Jag vet inte hur många av er som läst History, memory and state-sponsored violence, av Berber Bevernage, men har ni inte gjort det kan jag rekommendera boken. Jag har visserligen inte läst alla men dock de flesta av bokens mycket intressanta artiklarna. Jag inspirerades mycket av hans beskrivningar av olika sätt att se på tiden/historien/nutid och dåtid men även möjliga vägar framåt där dåtid inte går att separera från nutid. Men även de artiklar som beskriver olika typer av motstånd mot straffrihet tycker jag är intressanta.
En av dem handlar om Las madres de plaza de mayo i Argentina. Rörelsen grundades 1977 mitt under diktaturen av mödrar vars barn var “försvunna”, dvs bortförda, torterade och troligen dödade. Mödrarna vägrade att prata om sina barn som döda, utan lanserade ett annat begrepp som varken beskrev dem som döda eller levande. De pratar om “ausentes para siempre” (evigt frånvarande men med tydlig framåtsyftning) och “aparición con vida” (frånvarande med liv). De visste förstås att deras barn med största sannolikhet inte var vid liv, men att erkänna det hade varit ett sätt på att gå med på de historiebeskrivning som sa att det var dags att gå vidare, men utan att någon hade tagit ansvar för deras död. När de samlades på torget, för deras veckovisa manifestation, gick de motsols på torget, en liten symbolisk handling, ett motstånd mot att lämna det förflutna utan upprättelse.
Jag är övertygad om att människor begår olika typer av motstånd mot olika former av makt, som vi inte alltid uppmärksammar för att de kan vara subtila.
En anna bok jag kan rekommendera om ni inte redan läst den är “Herrarna satte oss hit” av Elin Anna Labba. Det är en passande bok att läsa just under den här kursen. Hon fångar upp ett motstånd. Mitt i tvångsförflyttningarna berättar några äldre om något som de kallar att de “smyger”. Det betydde att obemärkt flytta sig närmre varandra, dvs till områden där de egentligen inte fick bo. Labba säger att “De äldre tycker om att berätta om det här, att det mitt i all underordning fanns en liten gnutta protest (sid 105)”.
Tack för ett roligt inlägg. Jag tycker att du har valt väldigt fina exempel på vad motstånd kan betyda. Det är lätt att romantisera motstånd som lyckas. Det tycker jag heller inte är något klandervärt, motstånd är vackert och förtjänar att hyllas. Men det är viktigt att inte glömma att motstånd i hög grad handlar om att vara besvärlig. Att inte låta sig tvingas till foglighet, att strunta i om en framstår som pinsam när en går mot strömmen, det är värt att hylla även om det inte kullkastar förtryckarna.
Intressant gällande rörelsen i Argentina som inte vill erkänna att deras barn är döda. Jag läste en intressant artikel för ett tag sedan som lyfter vårt förhållande med döden och hur det har förändrats när det kommer till hur vi talar om döden. För drygt hundra år sedan så var samtalet kring döden allt vanligare. Det var heller inte ovanligt att människor fotograferade de döda när de låg i kistan och skickade till anhöriga som ett sätt att minnas den döde. Artikelförfattaren menade på att vi idag har ett omvänt förhållande och gör även en liknelse kring sex som också har ett omvänt förhållande idag i samtalsrummet sett till hur det var för 100 år sedan. Döden idag är inget som vi talar om i så stor utsträckning då det till viss del är tabubelagt och väldigt skrämmande. Kanske beror det på att vi i vår del av världen blivit mer sekulariserade och då inte heller kan ge några svar på vad som händer efter döden.
Att inte erkänna sina barns död kan givetvis vara ett sätt att inte ge någon annan chansen att avsluta en historisk händelse men det kan också vara ett sätt för den enskilde individen att inte tillåta sig själv till den sorg som kommer med döden. Jag tror att det är en väldigt jobbig påfrestning mentalt att inte erkänna någons död när allt pekar i den riktningen.