Author: Jennifer G

Jag vill börja med att be om ursäkt för mitt sena inlägg och försenade kommentarer på grund av olika omständigheter. Eftersom stora delen av kursen handlade om tid och huruvida det förflutna anses vara “past” eller fortfarande pågående ville jag bidra med ett religiöst perspektiv då jag i en annan kurs läste om Pentecostalism och Born Again rörelsen i Nigeria. Jag hittade intressanta paralleller till ämnet ‘transitional justice’ men även överlag Minne, Makt och Motstånd fast mer på individnivå.  

Ruth Marshall’s (2009) etnografiska studier om den religiösa Born Again rörelsen i Nigeria’s postkoloniala kontext handlar om medlemmars omvandling eller väckelse (revival) som innebär ‘a complete break with the past’ vilket anses som nödvändigt för att leva i nuet och framtiden. Omvandlingen är individbaserat och innebär för dessa individer att abrupt dra en linje mellan nu och då med syftet att kunna rädda sig själv och samhället. Den här räddningen innebär både att bli fri från dåtida synder, skulder och onda demoniska krafter samt att glömma och se framåt. Detta medför dock hårt arbete och disciplinerande tekniker, som Marshall analyserar med hjälp av Foucaults koncept av “governmentality” och “subjectivation” då att vara en del av Born Again rörelsen medför olika regimer av praktiker som ‘techniques of the self’ och ‘governing the self and others’ (2009:11) vilket hänger ihop med individens möjlighet att agera – att göra bot på det förflutna och börja om. Eftersom Pentecostalism och Born-Again rörelsen växer globalt praktiseras dessa disciplinerande tekniker olika i olika lokala kontexter men det kan exempelvis innebära att distansera sig från det traditionella samt att kontrollera/ta makt över det egna minnet och den egna kroppen genom att fasta men även genom exempelvis språk, klädstil och utbildning. 

Enligt Marshall konstrueras ett kollektivt minne av det förflutna genom att ‘engage with the “history of the present,” questioning the social, political, and cultural forms that they see as the historical ground for the present crisis.’ (2009: 90-91). Trots att det görs en brytning/separation med dåtiden behövs den för att påminna om dess negativa aspekter och risken för en återkomst i nutiden.

Born-Again är såklart mer komplext än vad jag hinner skriva om här och jag påstår inte att jag är en expert men jag tycker att det är intressant hur denna religiösa praktik som även beskrivs som ‘spiritual warfare’ (ibid:14) är en kritik och motstånd mot det det korrupta och “onda” i samhället samt hur minnen och religion samspelar i en globaliserad värld. Marshall lyfter att rörelsen har svårt med att skapa ett nytt samhälle då det i vissa fall speglar det som kritiseras (exempelvis genom korruption och maktmissbruk av ledare inom Born-Again). Dock så finns det en strävan efter rättvisa och förändring vilket ger individen en chans att agera, börja om samt ger hopp för ett bättre samhälle när andra alternativ anses som misslyckade.

Marshall, R. 2009, Political Spiritualities : The Pentecostal Revolution in Nigeria, University of Chicago Press, Chicago, IL.

Monografin “History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice” av Berber Bevernage (2013) har varit intressant att läsa då det diskuterades ett flertal aspekter kring Minne, Makt och Motstånd. Boken är uppdelad i 2 delar varav den första delen består av tre fallstudier från Argentina, Sydafrika och Sierra Leone. 

Genom dessa fallstudier diskuteras hur transitional justice hanteras av både staten, Truth Commissions och befolkningen i “post conflict”-kontexter (för en del är det inte “post” än). Bevernage diskuterar hur exempelvis Madres de Plaza de Mayo i Argentina motsätter sig en Truth Commission och dess ‘politics of time’ (2013:15) med syftet att dra en skiljelinje mellan “past” och “present”. I och med detta motsätter sig Los Madres även att sörja då det performativa i att separera det förflutna från nuet hjälper rent politiskt att “börja om” och bygga en ny nation men exkluderar samtidigt andra gruppers traumatiska upplevelser och minnen som inte kan eller vill situeras i en avslutad “past”. En annan fallstudie handlar om Khulumani Support Group i Sydafrika som kämpar för att nå rättvisa för följderna av Apartheidregimen och dess offer av bland annat socioekonomiskt exkludering och diskriminering. Khulumani Support Group beskriver även Sanningskommissionen som “unfinished business” då enbart utvalda perioder av historien har behandlats.  

Bevernage (2013)  beskriver det motsägelsefulla i ontologier kring “past and present”, då det förflutna åt ena sidan kan anses eller upplevas som en “haunting past”, dvs. icke frånvarande och snarare återkommande i nuet vilket är svårt att förena med den åt andra sidan kronologiska, moderna historiska diskursen där historien anses som irreversibel och där det har skapats ‘a temporal distance’ (ibid:169) till det som har hänt. Denna avstånd förstärks eller återskapas för att passa ihop med det politiska performativa projektet att fokusera på nuet och framtiden där vissa delar av det förflutna kan plockas och användas för att bygga en ny nation medans andra delar och erfarenheter lämnas ute (ibid). Denna “break with the past” och dess historiska diskurs gynnar dock snarare förövarnas amnesti än offrens erfarenheter.

I andra delen diskuteras även olika former av sörjande och synen på liv och död då ‘different models of mourning relate to differing accounts of history.’ (ibid:157). Enligt Bevernage är både att minnas och att sörja centrala processer. Även om minnet ofta är det enda som finns kvar av de döda så kan vi ha en fortsatt relation med dem vilket tyder på att det finns en viktig länk mellan tid, historicitet och uppfattningen kring döden och sörjandet (ibid:165). Bevernage försöker på en filosofisk och (för min del ganska) abstrakt nivå hitta ett mer inkluderande sätt för processer som “transitional justice” genom att kritisera “the historical time” och den moderna historiska diskursen. Bevernage styrker sina argument främst med hjälp av Derrida och förespråkar att (på ett radikalt sätt) tänka om de sistnämnda koncept samt att erkänna ‘the irrevocable past’ som inte är distanserad från nuet. Även kring “the irrevocable past” finns djupa frågor att fundera på: ‘Has it any kind of agency or is it solely a product of human memory?’ (ibid: 165)

Jag tyckte att det blev rätt så tungläst under andra delen som hade en stor filosofisk prägel, det hade varit mer givande att blanda denna delen med empirin från första delen. Hursomhelst har Monografin väckt många funderingar och jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om fallstudierna som öppnade upp för ett flertal inblandade aktörers perspektiv och konflikter kopplad till processer som tar itu med “historien” . Vem gynnar en Truth Commission och vad/vilka inkluderas och exkluderas? På vilket sätt är Truth Commissions (o)etiska? Är Demokrati eller amnesti viktigare än människors obearbetade minnen och trauman? Till vilket pris och på vilka premisser byggs den “nya” nationen?  Är det ens möjligt att tillgodose alla aktörers behov i olika “post-conflict” kontexter och på vilket sätt skulle det rent praktiskt kunna bli mer inkluderande? 

Bevernage, B. 2013, History, memory, and state-sponsored violence: Time and justice, Routledge.

I detta inlägg vill jag dela med mig om reflektioner kring den traditionella samiska sångkonsten att jojka och dess koppling till minnen, känslor, platser och varelser. I samband med kurslitteraturen lyssnade jag på Elin Anna Labba’s bok (2020) “Herrarna satte oss hit”  (hon läser upp den själv) som handlar om tvångsförflyttningar av renskötande samer under 1920-talet. Detta skedde i kontexten av en ny renbeteskonvention (1919) mellan Norge och Sverige och skulle bidra till ett nationsbygge där samer inte fick plats och var tvungna att flytta och trängas söderut. Elin Anna Labba har samlat in ett flertal berättelser såsom bland annat intervjuer, dikter, fotografier och jojktexter. Enligt författaren har redan många berättelser gått förlorade vilket dels kan förklaras med tiden som har gått, och dels den orala kulturen som även beskrivits av Cogos et. al (2017). Utöver det har tvångsförflyttningarna även orsakat skam och trauma som påverkat nästa generation då de som drabbades inte kunde, fick eller ville prata om det som skett.

Något annat som har gått förlorad var jojkar som förknippades med särskilda platser. En definition av jojk kan vara:

”Jojkning är en konst att minnas. Somliga minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.” (Johan Turi 1917 från samer.se)

I och med det tycker jag att det blir ännu tydligare att landmärken eller områden är mer än enbart punkter på kartan då de kan kopplas till kollektiva och personliga minnen eller berättelser som länge har levt vidare genom muntliga överföringar från generation till generation (som även Cogos et al (2017) skriver om). Dock så skedde ett våldsamt avbrott under tvångsförflyttningarna:

‘“När man pressas att överge ett område blir också jojkarna kvar.” Väldigt få tog sina toner med sig. En följd av tvångsförflyttningarna var att jojken tystnade. I berättelserna jag lyssnar på från tiden före tvångsförflyttningar jojkar de när de möter fjällen. De jojkar för att hälsa och ta farväl. De tackar för betet, för sommaren, för vinden. De ber marken om lov. De har en berättelse och ett namn till minsta lilla bäck. Alla vet att renskötseln kräver en djup relation till marken och kunskap om hennes detaljer.’ (Majlis Skaltje i Labba 2020:56). 

Likväl som “place names” i kartor är det kanske omöjligt att bevara och göra rättvisa till jojkning enbart i skrift. Men jag tycker att Elin Anna Labba’s bok är väldigt viktig då den samlar in och dokumenterar vittnesmål som utöver det fysiska våldet bevittnar det psykiska våldet och dess koppling till markrättigheter. Labba beskriver berättandet som ett sätt att läka: 

‘På det språk jag älskar mest är det nästan samma ord, att minnas och att berätta. Muitit är ordet för att minnas och att berätta är muitalit. De vi berättar om minns vi.’ (Labba 2020:8)

Cogos, S., Roué, M. and Roturier, S., 2017. Sami place names and maps: transmitting knowledge of a cultural landscape in contemporary contexts. Arctic, Antarctic, and Alpine Research, 49(1), pp.43-51.

http://www.samer.se/jojk

Labba, E.A. Herrarna satte oss hit, Norstedts Förlag.

Jackie Bowring’s artikel som diskuterar dark tourism, dess kommodifiering av lidande på öarna och Peter Johnson’s artikel som skriver om beteenderegler samt kyrkogårdars arkitektur fick mig att tänka på projektet “Yolocaust” av Shahak Shapira, som just kritiserade folks brist på respekt på Berlin Holocaust Memorial som exempelvis solar sig, springer, leker kurragömma eller hoppar mellan pelarna. Shahak Shapira photoshoppade dessa selfies in i en bakgrund av koncentrationsläger. Detta väckte en stor debatt i Tyskland där det bl.a. argumenterades att själva minnesplatsen tillhör det offentliga rummet och inte är en kyrkogård där människor har begravts under.

Själva historien kring skapandet av Holocaust Monumentet i Berlin är intressant. Först på 80-talet efter en lång kollektiv tystnad och tack vare journalisten Lea Rosh, inleddes en 17-årig kamp vilken gav upphov till intensiva politiska debatter om/hur monumentet i Berlin skulle byggas. Efter en rad tävlingar där olika designidéer skickades in valdes slutligen Peter Eisenmann’s förslag ut och monumentet färdigställdes år 2005. Bygget har varit kontroversiellt då företaget Dugessa medverkade för att ytbehandla stålklossarna fastän företagets dotterbolag Degesch tillverkade och levererade Zyklon B till koncentrationslägren. 

Själva monumentet har också varit hårt debatterat, bland annat eftersom den är enbart ägnat åt judiska offer vilket har lett till en “hierarki av offer” och byggandet av fler, men storleksmässigt betydligt mindre monument:

Memorial to Homosexuals Persecuted Under Nazism (öppnades 2008):

 

Memorial to the Sinti and Roma Victims of National Socialism (2012):

Memorial to the Victims of National Socialist ‘Euthanasia’ Killings (2014): 

Av alla tävlingsbidrag var Eisenmanns den mest abstrakta. Har den abstrakta utformningen setts som ett “säkert kort” av politikerna? Denna “enkelhet”, som Eisenmann beskriver som ‘place of no meaning’ har öppnat upp för många att projicera egna tolkningar (t.ex.liknelse av en begravningsplats) vilket har sina för- och nackdelar men den har bland annat kritiserats för att inte adressera frågan om förövarnas skuld. 

Vilket politiskt och socialt syfte uppfyller monumentet? Dras en skiljelinje mellan “past and present” av olika partier (hur?)? Är syftet att, till millennieskiftet, just begrava ett århundradets historia med ett Holocaust monument på en symbolisk plats där Nazister tidigare hade viktiga byggnader (SS, Gestapo mm.) och där en fysiskt gräns för ett delat land fanns tidigare? 

Sallie Yéa (2002:1554) skriver att symboliska platser är politiska och ‘shaped by the concerns and needs of the present” (Schwartz, 1991, p. 221). Nation-building is one of the most significant of these needs (Anderson, 1983; Lowenthal, 1985; Nora, 1989)’.

Viljan att dra ett streck under millenniets historia och börja om på nytt genom att bygga en ny identitet blir tydligt i SPD-politikern Wolfgang Thierse’s tal 1999: “We are not building this memorial for the Jews but for ourselves, (it is) our very own declaration of how we see ourselves politically… (The memorial can bear witness to) whether we can say farewell to this century with decency” (Knischewski och Spittler 2005:37).

Jag tycker att Berlin’s Holocaust Monument har lyckats med att väcka ett flertal viktiga debatter och funderingar på grund av sina kontroverser. Avslutningsvis är det intressant att nämna att det tyska ordet Mahnmal som ofta används i utbyte för ordet Denkmal (Memorial), kan översättas till “to admonish” eller “förmana” vilket inte enbart ger upphov till att komma ihåg utan (i alla fall på tyska) även tillrättavisar, varnar, uppfordrar att agera samt att det ska kommas ihåg både skuld och att hålla det som lovats. 

Bowring, J., 2011. Containing Marginal Memories: The Melancholy Landscapes of Hart Island (New York), Cockatoo Island (Sydney), and Ripapa Island (Christchurch).’

Johnson, P., 2008. The modern cemetery: a design for life. Social & Cultural Geography, 9(7), pp.777-790.

Knischewski, G. and Spittler, U., 2005. Remembering in the Berlin Republic: The debate about the central Holocaust memorial in Berlin. Debatte: Journal of Contemporary Central and Eastern Europe, 13(1), pp.25-42.

Yea, S., 2002. Rewriting rebellion and mapping memory in South Korea: The (re) presentation of the 1980 Kwangju uprising through Mangwol-dong Cemetery. Urban Studies, 39(9), pp.1551-1572.

Att öppna massgravar från Spanska inbördeskriget som beskrivits i Layla Renshaws (2010) artikel kändes först som ett viktigt steg för att minnas de som mördats som individer istället för ’only bones’ (2010:454). I artikeln lades det fokus på de döda och dess ättlingar och processen argumenterades för att vara en chans att kunna fylla personliga och kollektiva minnesluckor. Men bidrar det till att närma sig rättvisa? I så fall hur många gravar är tillräckliga att öppnas, dvs när har det skapats rättvisa och för vem? Det nämns att denna process kan vara destabiliserande och det hade varit intressant att veta mer om hur individers och nationens identitet samt relationen (e)mellan befolkningen och staten påverkas när ett ”nytt minne” som rör tidigare diktatorer, passiva/aktiva medhjälpare eller minnet av ens familjemedlemmar (åter)skapas?

Att öppna massgravar eller en repatriering av kvarlevor från museer räcker nog inte för att ”sluta cirkeln” av det förflutna (om det ens är möjligt). Det krävs mer och beskrivs även som performativt i kapitel 2 (sida 21-45) i monografin ”History, Memory and State-sponsored violence” (Bevernage 2011). Här har statens försök att öppna massgravar besvarats av rörelsen Los Madres de Plaza de Mayo. Under ”The dirty war” som varade 1976-1983 i Argentina försvann ca 30.000 människor. Efter denna period lagstadgades amnesti för samtliga inblandade för att kunna ”gå vidare” till ett demokratiskt styre. Istället för att straffa de skyldiga och för att undvika nya oroligheter eller krig har en av världens första ”Truth commissions” skapats för att samla in berättelser, vittnesmål och fick även i uppdrag att hitta och öppna massgravar samt identifiera folk vilket skulle hjälpa att ta fram ”sanningen”.

Los Madres motsatte sig både Truth Commissions arbete samt gravstenar, minnesmonument eller rapporter som saknade dem skyldigas namn. Los Madres kämpade för ett ’”fertile memory”- a memory that feeds the thirst and hunger for justice’ (Bevernage 2011:37) istället för att dödförklara, sörja och glömma.

‘There are no tombs to bury a revolutionary. A handful of bones does not identify them because they are dreams, hope and an example for the generations to come.’ (Bevernage 2011:33)

Los Madres höll fast vid att los desaparecidos (de försvunna) har en agens, och att de inte kan dödförklaras då de är levande i kampen och motståndet:

‘As long as one single murderer remains on the streets, our children will live to condemn them.’ (Bevernage 2011:43)

En artikel från Sydsvenskan (https://www.sydsvenskan.se/2020-09-05/clemente-bernad-vill-fa-oss-att-se-ner-i-francos-massgravar) som publicerades häromdagen påminde mig om just det performativa som Los Madres pekade på samt vikten av aktivism för att bryta tystnad. Artikeln handlar om fotofestivalens utställning ”Minnets arkitektur” i Landskrona där fotografen och aktivisten Clemente Bernad som just fotograferat massgravarna i Burgos, Spanien medverkar. Trots Spaniens nya ”Memory Politics” som öppnade massgravar, bytte namn på gator med mera dömdes Bernad till fängelsestraff för att ha filmat Frankister i en gudstjänst vilket visar att det fortfarande är mycket kvar då skyldiga inte bara fortfarande förblir ostraffade utan tvärtom skyddas.

Väldigt intressant och komplext hur Minne, Makt och Motstånd samspelar i olika kontexter..