I veckans urval av texter kände jag det som att jag, under och efter tiden jag läste, fick en känga av Jacky Bowrings text. Jag kände mig helt uppslukad av dessa melankoliska öarna och deras historia och gravplatser. Specifikt tänkte jag på öarna i dess geografiska form, isoleringen – ett stycke land i vatten, så nära och ändå, uppenbarligen, mycket långt ifrån. Inte nödvändigtvis geografiskt långt ifrån utan snarare att vattnet nästintill metaforiskt delar in en stad, en plats, ett land, i två olika världar. Det är ön strax utanför Harlem i New York, där det är tyst, kalt, exkluderande och under ytan otroligt många begravda människor.
Det finns så mycket med Bowrings beskrivningar av öarna som triggar ytterligare led av frågor och tankar. Framförallt de facto att alla öar som diskuteras har en historia om våld – där en aktivt byggt institutioner, fängelser, straffanläggningar – olika former av förvaring för människor. Är det ett sätt att strandsätta de som inte önskas? Är det ett sätt att förstärka de geografiskt indelade världarna – lyfta bort en idé om vilka människor som bör bo och leva inom vissa ramar? Hör andelen begravda människor – eller ens tendensen till att det blir gravplatser – ihop med den våldsamma utsatthet jag tror att människorna som sattes där fick utstå? Det är nästan som en skräckhistoria – tanken på alla dessa historiska institutioner för pojkar, för “galna” kvinnor, för krigsfångar. Jag tror att det är oumbärligt att gravplatserna hör ihop, eller är ett resultat av, öarnas våldsamma historia. Den här tanken kulminerar i mig i relation till att de som begravs på Hart Island är “unclaimed”, människor som i sin död, i blott sin kropp, saknar någon som kan göra anspråk – ge en bakgrund, historia, en vilja att medvetet begrava någon. Det känns som att beskriver en historisk kontinuitet, om än omedveten, att både de som en gång levde där och de som begravs där nu är “unclaimed” – utan någons anspråk.
Jag tänkte också på Pose och Hart Island så jag kan bara hålla med om att det belyser dessa dimensioner av marginalisering, queerhet och den fruktansvärda epidemi som en ges en inblick in i serien. Tänker att på liknande sätt som det svarta livet och varandet alltid är queerat, enligt Sharpe, blir dessa öar möjligen också det (tänker på begreppets ursprungliga innebörd som “strange/odd” men också som verben spoil/ruin)? Tänkte också lite på detta i relation till orienteringsbegreppet och om hur vi riktas och riktar oss mot objekt och subjekt och historier som är nära oss eller inom kontexter som är bekanta för oss och hur vattnet och isoleringen kanske disorienterar samhällsnarrativet? Bara en tanke utan nåt egentligt svar.
Blev också väldigt berörd av den Bowrings text, trots dess sakliga innehåll skapade den så många tankar. De små öarna osynlighet i den större staden. Som ringar på vattnet flöt tankarna vidare till större öars betydelse i historien. Hur tex Australien från början var en stor fängelseö, eller hur Henri Charriére beskriver de franska fängelseöarna i böckerna Pappilion och räddningens öar. Just Hart Island har ju dessutom figurerat en del under pågående pandemi, då det återigen blivit en plats för massbegravningar, nu för Coronaoffer.
Hur vattnet som avskiljare kan skapa ännu större avstånd än vad begravningsplatser på land har. “Each of these three islands raises questions about the place of melancholy in our contemporary landscape, and how we deal with memories wich are associated with the shadower side of history”. Finns det fler sådana platser?
Jag fastnade också för Bowrings artikel om öarnas melankoliska landskap! Den var spännande! Jag reflekterade mycket på öar och deras mening och plats i både det fysiska landskapet och metaforiskt, på ett mer “själsligt” eller poetiskt plan. Jag kom i kontakt med Hart Island första gången genom tv-serien Pose (säsong 2), som handlar om ballroomkulturens framväxt, och rasifierade icke-vita transpersoners liv, villkor och gemenskaper i New York.på 80-talet. Jag ska inte spoila för mycket men Hart Island kommer upp i handlingen i och med AIDS-epidemin och den massdöd den orsakade i det queera communityt.
Jag håller med dig om att det är intressant med kopplingen mellan öar, våldsamma historier och marginalisering. Å andra sidan symboliserar vissa (ofta tropiska) öar någon slags utopisk fantasi, nån slags paradisisk tillflykt, Och Hart Island och de andra öarna i Borwrings artikel associeras med en helt annan, mer melankolisk form av “avsides”-het. Bowring beskriver hur det finns en intressant kontrast mellan Hart Islans naturskönhet och vad området används för. Det är också talande att de som jobbar där är fångar frånen annan ö – fängelseön Rikers Island. (Rikers Island är ett ökänt fängelse som ofta kommer upp i diskussionen om mass-incarceration och är berömt för sin dåliga behandling av fångar. Rikers Island figurerar bland annat i dokumentären 13th Amendment). På Hart Island utför alltså de marginaliserade gratis arbete genom att begrava marginaliserade i massgravar. Skulle vara intressant att höra hur fångarna som arbetar på ön upplever den och sitt arbete där.