David Hurst Thomas Skull Wars Kennewick Man, Achaeology, and the Battle for Native American Identity (2000) tar det arkeologiska fyndet “Kennewick Man” som utgångspunkt för att beskriva och problematisera den nordamerikanska historien och hur den påverkar dagens samhälle och de nordamerikanska urfolkens identitetsskapande i relation till både de tragiska händelserna i historien men också den nuvarande ”kaukasiska” (vita) befolkningens ramverk av moral, etik, normer, lagar och tolkningsföreträde till kontinentens historieskrivning.
Kennewick Man är ett skelett av en individ vilket hittades 1996 av en slump. Kraniet togs med till osteoarkeologen James Chatters som senare grävde ut platsen och hittade resterade delar av individen. Chatters analyserade individen och menade att denna var kaukasisk/vit, baserat på en komparativ analys, och daterade individens död relativt till ca 1800-tal. Det fanns dock ett problem med individen som gjorde att Chatters vart tvungen att skicka individen på provtagning för absolut datering. I individens höftben hittades en pilspets vilken dateras till stenåldern. Dateringen som kom tillbaka från labbet visade en ålder på ca 9 500 – 9 200 cal. BP. Tolkningen om att Kennewick Man skulle vara vit ifrågasattes inte i någon större utsträckning och framför allt nådde inte frågan media. Detta resulterade i att det, enligt många, fanns en sannolikhet att vita paleolitiska européer skulle ha varit först på kontinenten – en konspirationsteori, vilken arkeologerna sedan länge tystat, hade nu fått nytt liv. Olika grupper i samhället hävdade nu ett ursprung i denna vita stenåldersmänniska som varit här lika länge, om inte längre än kontinentens urfolk. Flera urfolk hävdade dock sin rätt att begrava Kennewick Man då han ansågs vara en förfader. Vissa forskare och politiker menade dock motsatsen och flyttade Kennewick Man till museum för utställning och vidare analys.
Boken börjar med att gå igenom historien kronologist där varje kapitel är ett historiskt tema eller event – från kolonisationens början, genom den vetenskapliga utvecklingen för att leda fram till var vetenskapen stod då boken skrevs. Fokus ligger på hur antropologer och arkeologer har sett på sig själva i relation till urfolken. Hurst Thomas beskriver hur historien och relation mellan antropologin och urfolk har påverkats av det modernistiska till postmodernistiska paradigmskiftet. Antropologin och arkeologin gick från modernismens objektivism till postmodernismens subjektivism. Under den modernistiska eran ansågs därför urfolkens orala tradering som ett icke-vetenskapligt materialet då det var subjektivt och religiöst. För postmodernisterna, vilka kom att dekonstruera de modernistiska teorierna och delar av den modernistiska epistemologin, blev istället den orala traderingen ett material vilket kunde bidrag med mer information – materialet sågs dock som symbolistiskt och representativt. Kennewick Man visar dock att många forskare höll kvar vid de modernistiska perspektiven. Ett sådant exempel är Chatters som i princip har en rasbiologisk grund i sin komparativa analys.
I och med denna övergång kom även urfolkens inställning till sin egen identitet att ändras. Nu började urfolken ta tillbaka sin identitet och forma den till sin fördel. Hurst Thomas går dock inte in på hur denna förändrade inställning sätts i relation till paradigmskiftet utan fokus hamnar mer på den politiska dimensionen och införandet av Native American Graves Protection and Repatriation act (NAGPRA) – vilken utgör ett skydd för urfolkens gravplatser samt att kvarlevor och föremål ska återlämnas. NAGPRA möjliggör även att urfolken får en större inverkan på historieskrivning. Genom återbegravning och repatriering så minskar det vetenskapliga materialet och där med möjligheten till fler studier. Urfolkens orala tradering får då större plats eftersom den bygger på minnen och inte det fysiska materialet. Därav skapar NAGPRA ytterligare debatt mellan urfolk, forskare och andra samhällsgrupper.
Hurst Thomas bok är inte en studie i den mån att den formulera ett problem som med hjälp av teori och metod analyseras och kommer fram till en slutsats – utan boken är snarare en redogörelse av den amerikanska historien i förhållande till teoretiska perspektiv som slutar i en rekommendation till hur urfolkens orala historia bör behandlas i forskning. I slutet av boken lyfter Hurst Thomas fram samarbeten mellan arkeologer och urfolksgrupper vilket leder till en ökning av personer med urfolks-ursprung att utbilda sig till arkeologer och antropologer. Även om Hurst Thomas inte har något teorikapitel där han går igenom sitt sätt att bemöta problemet så avslöjar slutet på boken hans inställning till hur forskningen bör relateras till urfolken och deras identitet – här ska arkeologer och antropologer på en disciplinär nivå göra upp med dess koloniala historia och i framtida forskning fråga sig själva hur den historia som produceras kan vara mening även för kontinentens urfolk.
P.S. Vid det är här laget har jag redan överskridit dom 700 ord som var den satta gränsen, men jag vill tillägga vad som hände med Kennewick Man efter att bok publicerades. Efter 2010 när aDNA metodens (rekonstruktion av gammalt DNA) kontamineringsproblem var lösta så gjordes ett test på Kennewick Man. Det visade sig att han var förfäder till de lokala grupperna av urfolk. Han repatrierades och återbegravdes på okänd plats 2017.
