Author: Johanna Dahlin

Being with the Dead: Burial, Ancestral politics, and the Roots of Historical Consciousness – Av Hans Ruin

Döden är såväl fascinerande som skrämmande för de flesta. Oavsett om vi har en trosuppfattning om efterliv eller inte så finns det ingen som kan ge några exakta svar på vad som händer efter döden, endast spekulationer. Vad vi däremot vet, och som Ruin fokuserat på, är hur vi efterlevande tar hand om de döda. Denna process ser olika ut och är beroende av vilken kultur vi befinner oss i och också vilken roll vi spelar för den avlidne. Jag uppfattar att Ruin har en stark filosofisk infallsvinkel då han diskuterar döden och han ställer många adekvata frågor som fått mig att vandra iväg i tankarna. Som exempel så skriver han om begravningar och huruvida det är en ceremoni för de döda eller för de levande. Den som dör finns inte bland oss men samtidigt är personen ständigt närvarande i våra minnen. På så vis går det inte att säga att sorg är något som går över utan snarare att det är något som vi lär oss att leva med.

Ruin beskriver bland annat hur händelseförloppet kan se ut då vi tar hand om den avlidne, hur kroppen förbereds och vilken process som därefter kan tillstå. Som exempel nämns hur Dayaks-folket på Borneo gör vilket kan vara en process som pågår i flera år innan kroppen (eller vad som då är kvar av den) jordsätts. Variationen av hur processen kring en begravning går till är inte bara en kulturell egenhet utan även social, det vill säga hur individens anhöriga väljer att göra. För min egen del så var jag relativt fri från några möten med döden under hela min uppväxt. Det var sedan först i mitt yrke som polis som döden blev allt mer påtaglig då jag under mina år inom myndigheten hanterat ett otal ärenden med avlidna personer. Oftast handlar det om äldre människor som dött av en mer eller mindre naturlig orsak i hemmet men det rör sig också om överdoser, självmord och olyckor. Den process som påbörjas av de anhöriga i samband med ett dödsfall kan ske antingen utefter hur de anhöriga vill ha det eller om det funnits några önskemål från den avlidne då hen fortfarande var i livet. Av min erfarenhet så är det dock många som dör i sin ensamhet, utan någon familj eller några nära vänner. Detta gör att deras sista vila sker genom de arbetsrutiner som finns för berörda parter som hanterar kroppen och gravsättningen.  Sådana ärenden har fått mig att reflektera kring min egen död och att processen kring gravsättningen är ganska obetydlig för min egen del. Dessa människor som dör i sin ensamhet och som inte har någon närstående som kan ta hand om deras begravningsprocess är inte sämre människor än någon annan. Jag tror därför inte att processen har någon betydelse för vad som eventuellt skulle hända efter döden utan den är endast viktig för de efterlevande.

Ruin ägnar även en del av sin bok till att diskutera olika ritualer som finns då människor (försöker) kontakta de döda, eller i alla fall påkalla deras uppmärksamhet. Detta får mig att tänka på hur människans liv kommer att se ut i framtiden och att en sådan ritual till viss del kan komma att försvinna, eller åtminstone avta. Utvecklingen inom medicin går framåt precis som den gör inom alla områden. Även om vi brottas med nya sjukdomar som uppstår så lyckas vi även bota sådant som tidigare varit obotligt. Vi har också lyckats skapa preparat som förlänger livslängden på vissa av våra organ och vissa organ kan dessutom tillverkas idag. Även om det kan låta som science fiction så pågår forskning som syftar till att ge människan evigt liv i form av en biologisk kropp som inte åldras till det sämre. Detta är fascinerande och skrämmande på samma gång, precis som döden, och det får mig att undra om det hade varit bättre att födas ett par sekler framåt i tiden för att få möjligheten till ett längre liv där döden inte är lika självklar som den är idag.

Om det är något som svenskar är duktiga på så är det att slå sig själva för bröstet när vi jämför oss med andra länder. Vi är också väldigt duktiga på att kritisera andra länder gällande hur de behandlar andra människor. Någonstans har vi en syn om att Sverige är världens bästa land att bo i och att alla andra länder drömmer om att bli som Sverige. Denna självgoda syn slås i kras så fort vi lämnar landsgränsen till något av våra grannländer. Framförallt i Norge har Sverige använts som ett skräckexempel ur olika politiska aspekter. Detta då vi i Sverige har ett stort problem med gängkriminalitet med skjutningar och sprängningar till följd.

Ett annat problem som påvisar att Sverige ibland sitter på för höga hästar när de väljer att kritisera andra länder inom exempelvis mänskliga rättigheter är att våra politiker inte har ratificerat ILO 169. Det är FN:s viktigaste konvention för urininvånare, som Sverige dessutom har varit med och tagit fram. Konventionen, för Sveriges del, syftar främst till att ge samerna stärkta rättigheter då de är Sveriges urfolk. I över 30 år har Sverige tillsatt olika utredningar för att komma fram till ett adekvat beslut utan att några större framsteg har gjorts. Kanske finns det goda grunder till att Sverige har valt att inte skriva under. Detta rimmar dock dåligt i förhållande till att vi inte drar oss för att kritisera andra länders inrikespolitik. Som några exempel kan nämnas Israel, Polen och Ryssland som ständigt attackeras av svenska politiker (och media). Jag tar inte dessa länder i försvar men jag tror inte att allt är så svart och vitt som vissa vill ge sken av. Dessa länder har andra styren och andra förutsättningar, som sällan lyfts fram. Med tanke på hur den svenska politiken har sett ut det senaste decenniet, med all polarisering som skett, så undrar jag om vi verkligen ska ha så hög svansföring som vi har runt om i världen. Med ILO 169 så blir det ganska uppenbart att när det kommer till oss själva och när staten måste göra vissa eftergifter så dras det i handbromsen.

De senaste årens debatter kring olika aktuella ämnen såsom Me too och Black Lives Matter har skapat en ny inriktning för samtalsklimat i större delen av västvärlden. Me too har bland annat lyft frågan kring jämställdhet medan BLM har fokuserat på bland annat samhällets strukturer med mera. Vad båda dessa organisationer har gemensamt är att de på olika sätt vill förändra hur vi ska minnas historien. För Me too handlar det om att lyfta fram kvinnliga förebilder i våra historieböcker, som idag till största del är fyllda av män, och BLM vill ändra fokus på hur vissa personer presenteras då de på något sätt kan kopplas samman med slaveriet eller liknande. Utan att ta någon direkt ställning i dessa frågor så vill jag ändå lyfta några reflektioner som jag gjort då jag ser att det finns en problematik kring dessa förslag.

När det gäller kvinnor så har dem haft en åsidosatt roll historiskt sett i de traditionella samhällena vilket inte minst har påverkat deras möjligheter till betydande samhällspositioner och liknande. Kommer kommande generationer att ha samma bild av kvinnor som vi har idag om de istället för att läsa om Aristoteles får läsa om drottning Kristina? Kvinnans historiska position i samhället tror jag har bidraget till jämställdhetsarbetet då det alltid gått att peka på tidigare orättvisor, vilket inte minst våra historieböcker vittnar om.

Vad gäller BLM och deras vilja att ta bort vissa historiska personer för att de varit inblandade i slaveriet på olika sätt kan vara en riskabel väg att gå. Att döma andra människor utifrån tidigare rådande samhällsstrukturer kommer garanterat att komma tillbaka till oss. Även om vi förstår felet med slaveriet idag var det andra normer och samhällssystem som rådde för flera hundra år sedan. Jag är exempelvis övertygad om att människans moral kommer att förändras och att vi i framtiden kommer att leva i ett vegetariskt (eller kanske till och med veganskt) samhälle. Vi (människorna) kommer då också att vara oförstående till hur vi (vår nuvarande generation, som har den kunskap som vi har, kan förestå oss att äta kött). Ska detta vara skäl till nedtagningar av statyer efterliknande Martin Luther King eller Steve Jobs (som det garanterat kommer resas statyer av i framtiden)? Jag vill inte likna slaveriet med köttätande utan endast belysa samhälliga förändringar och hur vår moral förändras med tiden utan att vi för den sakens skull behöver se på individer som onda varelser.

Detta inlägg handlar om mina egna erfarenheter i Sydsudan där jag arbetade för FN och berör vissa delar av makt och motstånd. FN, likt andra hjälporganisationer, har generellt sett högt förtroende runt om i världen och det är få som vågar/kan/vill ifrågasätta deras arbete. Detta inlägg handlar inte om FN utan om andra organisationer som är verksamma i Sydsudan. I den by där jag var placerad så finns flera olika hjälporganisationer som för några månader sedan kritiserades hårt av en lokal gruppering i byn. Kritiken följdes också med hot om att organisationerna var tvungna att genomföra vissa radikala ändringar inom sin verksamhet, i annat fall skulle våld mot organisationerna att brukas. Det tyngsta kravet (enligt mig) som de hade rörde rekryteringen av organisationernas personal. Den lokala grupperingen menade att rekrytering i förstahand skulle ske från den lokala byn av flera olika skäl. Dels för att lokalinvånarna har en bättre överblick över vad som behöver göras och vilka som är i störst behov av hjälp, samt att jobbmöjligheterna även är en viktig del i att bygga upp samhället för lokalinvånarna.  En stor del av kritiken berörde den rådande svågerpolitiken. De som anställdes hade ofta en nära vän på en hög position inom organisationen varpå de ansåg att många anställningar gjordes utifrån fel grunder. De flesta inom de olika organisationerna kom från andra länder runt om i Afrika och med afrikanska mått mätt så tjänar samtliga väldigt bra med pengar. Som exempel kan nämnas de lärare som avlönas av olika hjälporganisationer (och som till största del består av lokala förmågor) tjänar 60$ i månaden. En polis i samma by som avlönas av staten har en ingångslön på 3-4$ i månaden. En av de poliser som jag hade mycket kontakt med och som arbetat i relativt ganska många år och också stigit i graderna hade en månadslön på cirka 8$.

Att fler individer från den lokala byn anställs är en bra förutsättning för att samhället ska komma på fötter igen, vilket också är syftet bland alla organisationer som är där och arbetar. Korruptionen är dock hög vilket svågerpolitiken bland annat vittnar om. Denna lokala gruppering som krävde förändringen är inte felfri men deras handlande visar på att det finns en vilja och ett engagemang till förändring. Oavsett goda intentioner från hjälporganisationer så måste även dessa granskas och ifrågasättas emellanåt för att fokus och skärpa ska kunna bibehållas av de inom organisationerna.

Artikeln i Svenska dagbladet rörande den svenska skogen får mig att fundera och reflektera över Miljöpartiets nuvarande ställning inom den svenska miljö- och klimatfrågan. Miljöpartiet har minst sagt ett namn som förpliktar när det kommer till just miljöfrågor, vilket gör det anmärkningsvärt att allmänhetens förtroende för Miljöpartiet rörande frågan om klimatet har rasat till en tredjedel emot hur det såg ut innan deras regeringsbildning 2014, enligt en artikel i DN som publicerades i maj 2020. Fler och fler partier börjar vinna mark i miljöfrågan och jag tror att det finns flera förklaringar till MP:s tapp. Dels har de bedrivit en politik som inte tagit hänsyn till folket, eller i alla fall har de haft den attityden. De har också haft starka åsikter (och inflytande) i andra frågor där deras politik har ifrågasatts kraftigt. Ett sådant exempel är invandrings- och integrationsfrågan samt lag och ordning. Om MP tappar kraftigt i förtroende i andra frågor så är jag övertygad om att det även påverkar förtroendet i andra frågor. Enligt mig så har MP gått från att ha varit ett starkt oppositionsparti till att bli ett svagt regeringsparti. I artikeln i SvD så sammankopplas MP med Greenpeace vilket inte är speciellt konstigt. Däremot så tror jag att det får vissa effekter på förtroendet för MP. Greenpeace har en ”godhjärtad” agenda men kategoriseras ändå av många som en aktiviströrelse (ur en negativ bemärkelse). Sammankopplingen med MP blir därav också negativ vilket påverkar deras politiska budskap. Jag tror att de flesta människor i Sverige förstår att det existerar problem kopplat till vår livsstil och klimatet. Jag tror däremot inte att MP:s strategi fungerar annat än för dem som redan är ”frälsta”. För att komma vidare med miljöfrågorna så måste också utmaningarna lyftas fram och förslag som ska kunna uppväga vissa uppoffringar måste också presenteras. En stor del av MP:s väljare återfinns i storstäderna men mycket av deras politik har en stor effekt på människor som bor på landsbygden. Om inte dessa människor synliggörs i MP:s politik så kommer det att födas ett kraftigt motstånd mot MP vilket då också kommer att påverka hur människor ser på deras politiska förslag. I olika konfliktzoner runt om i världen där såväl FN som Nato bedriver olika insatser så finns det generellt sett ett givet motto som de följer, Hearts and minds. Om du inte kan vinna folket på din sida så kommer ditt arbete att vara förgäves och du möter istället ett motstånd. Jag anser att MP:s politik riskerar att följa ett sådant öde om de inte börjar bli mer pragmatiska i sina ställningstaganden och ser till de människor som i första hand påverkas av deras politiska förslag.