Jackie Bowring’s artikel som diskuterar dark tourism, dess kommodifiering av lidande på öarna och Peter Johnson’s artikel som skriver om beteenderegler samt kyrkogårdars arkitektur fick mig att tänka på projektet “Yolocaust” av Shahak Shapira, som just kritiserade folks brist på respekt på Berlin Holocaust Memorial som exempelvis solar sig, springer, leker kurragömma eller hoppar mellan pelarna. Shahak Shapira photoshoppade dessa selfies in i en bakgrund av koncentrationsläger. Detta väckte en stor debatt i Tyskland där det bl.a. argumenterades att själva minnesplatsen tillhör det offentliga rummet och inte är en kyrkogård där människor har begravts under.
Själva historien kring skapandet av Holocaust Monumentet i Berlin är intressant. Först på 80-talet efter en lång kollektiv tystnad och tack vare journalisten Lea Rosh, inleddes en 17-årig kamp vilken gav upphov till intensiva politiska debatter om/hur monumentet i Berlin skulle byggas. Efter en rad tävlingar där olika designidéer skickades in valdes slutligen Peter Eisenmann’s förslag ut och monumentet färdigställdes år 2005. Bygget har varit kontroversiellt då företaget Dugessa medverkade för att ytbehandla stålklossarna fastän företagets dotterbolag Degesch tillverkade och levererade Zyklon B till koncentrationslägren.
Själva monumentet har också varit hårt debatterat, bland annat eftersom den är enbart ägnat åt judiska offer vilket har lett till en “hierarki av offer” och byggandet av fler, men storleksmässigt betydligt mindre monument:
Memorial to the Sinti and Roma Victims of National Socialism (2012):
Memorial to the Victims of National Socialist ‘Euthanasia’ Killings (2014):
Av alla tävlingsbidrag var Eisenmanns den mest abstrakta. Har den abstrakta utformningen setts som ett “säkert kort” av politikerna? Denna “enkelhet”, som Eisenmann beskriver som ‘place of no meaning’ har öppnat upp för många att projicera egna tolkningar (t.ex.liknelse av en begravningsplats) vilket har sina för- och nackdelar men den har bland annat kritiserats för att inte adressera frågan om förövarnas skuld.
Vilket politiskt och socialt syfte uppfyller monumentet? Dras en skiljelinje mellan “past and present” av olika partier (hur?)? Är syftet att, till millennieskiftet, just begrava ett århundradets historia med ett Holocaust monument på en symbolisk plats där Nazister tidigare hade viktiga byggnader (SS, Gestapo mm.) och där en fysiskt gräns för ett delat land fanns tidigare?
Sallie Yéa (2002:1554) skriver att symboliska platser är politiska och ‘shaped by the concerns and needs of the present” (Schwartz, 1991, p. 221). Nation-building is one of the most significant of these needs (Anderson, 1983; Lowenthal, 1985; Nora, 1989)’.
Viljan att dra ett streck under millenniets historia och börja om på nytt genom att bygga en ny identitet blir tydligt i SPD-politikern Wolfgang Thierse’s tal 1999: “We are not building this memorial for the Jews but for ourselves, (it is) our very own declaration of how we see ourselves politically… (The memorial can bear witness to) whether we can say farewell to this century with decency” (Knischewski och Spittler 2005:37).
Jag tycker att Berlin’s Holocaust Monument har lyckats med att väcka ett flertal viktiga debatter och funderingar på grund av sina kontroverser. Avslutningsvis är det intressant att nämna att det tyska ordet Mahnmal som ofta används i utbyte för ordet Denkmal (Memorial), kan översättas till “to admonish” eller “förmana” vilket inte enbart ger upphov till att komma ihåg utan (i alla fall på tyska) även tillrättavisar, varnar, uppfordrar att agera samt att det ska kommas ihåg både skuld och att hålla det som lovats.
Verkligen en spännande diskussion om vad ett monument är och vem det är till för. Jag tänker att man kan förstå “båda sidor” i Yolocaust-debatten. Å ena sidan är monumentet byggt för och lockar till interaktion, vilket också kan innebära att man som besökare får en närmare relation till det. Å andra sidan – och det är en tendens som jag tycker man ser mer och mer av även i samtida konst – så kan det slå över i att det bara blir till en Instagram-vänlig lekplats, som om folk inte klarar av att ta till sig den här typen av verk om inte själv får vara med och stå i centrum. Jag kommer att tänka på ett annat monument i Berlin som påminner en hel del om detta, nämligen “Garden of Exile” vid judiska museet, ritat av Daniel Libeskind. Detta monument är tillägnat den judiska exilen snarare än minnet av förintelsen, men på sätt och vis är det mer allvarstyngt i sin utformning. Monumentet består av 7×7 höga fyrkantiga betongpelare med olivbuskar som växer på toppen. Till det yttre finns alltså vissa likheter med förintelsemonumentet: man rör sig runt i en slags labyrint av pelare, här dock med ett tak av olivträdsblad, och på sätt och vis inbjuds man även här till lekfull utforskning. Dock blir man strax varse att marken lutar lite litegrann, vilket i alla fall för min del efter en liten stund gav upphov till en känsla av yrsel och sjösjuka om väl ska spegla upplevelsen av exil. Det är här som att man bjuds in till något skenbart spännande och fridfullt, bara för att istället drabbas av desorientering och illamående, vilket blir till en ganska slående upplevelse. Kanske är denna utformning på sätt och vis mer direkt drabbande i sin kroppslighet än förintelsemonumentet?
Intressant att du tar upp diskussionerna kring Berlin Holocaust Memorial eftersom jag tycker det är intressant i sig att diskutera på vilket sätt människor förväntas förhålla sig till minnesmonument. Jag tänker att det både bygger på en kunskap om vad monumenten symboliserar men också en diskrepans i tid – är det för att det inte går att ta in vad monumentet står för? Att det bara blir en slags häftig arkitektur. Eller är det också tanken med arkitekturen bakom idén? Att det ska vara en plats att interagera med på det sättet som människor gör – och är det dåligt att det är så? Jag argumenterar inte för något specifikt med detta bara att det genererar mycket funderingar kring hur människor bör och förväntas förhålla sig till monument som detta.