Author: ainoj495

De olika kapitlen i Sharpes bok tar sitt avstamp i olika metaforer som illustrerar det transatlantiska slaveriets efterliv. I kapitel 1 ”The Wake” illustrerar Christina Sharpe genom exempel från både sitt eget och sin familjs liv, samt från andra exempel från afrikansk diaspora, hur kölvattnet av slaveriet, slaveriets efterliv, på olika sätt strukturerar svart liv i världen. Sharpe insisterar dock på en blick och en analys som ser hur svarta kroppar, trots att de lever i strukturer och i ett system som karaktäriseras av antisvarthet, alltid överskrider detta systems definitioner. Detta i motstånd mot att kölvattnet av slaveriet vill definiera svarthet, svarta kroppar och svart liv och död, på ett visst sätt – ett sätt som får det att verka oundvikligt, som en nästan ”naturlig” förutsättning för de så kallade demokratierna vi lever i. Sharpe drar paralleller mellan objektifieringen och varuifieringen av svarta kroppar under det transatlantiska slaveriet och exempelvis samtida bilder av båtar med migranter, som dagligen dör i båtar på Medelhavet på väg mot Fort Europa, och katastrofbilder som de från jordbävningen i Haiti. Genom media och bilder, genom arkivens reduktiva våld som ekar i samtiden, illustrerar Sharpe hur svart lidande och död produceras som något alldagligt och banalt. Ordet ”wake” har i engelskan en koppling till ordet ”woke”, ett begrepp som används för att beskriva politisk medvetenhet. Att vara i The Wake är att vara konstant medveten om slaveriets kölvatten. Att vara i The wake i betydelsen ”being in the wake of a recoil of a gun” illustrerar hur svarta oprovocerat och konstant blir måltavlor för (ofta statligt sanktionerat) dödligt våld utifrån logiker etablerade för hundratals år sedan, och hur svarta görs ansvariga för det systematiska våld de tvingas utstå. Sharpe skriver att i ”the wake” och slaveriets efterliv, gör det förflutna intrång i nutiden och fortsätter distribuera livschanser utifrån de logiker som var styrande under det transatlantiska slaveriet. Samma logiker reproduceras genom nya teknologier i olika historiska perioder. Kapitalets historia är intimt sammanlänkat med det transatlantiska slaveriets historia. Det är en del av de transatlantiska demokratiska staternas framväxt och funktion och den globala värld vi lever i idag.

I kapitel 2 ”The Ship” reflekterar Sharpe kring hur det transatlantiska slaveriet trans*formerar svarta kroppar till ”shippables”. Genom vilka processer blir en människa ”skeppbar”, ”fraktbar” och ”cargo”? Genom vilka processer blir en människa en prick i arkivet, en tystnad, som fortsätter reproduceras? Vilka sorts läs- och skrivpraktiker, vilken blick, behövs i förhållande till dessa tomrum och tystnader, där ett helt liv en gång fanns, för att inte reproducera den logik som historiskt reducerat svart liv till ”cargo”? Sharpe tar upp många exempel från nyhetsinslag, dokumentärfilmer och böcker för att illustrera hur svart liv porträtteras i förhållande till the ”ship”. Hon tar upp exempel på hur det transatlantiska slaveriets logiker reproduceras i samtiden, men tar framförallt upp exempel från litteratur och poesi som beskriver svart liv trots det systemiska våld som antisvarthet producerar. Hon reflekterar även mycket kring memorialiseringspraktiker i relation till fortfarande pågående processer.

”I read Gaines’s temporary monument as grounded in the knowledge of the wake, in a past that is not past, a past that is with us still; a past that cannot and should not be pacified in its presentation. Gaines’s visualsonic affective language is not one of pastness and reconciliation. That river, that time, that place, are still present; the air around that ship is as disturbed as it has always been. Gaines gives us ship time, a counter to monumental time (Sharpe2016:62)

Kapitel 3. The Hold tar sitt avstamp från ”the hold of a slave ship”, det trånga utrymme i skeppet där slavar trängdes in, till att analysera fängelsestrukturer, flyktingförvar till annan typ av mass-incarceration idag, som ”håller” (hold) svarta kroppar instängda. Denna struktur reproducerar den arkitektoniska och i övrigt likartade logiken av ett slavskepp. I kapitel 4. The Weather. Sharpe använder metaforen av vädret för att beskriva atmosfären av antisvarthet, som är en förutsättning för strukturerna och rörelserna av The Ship och The Hold.

Sharpe skriver om att hon gärna ser att hennes begrepp ”the wake” reser runt och kan användas för att skildra och reflektera kring processer i andra delar av världen än USA. Jag kom att tänka på när Europa för några år sedan förstärkte sin externaliserade gränsbevakning i Libyen, gavs bränsle till en människohandel av svarta migranter i Nordafrika. Ett exempel på slaveriets kölvatten. Varje dag dör/mördas flyktingar i ett alltmer militariserat Medelhavet, på väg mot ett levbart liv. Deras prekära situationer fortsätter utnyttjas av ett system som bara är samma skit i ett nytt och omformulerat paket. Man behöver inte skrapa mycket på ytan för att alltför gamla strukturer och brutala logiker skrider till verket – processer många trodde var förpassade till historiens skräphög, men som Sharpe visar på är alltför samtida och närvarande. The Hold av flyktingläger och -fängelser har en direkt koppling till de transformativa och dehumaniserande processerna av The Ship och The Weather, det totala klimatet av antisvarthet. De kapitalrutter och den dehumanisering som det transatlantiska slaveriet initierade/var ett uttryck av, ekar alltför klart i vår samtid, vilket Sharpe illustrerar väl. Men det är inget som säger att det inte kan förändras, och Sharpe insisterar som sagt på det motstånd som utgörs av svart liv trots det utplånande systemets klassifikationer och våld. I det rum hon formulerar i ”the wake” där historia och det förflutna, men också samtiden, är ständigt och samtidigt närvarande i en singularitet, finns både det transatlantiska slaveriets katastrof, dess fasor och de sätt de fortsätter klinga i samtiden (något man inte kan blunda för), men där finns även alla möjligheter bortom.

So we are here in the weather, here in the singularity. Here there is disaster and possibility. And while “we are constituted through and by continued vulnerability to this overwhelming force, we are not only known to ourselves and to each other by that force. (Sharpe2016:134)

Ovanstående bild “The Sami Diamond” är ett verk av det samiska konstkollektivet Suohpanterror, som sysslar med politiserad konst som kommenterar bl.a. på den historiska och pågående koloniseringen av Sápmi. 

Lagen lagen lagen… 

Jag har haft extremt svårt formulera mig kring temat om Girjasdomen och Historiska Rättigheter, så följande inlägg är förmodligen lite rörigt. Det är något med domstolsprotokoll och juristlingo som gör att jag blir lite stum, avdomnad, dör lite inombords. Som att den handfasta verkligheten som går att uppleva genom sinnena, försvinner, och ersätts av ett lagspråk, som ramar in världen enligt sina principer. Den definierar relationer människor emellan, mellan människor och ”ting”, och relationer mellan människor och platser i termer som verkar neutrala. Lagen är ett reduktionistiskt språk som mäter, avgränsar, delar in mark i territorium, delar in människor och levande varelser i kategorier, med och utan rättigheter. Lagen gör anspråk på och tar tolkningsföreträde. Lagen avgör….Lagen är en mäktig diskurs.. Lagen bestämmer (i detta fall till Girjas samebys fördel – en historiskt viktig dom och av många ses som milstolpe i kampen för samiska rättigheter i Norden). Lagen är en av de institutioner som reproducerar rasistiska och koloniala strukturer. I kolonisationen av Sápmi i Norden har samiska territorium koloniserats och koloniseras fortsättningsvis av fyra olika nationalstater. De har olika definitioner av vad samiskhet är. Staterna har (lagstiftad) tolkningsföreträde i att definiera samisk identitet, inte samerna själva. I Finland är ett av kriterierna för att räknas som same, att det samiska språket pratats och överförts kontinuerligt genom generationer. Mycket begärt av en stat som förutom trängt bort samerna och tagit deras marker i anspråk, även förbjudit samer att prata sitt språk och tvångsassimilerat samer och tagit i anspråk deras marker med hjälp av bland annat rasistiska argument.

Kartläggning och kartografi har varit ett viktigt verktyg i den moderna expansiva kolonialismen. Man har kartlagt markområden i syfte att ta dem i anspråk och där etablera det koloniala systemets lagar och syn på världen. Liksom Kartan skapar också Lagen en verklighet såsom den ser ut ur ett visst perspektiv. Den tillämpar sitt kalla språk på världen och det innebär ett slags våld.

Samer har genom historien tvångskristnats, tvångsförflyttats och bränts på bål. I krigstider har de på grund av traditionellt nomadiserande livstil i marker som delats upp av de nordiska staterna och Ryssland, åtalats, fängslats och avrättats för landsförräderi. De har blivit kriminaliserade och genom Lagen blivit olagliga ockupanter på sin egen mark.

Lagen har kanske varit det främsta instrumentet i koloniseringen av Sápmi genom seklena. Lagen har splittrat och fragmenterat en redan gles befolkning, det har varit ett viktigt kontrollinstrument. Genom beskattning och renbeteslagar har man succesivt kommit att rama in och kontrollera samisk politik, ekonomi, liv och samisk identitet. Man tänker sig ofta en framåtgående utveckling där mänskliga rättigheter respekteras allt mer. I fråga om samiska rättigheter har situationen dock blivit genom seklena allt sämre. Medeltida kungar som Gustav Wasa kanske inte har rykte om att vara några stora filantroper, men under 1600-talet hade kronan på många sätt större respekt för samerna än vad svenska staten har i modern tid.

I bakgrunden Anders Sunnas konst…

I artikeln om Girjas-rättegången 2016 i Gällivare tingsrätt ser vi bakom den bistra raden av lagmän och domare stora målningar. Bilderna är målade av Anders Sunna, och jag undrar hur dessa målningar hamnat i Gällivare tingsrätt. Det är kanske inte ovanligt med politisk konst i rättssalar, som en slags backdrop till det som diskuteras i salen. I denna artikelbild från rättssalen kommer dock bilderna i bakgrunden till förgrunden, och talar ett annat språk än den som används i rättssalen. I detta fall är det intressant att just Sunnas konst pryder väggarna i salen. Hans konst är direkt kritisk till nationalstaten och utmanar lagens legitimitet. Hans familj har i 50 (!) år varit i en konflikt med svenska staten och den lokala samebyn, då deras rätt att bedriva renskötsel fråntagits dem. Konflikten spänner över generationer av samma familj. De har kallats terrorister och bråkmakare och under uppväxten har familjens barn blivit trakasserade och hotade i lokalsamhället.

I Gällivare genomför Anders Sunna även utanför domstolen en konstaktion tillsammans med artisten Sofia Jannok. I bilden som målas på plats är den svenska staten i gestalt av en varg, medan samerna representeras i gestalt av ett levande renskelett. Vargen är renens största naturliga fiende. I och med Girjas-domen och den viktiga vinst den utgör för samebyn har hatkampanjer och rasistiskt våld mot renskötande samer blossat upp igen. Renar hittas dödade i svarta sopsäckar. De angrips då de symboliserar samiskhet, då samiskhet och rennäringen genom svensk lagstiftning kommit att nära förknippas med varandra. Jag tänker på Sunnas varg, som en symbol för svenska staten, och renen som en symbol för samiskhet. Renmorden och hatet i kölvattnet av Girjasdomen är en fortsättning på svenska statens politik. Utanför lagens ramar, men ändå en fortsättning av svensk politik.

Johnson skriver i sin artikel om de principer som legat till grund för begravningsreformen Storbritannien på 1800-talet, och den underliggande logiken i planeringen av nya begravningsplatser. Han diskuterar de ”rationaler” som varit vägledande i arbetet utifrån Loudon’s design och visioner av begravningsplatser i London. Många av dessa hygieniska och estetiskmoraliska principer har varit underliggande även i planeringen av bostadsområden och andra stadsmiljöer, och genomsyrat samhällsplanering på en mer allmän nivå. Hur begravningsplatser konstruerats har intressanta likheter med hur sjukhus, skolor och fängelser byggts. Enligt Johnson var Loudon’s primära strävan att skydda människornas hälsa från sjukdomar som man var rädd att de döda kropparna spred. Den hygieniska rationalen ska alltså ha varit högstprioriterad, men den hänger samman med olika estetiskmoraliska principer, som också de haft en viktig roll i konstruerandet av nya begravningsplatser. De estetiskmoraliska principerna, som Johnson diskuterar utifrån Foucaults teori om disciplinär makt och begreppet governmentality, skulle vara kultiverande och bildande för alla de som vistades i miljön. Man sökte förändra och styra folks beteende med ändringar i den byggda miljön, utifrån en utilitaristisk idé om maximal nytta. Den moderna begravningsplatsen skulle vara upplagd i ett rutnät och en specifik geometri för att stödja de hygieniska och estetiskmoraliska principerna. Den skulle till exempel inte vara för snirklig och lummig, utan tydlig, rak och rymlig för att signalera att detta inte var en plats för nöje och förströelser. Kortklippt gräs, raka och tillräckligt breda grusgångar, och välansade rabatter skulle inge en känsla av värdighet och utbilda massorna kring bland annat god smak. Estetiken skulle spegla och främja korrekt uppförande och hjälpa sprida en universell moralisk social kod.

Den moderna begravningsplatsens estetik är inte nödvändigtvis en som utgår från eller främjar biodiversitet. De välansade rabatterna och grusgångarna är inte bra ur den ekologiska mångfaldens perspektiv. Loki (2019) skriver om begravningsplatsers värdefulla roll som grönområden i den urbana miljön. Kyrkogårdar och gravplatser är områden där många arter, från lavar, mossor och svampar, till örtväxter, gamla träd, insekter, fåglar och däggdjur, har hittat sin tillflykt i en av människor förstörd eller förändrad miljö. Utifrån inventeringen de gjort bland forskningsartiklar om begravningsplatser som grönområden, framgår att de begravningsplatser med minst välansade rabatter och buskage, och färre blomsterarrangemang med potentiellt invasiva arter, huserar större biodiversitet och ett rikare djurliv. Begravningsplatsers värde som grönområden med rik biodiversitet är värt att lyfta fram. Det är ju mer sällan vi ser begravningsplatser som platser där det kryllar av liv.

Yea(2002) skriver om de ”contested landscapes” som utgörs av två begravningsplatser, det gamla och det nya Mangwol-dong i Sydkorea. Den senare byggdes på 90-talet av regeringen för för att memorialisera av Kwanju-upproret på 80-talet, där kring 200 personer som deltog i protester mot regeringens totalitarism, brutalt dödades av staten. Den gamla begravningsplatsen har konstruerats av vänner och familj till offren och den har förutom en minnesplats även fungerat som en central plats för aktivism och organisering. De två begravningsplatserna memorialiserar och ramar in händelsen på olika sätt. I det nya Mangwol-dong har gravarna i högre utsträckning avidentifierats, och den berättar framförallt ett nationell historia. Yea belyser hur det nya Mangwol-dong situerar Kwanju-upproret som en händelse i det förflutna, som en del av en gemensam nationell, postkolonial historia, på ett sätt som centrerar den ”nu” demokratiska statens roll i narrativet. Byggandet av det nya Mangwol-dong har enligt Yea bidragit till en förstärkt konflikt i vad som egentligen hände, varför, och vilken roll Kwanju-upproret har och hade i förhållande till Sydkoreas historia och den nuvarande staten, samt dagens sociala rörelser.

”In the wake, the past that is not past reappears, always, to rupture the present(…)

The Past—or, more accurately, pastness—is a position.

Thus, in no way can we identify the past as past ”

(Sharpe2016:9)

Christina Sharpe problematiserar och kritiserar synen på ”det förflutna” i The Wake: On Blackness and Being (2016). Hon gör tydligt att ”förflutenhet” är en fråga om position och att the ”afterlife of slavery” fortfarande är starkt närvarade i svartas liv, och distributionen av livschanser överallt i världen. Sharpes användning av konceptet ”the Wake” är mångtydigt och har många implikationer för analys av bl.a. förhållandet mellan förflutenhet och samtid. Hon referar till författaren och teoretikern Saidiya Hartman, författare av bland annat Lose Your Mother: A Journey Along The Transatlantic Slave Route (2007) och Wayward Lives, Beautiful Experiments:Intimate Histories of Social Upheaval (2019). Hartman skriver:

”If slavery persists as an issue in the political life of black America, it is not because of an antiquarian obsession with bygone days or the burden of a too-long memory, but because black lives are still imperiled and devalued by a racial calculus and a political arithmetic that were entrenched centuries ago. This is the afterlife of slavery—skewed life chances, limited access to health and education, premature death, incarceration, and impoverishment. I, too, am the afterlife of slavery.” (Sharpe2016:14-15)

Sharpe frågar sig vilka följder det skulle få, och vilka möjligheter till förändring som skulle öppna sig, i fall man erkände att mordet på svarta i USA och världen över, inte var ett slags ”misstag”, utan ett normativt uttryck för anti-blackness, systematiskt och nödvändigt för det (så kallat) demokratiska systemet idag (ibid:7). Hon menar även att det hon kallar ”wake work” problematiserar hur de flesta muséer och monument/minnesmärken behandlar trauma och minne, och hur de performativt bidrar till en bild och konstruktion av slaveriet som ”förflutet”.

”Just as wake work troubles mourning, so too do the wake and wake work trouble the ways most museums and memorials take up trauma and memory. That is, if museums and memorials materialize a kind of reparation (repair) and enact their own pedagogies as they position visitors to have a particular experience or set of experi-ences about an event that is seen to be past, how does one memorialize chattel slavery and its afterlives, which are unfolding still? How do we memorialize an event that is still ongoing?” (Sharpe2016:19-20)

Ja, hur ”komma ihåg” en händelse som är pågående?

”In the wake, the semiotics of the slave ship continue: from the forced movements of the enslaved to the forced movements of the migrant and the refugee, to the regulation of Black people in North American streets and neighborhoods, to those ongoing crossings of and drown-ings in the Mediterranean Sea, to the brutal colonial reimaginings of the slave ship and the ark; to the reappearances of the slave ship in everyday life in the form of the prison, the camp, and the school. ”(Sharpe2016:21)

De texter jag läst, av Sharpe (2016), Bevernage (2001) och Jung (2009), har gemensamt att de problematiserar temporalitet som något universellt och gemensamt. Utifrån vilka kriterier och utifrån vilka positioner och i vilket syfte, ser vi en händelse eller trauma, som ”förflutet” eller förpassad till ‘The Cemetary of History’? Bevernage synliggör hur den Sydafrikanska sanningskomissionen i och med sin roll i nationsbyggandet av ”det nya” Sydafrika, och vilar på en grund där den dominerande diskursen kretsar kring ”förlåtelse” och lämnandet av det förflutna bakom sig, för att kunna göra en gemensam historieskrivning och bygga en framtid för nationen. Denna diskurs, som inte nödvändigtvis utgår från överlevarnas perspektiv situerar exempelvis apartheidregimens offer som kräver upprättelse, eller de som kritiserar det snäva tidsperspektivet, eller fokuserar på historisk sanning i bredare bemärkelse, som bakåtsträvare. Projektet ”det nya Sydafrika” ur maktens perspektiv en skarp skiljelinje mellan nutid och dåtid, som syftar till att just ”gå vidare”. Sanningskommissionen har kritiserats för att istället för att bidra till en historiografi som syftar till upprättelse för offren, faciliterar glömmande genom ett narrativ som vill förpassa det förflutna till historien, som ett avslutat kapitel.

Jung (2009) skriver om The Residential School system i Kanada, som under generationer tvångsplacerade barn från urfolksfamiljer i statliga anstalter, där förhållande var förfärliga och dödligheten hög. En stor del av barnen utsattes för övergrepp, och förbjöds använda sina egna språk. En sanningskommission instiftades för att facilitera ”reconciliation”, men Jung (2009) är kritisk till ramverket den använder, och påpekar hur de olika parterna som ingår i processen har olika förväntningar och tolkningar av den. För den ena, t.ex. indigenous elders, innebär det ett sätt att dra in det förflutna i nutiden och påbörja en process, medan det för kanadensiska staten är mer önskvärt som ett avslut – att dra ett streck över det förflutna och blicka framåt. Sanningskommissionens fokus på endast The Residential School System har också kritiserats, då kolonialismen haft och har fortsättningsvis mycket mer långtgående effekter. Till exempel har The Child and Welfare Services kritiserats på många sätt fortsätta arbetet med tvångsplacering av barn från sina hem och det pågår fortfarande koloniala övergrepp mot urfolk i Kanada. Återigen, som Sharpe påpekar, är förflutenhet en fråga om position.

Litteratur

Bevernage, Berber (2011) “‘We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present.’ The ‘New South Africa’ and the Legacy of Apartheid” kapitel 3 i History, Memory, and State-Sponsored Violence: Time and Justice.

Jung, Courtney (2009) Canada and the Legacy of the Indian Residential Schools: transitional justice for indigenous people in a non-transitional society”, Aboriginal Policy Research Consortium International (APRCi)

Sharpe, Christina (2016) “The Wake”, kapitel 1 i In the Wake: On Blackness and Being

 

De senaste två veckornas litteratur har gett mycket att tänka på. Jag ska i följande blogginlägg försöka sammanfatta lite av de tankar och kopplingar som kommit upp när jag läst litteraturen, främst tankar kring förhållandet mellan byggd miljö och olika typer av minne/glömska.

Holtorf (2007) lyfter i sin artikel ”What Does Not Move Any Hearts – Why Should it Be Saved? The Denkmalpflegediskussion in Germany” frågor kring vilka ideal som styr inom statlig kulturarvshantering, och vad som förstås som en del av det kulturella arvet. Stadsplanering – selektivt minnande och glömmande där man på en väldigt materiell nivå konstruerar den byggda miljön utifrån idéer om nationell identitet och tillhörande. Vem ses som tillhörande och vem ses inte, och på vilka grunder? Det är tydligt att för att tillhöra den neoliberala staden i Norden, är vithet och köpkraft centrala kriterier. Jag har de senaste åren bott i Malmö och har tänkt mycket på hur staden utifrån monetära intressen och andra komplexa processer som har med (bl.a.) rasifiering och klass att göra. Det ivriga utvecklandet av stadsmiljön har vissa effekter på grupper som konstrueras som tillhörande (vit och medelklass), och bidrar till ytterligare prekarisering och kriminalisering av grupper som konstrueras som ”andra” på basis av hudfärg, etnicitet, religion och/eller klass. Gentrifiering är ett exempel på en process där man bygger bort grupper som i den dominerande diskursen och de dominerande gruppernas storslagna framtidsplaner och en investeringsvänlig Öresundsregion, inte ses som tillhörande. Jag tänker även på det väldigt aktuella exemplet från Århus i Danmark, där bostadsområdet Gellerup som (i politiska diskurser och i medier) stämplas som ett ”getto” och ska nu rivas, med bl.a. följden att tusentals personer tvångsförflyttas.

Människorna försvinner förstås inte bara för att de inte passar stadens image, trots att bortbyggandet kan för många ha ytterst våldsamma konsekvenser och hemlöshet kan döda. Det finns motstånd och det pågår en ständig kamp om vilka berättelser, om t.ex. Malmö, är legitima. Detta har med minne att göra, och (selektivt) minne hör på väldigt konkreta sätt ihop med den fysiska miljön. Konstprojektet och det feministiska nyhetskollektivet FCNN News har diskuterat kopplingarna vithet, klass och gentrifiering som ett uttryck av rasistisk politik i ett av sina inslag:

https://fcnnnews.love/episodes/episode-2-of-fcnnnews-resistance/

Holtorf använder begrepp som ”ordinary citizens”, ”the people” och ”democratic state”. Det skulle vara intressant att bena ut dessa termer och fundera på vilken norm de utgår ifrån, av vad begreppen har för innehåll och historia, och vad de både belyser och döljer. Jag tänker på kopplingen mellan rivandet av byggnader (och därmed ruinerandet av hem och liv…) och olika typer av glömmande som Connerton diskuterar. Kan exemplet med Gellerup i Århus ses som ett nutida exempel på repressive erasure? Connerton skriver ju också om ”planned obsolesensce”, och hur glömmande är essentiellt i funktionen av marknaderna, men här endast i termer av objekt. Jag skulle vilja påpeka hur det inte endast gäller ”varor” utan i hög grad levande kroppar, objektifieringen av subjekt.  Kanske kan glömmandet beskrivas vara en essentiell ingrediens i varufieringen av liv, både mänskligt och icke-mänskligt. Hur går denna dehumaniserande process till? Kanske ”glömmande” inte är ett starkt ord nog att beskriva våldsamma processer som i allra högsta grad sker just nu. Det handlar om en slags eliminering, bortforsling, bortbyggande – av liv, historier, framtider och livsberättelser som inte passar in i ett visst narrativ.

De olika typerna av glömmande sker också parallellt med varandra och deras särskiljande är mycket beroende av perspektiv. Något som tydligt är ”repressive erasure” ur ett perspektiv (till exempel invånare i Gellerup) kan vara ”forgetting that is constitutive in formation of new identity”, ur ett annat (den vita stadsplanerarens eller stadsministerns perspektiv).

Ännu en koppling mellan byggd miljö/stadsmiljö och glömmande är konstruktionen av förvar och fängelser. De byggs ofta på ett sätt som underlättar och möjliggör ”glömmandet” hos befolkningen som inte direkt berörs, men de som hamnar där är förstås i hög grad levande och kan inte glömma sin plats där, inte heller deras nära och kära. På något vis faciliterar den fysiska konstruktionen av dessa byggnader konstruktionen av ”de andra”, en dehumaniseringen av individer och grupper som ses som ”avvikande” eller icke-tillhörande. Eller vad kommer först, tankekonstruktionen eller den byggda miljön? Vad speglar vad? Oavsett så speglar våra byggda livsmiljöer ofta det som vi förutsätts glömma – vi påminns om vissa saker, våra blickar ska riktas mot något medan andra saker ska vi låta bli att se. Detta är en förutsättning för marknadernas business as usual, och maktens status quo.