerikas förhistoria återlämnas till urfolksgrupper. Bara på så vis kan kriget om skallarnas ömtåliga eldupphör övergå i ett verkligt fredsfördrag.

I ett tidigt avsnitt av teveserien Vikings introduceras Floki, en udda fågel som bygger skepp och står det hinsides nära. I scenen där den unge Björn liksom tittaren stämmer sitt första möte med honom, skryter Floki om sin övernaturliga blick för träden som låter honom se det virke som finns förborgat i de ännu levande träden. Som snart sagt varje ögonblick av den här serien blir scenen oavsiktligt parodisk för den som besitter någon som helst kunskap om vikingatidens materiella kultur. De här träden är alldeles för klena, eller alldeles för raka, för att erbjuda råmaterial till ett vikingaskepp. Här saknas urskogens äldre träd, de som skulle tilldra sig skeppsbyggarens intresse och i alla händelser skulle ha utgjort ett tydligt inslag i en vikingatida skog.

Att urskogen försvinner från de bilder av det förflutna som vi skapar oss och konsumerar är en av de många konsekvenserna av att urskogen försvinner. Men det är inte bara i populärkulturella återskapanden av det förflutna som urskogen försvinner.

Olika typer av historiskt återskapande har en viktig roll också inom arkeologin. Under namnet experimentell arkeologi är det ett etablerat vetenskapligt arbetssätt att återskapa förhistoriska föremål med tidsenliga metoder. Att tillverka och sedan bruka föremålen kan tjäna som en viktig kunskapskälla där vi lär oss mycket om hur ett föremål fungerar och är beskaffat.

Vikingeskibsmuseet i Roskilde, Danmark har sedan 1982 utfört flera experimentella rekonstruktioner av vikingaskepp (och sedemera seglatser) genom åren. Rekonstruktioner och experiment ombord har avsevärt ökat vår kunskap om vikingaskepp.

Vad som blivit allt tydligare med åren är ett etiskt dilemma. Ett vikingaskepp byggdes av flera hundra år gamla ekar. Sådana blir allt ovanligare. Är det rätt att använda de ekar som finns kvar till att just nu bygga just vikingaskepp? Vi lever inte omgärdade av vikingatidens urskogar. Både inom vetenskapen och populärkulturen är våra möjligheter att återskapa vikingatiden präglat av den gamla urskogens försvinnande.

När Vikingeskibsmuseet 2017 inledde arbetet med deras senaste rekonstruktion Skuldelev 3 användes tvåhundraåriga ekar som råvara trots allt. Men istället för tidsenliga järnnitar, som rostar på kort tid, användes kopparnitar vid bygget. Skuldelev kommer därmed bli ett skepp som kan användas för experimentella seglatser under en längre tid.

Att återskapa det förflutna innefattar av nödvändighet ett mått av fantiserande, av simulation. Hur stort det måttet är kan komma att drastiskt ändras när urskogen går från minne till fornminne.

Om det är något som svenskar är duktiga på så är det att slå sig själva för bröstet när vi jämför oss med andra länder. Vi är också väldigt duktiga på att kritisera andra länder gällande hur de behandlar andra människor. Någonstans har vi en syn om att Sverige är världens bästa land att bo i och att alla andra länder drömmer om att bli som Sverige. Denna självgoda syn slås i kras så fort vi lämnar landsgränsen till något av våra grannländer. Framförallt i Norge har Sverige använts som ett skräckexempel ur olika politiska aspekter. Detta då vi i Sverige har ett stort problem med gängkriminalitet med skjutningar och sprängningar till följd.

Ett annat problem som påvisar att Sverige ibland sitter på för höga hästar när de väljer att kritisera andra länder inom exempelvis mänskliga rättigheter är att våra politiker inte har ratificerat ILO 169. Det är FN:s viktigaste konvention för urininvånare, som Sverige dessutom har varit med och tagit fram. Konventionen, för Sveriges del, syftar främst till att ge samerna stärkta rättigheter då de är Sveriges urfolk. I över 30 år har Sverige tillsatt olika utredningar för att komma fram till ett adekvat beslut utan att några större framsteg har gjorts. Kanske finns det goda grunder till att Sverige har valt att inte skriva under. Detta rimmar dock dåligt i förhållande till att vi inte drar oss för att kritisera andra länders inrikespolitik. Som några exempel kan nämnas Israel, Polen och Ryssland som ständigt attackeras av svenska politiker (och media). Jag tar inte dessa länder i försvar men jag tror inte att allt är så svart och vitt som vissa vill ge sken av. Dessa länder har andra styren och andra förutsättningar, som sällan lyfts fram. Med tanke på hur den svenska politiken har sett ut det senaste decenniet, med all polarisering som skett, så undrar jag om vi verkligen ska ha så hög svansföring som vi har runt om i världen. Med ILO 169 så blir det ganska uppenbart att när det kommer till oss själva och när staten måste göra vissa eftergifter så dras det i handbromsen.

De senaste årens debatter kring olika aktuella ämnen såsom Me too och Black Lives Matter har skapat en ny inriktning för samtalsklimat i större delen av västvärlden. Me too har bland annat lyft frågan kring jämställdhet medan BLM har fokuserat på bland annat samhällets strukturer med mera. Vad båda dessa organisationer har gemensamt är att de på olika sätt vill förändra hur vi ska minnas historien. För Me too handlar det om att lyfta fram kvinnliga förebilder i våra historieböcker, som idag till största del är fyllda av män, och BLM vill ändra fokus på hur vissa personer presenteras då de på något sätt kan kopplas samman med slaveriet eller liknande. Utan att ta någon direkt ställning i dessa frågor så vill jag ändå lyfta några reflektioner som jag gjort då jag ser att det finns en problematik kring dessa förslag.

När det gäller kvinnor så har dem haft en åsidosatt roll historiskt sett i de traditionella samhällena vilket inte minst har påverkat deras möjligheter till betydande samhällspositioner och liknande. Kommer kommande generationer att ha samma bild av kvinnor som vi har idag om de istället för att läsa om Aristoteles får läsa om drottning Kristina? Kvinnans historiska position i samhället tror jag har bidraget till jämställdhetsarbetet då det alltid gått att peka på tidigare orättvisor, vilket inte minst våra historieböcker vittnar om.

Vad gäller BLM och deras vilja att ta bort vissa historiska personer för att de varit inblandade i slaveriet på olika sätt kan vara en riskabel väg att gå. Att döma andra människor utifrån tidigare rådande samhällsstrukturer kommer garanterat att komma tillbaka till oss. Även om vi förstår felet med slaveriet idag var det andra normer och samhällssystem som rådde för flera hundra år sedan. Jag är exempelvis övertygad om att människans moral kommer att förändras och att vi i framtiden kommer att leva i ett vegetariskt (eller kanske till och med veganskt) samhälle. Vi (människorna) kommer då också att vara oförstående till hur vi (vår nuvarande generation, som har den kunskap som vi har, kan förestå oss att äta kött). Ska detta vara skäl till nedtagningar av statyer efterliknande Martin Luther King eller Steve Jobs (som det garanterat kommer resas statyer av i framtiden)? Jag vill inte likna slaveriet med köttätande utan endast belysa samhälliga förändringar och hur vår moral förändras med tiden utan att vi för den sakens skull behöver se på individer som onda varelser.

Detta inlägg handlar om mina egna erfarenheter i Sydsudan där jag arbetade för FN och berör vissa delar av makt och motstånd. FN, likt andra hjälporganisationer, har generellt sett högt förtroende runt om i världen och det är få som vågar/kan/vill ifrågasätta deras arbete. Detta inlägg handlar inte om FN utan om andra organisationer som är verksamma i Sydsudan. I den by där jag var placerad så finns flera olika hjälporganisationer som för några månader sedan kritiserades hårt av en lokal gruppering i byn. Kritiken följdes också med hot om att organisationerna var tvungna att genomföra vissa radikala ändringar inom sin verksamhet, i annat fall skulle våld mot organisationerna att brukas. Det tyngsta kravet (enligt mig) som de hade rörde rekryteringen av organisationernas personal. Den lokala grupperingen menade att rekrytering i förstahand skulle ske från den lokala byn av flera olika skäl. Dels för att lokalinvånarna har en bättre överblick över vad som behöver göras och vilka som är i störst behov av hjälp, samt att jobbmöjligheterna även är en viktig del i att bygga upp samhället för lokalinvånarna.  En stor del av kritiken berörde den rådande svågerpolitiken. De som anställdes hade ofta en nära vän på en hög position inom organisationen varpå de ansåg att många anställningar gjordes utifrån fel grunder. De flesta inom de olika organisationerna kom från andra länder runt om i Afrika och med afrikanska mått mätt så tjänar samtliga väldigt bra med pengar. Som exempel kan nämnas de lärare som avlönas av olika hjälporganisationer (och som till största del består av lokala förmågor) tjänar 60$ i månaden. En polis i samma by som avlönas av staten har en ingångslön på 3-4$ i månaden. En av de poliser som jag hade mycket kontakt med och som arbetat i relativt ganska många år och också stigit i graderna hade en månadslön på cirka 8$.

Att fler individer från den lokala byn anställs är en bra förutsättning för att samhället ska komma på fötter igen, vilket också är syftet bland alla organisationer som är där och arbetar. Korruptionen är dock hög vilket svågerpolitiken bland annat vittnar om. Denna lokala gruppering som krävde förändringen är inte felfri men deras handlande visar på att det finns en vilja och ett engagemang till förändring. Oavsett goda intentioner från hjälporganisationer så måste även dessa granskas och ifrågasättas emellanåt för att fokus och skärpa ska kunna bibehållas av de inom organisationerna.