Minne, makt, motstånd

I veckans urval av texter kände jag det som att jag, under och efter tiden jag läste, fick en känga av Jacky Bowrings text. Jag kände mig helt uppslukad av dessa melankoliska öarna och deras historia och gravplatser. Specifikt tänkte jag på öarna i dess geografiska form, isoleringen – ett stycke land i vatten, så nära och ändå, uppenbarligen, mycket långt ifrån. Inte nödvändigtvis geografiskt långt ifrån utan snarare att vattnet nästintill metaforiskt delar in en stad, en plats, ett land, i två olika världar. Det är ön strax utanför Harlem i New York, där det är tyst, kalt, exkluderande och under ytan otroligt många begravda människor.

Det finns så mycket med Bowrings beskrivningar av öarna som triggar ytterligare led av frågor och tankar. Framförallt de facto att alla öar som diskuteras har en historia om våld – där en aktivt byggt institutioner, fängelser, straffanläggningar – olika former av förvaring för människor. Är det ett sätt att strandsätta de som inte önskas? Är det ett sätt att förstärka de geografiskt indelade världarna – lyfta bort en idé om vilka människor som bör bo och leva inom vissa ramar? Hör andelen begravda människor – eller ens tendensen till att det blir gravplatser – ihop med den våldsamma utsatthet jag tror att människorna som sattes där fick utstå? Det är nästan som en skräckhistoria – tanken på alla dessa historiska institutioner för pojkar, för “galna” kvinnor, för krigsfångar. Jag tror att det är oumbärligt att gravplatserna hör ihop, eller är ett resultat av, öarnas våldsamma historia.  Den här tanken kulminerar i mig i relation till att de som begravs på Hart Island är “unclaimed”, människor som i sin död, i blott sin kropp, saknar någon som kan göra anspråk – ge en bakgrund, historia, en vilja att medvetet begrava någon. Det känns som att beskriver en historisk kontinuitet, om än omedveten, att både de som en gång levde där och de som begravs där nu är “unclaimed” – utan någons anspråk.

Jag måste börja med att ursäkta mig, har insett att jag tydligen inte lyckades publicerade mina blogginlägg utan de var sparade som utkast, så här kommer ett inlägg som skulle ha lagts upp för några veckor sen och inte är så aktuellt längre, eller snarare för att förtydliga, det relaterar inte till vår aktuella litteratur.

Det är många tankar som har väckts de senaste veckorna när jag har läst litteraturen, men en tanke som jag återkommer till när jag går igenom texterna är skillnaden på hur vi anser att kvarlevor bör behandlas idag jämförelsevis mot hur det gjordes historisk och hur det kanske kan kopplas till rådande förhållningsätt i samhället i stort.

Det här med att skelett kan skapar en väldigt betydande turistattraktion vilket Young & Light (2018) skriver om, tycker jag går att jämföras med hur lilla staden Vadstena med drygt 6,000 invånare ser turister från hela världen som kommer för att besöka Heliga Bigittas grav. Även fast Heliga Bigittas gravplats bestämdes mer än 600 år före diskutionen kring Richard III slutliga viloplats kan vi dra paralleller mellan hur de två kända individernas skelett ansågs då som nu som en potentiell turistattraktion. Huvuddelen av Bigittas kropp är begraved i Vadstena men då flera orter ville ha sin beskära del av helgonet löstes det enkelt genom att helt enkelt dela upp kvarlevorna så en del av hennes höftben finns till exempel i Uppsala domkyrka. Det är idag 23 skelettdelar och 2 huvudskålar bevarade i Vadstena. Synen på ett skelett under 1300-talets Sverige skiljer sig från hur vi idag hanterar kvarlevor vilket beskrives i ”The corpse, heritage, and tourism” då ben från Heliga Birgitta har delats ut som gåvor till andra kyrkor och olika prominenta personer genom århundradena, jämförelsevis med Richard III där flera platser diskuteras / hävdar sig vara den rätta / bästa viloplatsen för kungen men tanken att dela på kvarlevorna tror jag aldrig skulle komma på tal idag.
Det är fascinerande att läsa om alla olika aspekter som berörs av att Richard III kvarlevor hittas. De handlingar som nämns i texten, om hur det gjordes DNA test och försök att återskapa kungens ansikte (s. 95), den allmänna nyfikenheten vilket speglas av uppmärksamheten i internationell media och tillströmningen av besökare (s. 99), allt reflektera vår nutids stora dilemma där vi hela tiden kräver bevis och mer fakta. Samtidigt ifrågasätts att skelettet som hittats faktiskt är Richard III även om bevisen visar på det.
Det är mycket som talar för att inga av benen i Vadstena klosterkyrka är Heliga Birgitta men dåtidens samhälle accepterade vad som blev berättat precis som England accepterade att deras kung hade dött i strid utan att se kroppen. Givetvis hade de inte samma möjligheter som vi har idag att få fakta men frågan är om allt behöver bli ifrågasatt?

”The presence of his physical remains became the central focus of attempts to establish historical “authenticity” to distinguish between “truth” and “lies””. (s. 97).

Referenser:

Young, C. and Light D. (2018) “The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England,” i Frihammar & Silverman (red) Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. Routledge, London.

http://birgitta.vadstena.se/images/klosterkyrkan/relikskrin.htm

En helig skalle på villovägar

Apropå kurstemat ”motstånd” och i relation till både förra veckans tema om (bl a) Kanadas koloniala historia och veckans tema om begravningsplatser vill jag tipsa om en intressant dokumentärfilm som skildrar Okakrisen i Quebec sommaren 1990. Okakrisen hade sin upprinnelse i en landdispyt, där en lokal golfklubb ville bygga nya banor på ett landområde som av hävd tillhörde mohawkfolket och som bland annat rymde en gammal begravningsplats. Det hela skedde mot en bakgrund av flera århundranden av förtryck och diskriminering där mohawkfolket sett det stycke land som de såg som sitt successivt krympa och bollas runt mellan stat, kyrka och privata landägare. När nu en lokal domstol gav golfklubben rätt att gå vidare med sina byggplaner svarade medlemmar av mohawk-communityn med att barrikadera vägar in i området och tog till vapen för att försvara det. Nyhetsbilder på väpnade mohawkkrigare kablades ut över världen blev en symbol för First Nations motstånd mot en nonchalant och tondöv statsmakt – att det var just en golfbana som skulle byggas gjorde det hela dessutom nästan parodiskt övertydligt. Jag minns själv nyhetsrapporteringen kring detta i svensk media när jag var i 9-10-årsåldern. En rad sammandrabbningar mellan mohawkaktivister, lokala poliser, kanadensiska soldater och europeiskättad lokalbefolkning ägde rum under de 78 dagar som krisen varade. I samband med ett stormningsförsök sköts polisen Marcel Lemay ihjäl, och även om man såvitt jag förstår inte kunde identifiera exakt vem som hade avfyrat den dödande kulan så dömdes flera mohawkaktivister i efterförloppet till mångåriga fängelsestraff för sitt deltagande i protesterna. I slutändan, efter att den väpnade konflikten hade lagt sig, köpte myndigheterna upp landområdet där begravningsplatsen låg och några golfbanor byggdes aldrig. Okakrisen blev också startpunkten för en moderniserad policy för polisiär verksamhet i First Nations-områden.

Dokumentärfilmen Kanehsatake: 270 Years of Resistance från 1993 finns att se på National Film Board of Canadas hemsida: http://www.nfb.ca/film/kanehsatake_270_years_of_resistance

”In the wake, the past that is not past reappears, always, to rupture the present(…)

The Past—or, more accurately, pastness—is a position.

Thus, in no way can we identify the past as past ”

(Sharpe2016:9)

Christina Sharpe problematiserar och kritiserar synen på ”det förflutna” i The Wake: On Blackness and Being (2016). Hon gör tydligt att ”förflutenhet” är en fråga om position och att the ”afterlife of slavery” fortfarande är starkt närvarade i svartas liv, och distributionen av livschanser överallt i världen. Sharpes användning av konceptet ”the Wake” är mångtydigt och har många implikationer för analys av bl.a. förhållandet mellan förflutenhet och samtid. Hon referar till författaren och teoretikern Saidiya Hartman, författare av bland annat Lose Your Mother: A Journey Along The Transatlantic Slave Route (2007) och Wayward Lives, Beautiful Experiments:Intimate Histories of Social Upheaval (2019). Hartman skriver:

”If slavery persists as an issue in the political life of black America, it is not because of an antiquarian obsession with bygone days or the burden of a too-long memory, but because black lives are still imperiled and devalued by a racial calculus and a political arithmetic that were entrenched centuries ago. This is the afterlife of slavery—skewed life chances, limited access to health and education, premature death, incarceration, and impoverishment. I, too, am the afterlife of slavery.” (Sharpe2016:14-15)

Sharpe frågar sig vilka följder det skulle få, och vilka möjligheter till förändring som skulle öppna sig, i fall man erkände att mordet på svarta i USA och världen över, inte var ett slags ”misstag”, utan ett normativt uttryck för anti-blackness, systematiskt och nödvändigt för det (så kallat) demokratiska systemet idag (ibid:7). Hon menar även att det hon kallar ”wake work” problematiserar hur de flesta muséer och monument/minnesmärken behandlar trauma och minne, och hur de performativt bidrar till en bild och konstruktion av slaveriet som ”förflutet”.

”Just as wake work troubles mourning, so too do the wake and wake work trouble the ways most museums and memorials take up trauma and memory. That is, if museums and memorials materialize a kind of reparation (repair) and enact their own pedagogies as they position visitors to have a particular experience or set of experi-ences about an event that is seen to be past, how does one memorialize chattel slavery and its afterlives, which are unfolding still? How do we memorialize an event that is still ongoing?” (Sharpe2016:19-20)

Ja, hur ”komma ihåg” en händelse som är pågående?

”In the wake, the semiotics of the slave ship continue: from the forced movements of the enslaved to the forced movements of the migrant and the refugee, to the regulation of Black people in North American streets and neighborhoods, to those ongoing crossings of and drown-ings in the Mediterranean Sea, to the brutal colonial reimaginings of the slave ship and the ark; to the reappearances of the slave ship in everyday life in the form of the prison, the camp, and the school. ”(Sharpe2016:21)

De texter jag läst, av Sharpe (2016), Bevernage (2001) och Jung (2009), har gemensamt att de problematiserar temporalitet som något universellt och gemensamt. Utifrån vilka kriterier och utifrån vilka positioner och i vilket syfte, ser vi en händelse eller trauma, som ”förflutet” eller förpassad till ‘The Cemetary of History’? Bevernage synliggör hur den Sydafrikanska sanningskomissionen i och med sin roll i nationsbyggandet av ”det nya” Sydafrika, och vilar på en grund där den dominerande diskursen kretsar kring ”förlåtelse” och lämnandet av det förflutna bakom sig, för att kunna göra en gemensam historieskrivning och bygga en framtid för nationen. Denna diskurs, som inte nödvändigtvis utgår från överlevarnas perspektiv situerar exempelvis apartheidregimens offer som kräver upprättelse, eller de som kritiserar det snäva tidsperspektivet, eller fokuserar på historisk sanning i bredare bemärkelse, som bakåtsträvare. Projektet ”det nya Sydafrika” ur maktens perspektiv en skarp skiljelinje mellan nutid och dåtid, som syftar till att just ”gå vidare”. Sanningskommissionen har kritiserats för att istället för att bidra till en historiografi som syftar till upprättelse för offren, faciliterar glömmande genom ett narrativ som vill förpassa det förflutna till historien, som ett avslutat kapitel.

Jung (2009) skriver om The Residential School system i Kanada, som under generationer tvångsplacerade barn från urfolksfamiljer i statliga anstalter, där förhållande var förfärliga och dödligheten hög. En stor del av barnen utsattes för övergrepp, och förbjöds använda sina egna språk. En sanningskommission instiftades för att facilitera ”reconciliation”, men Jung (2009) är kritisk till ramverket den använder, och påpekar hur de olika parterna som ingår i processen har olika förväntningar och tolkningar av den. För den ena, t.ex. indigenous elders, innebär det ett sätt att dra in det förflutna i nutiden och påbörja en process, medan det för kanadensiska staten är mer önskvärt som ett avslut – att dra ett streck över det förflutna och blicka framåt. Sanningskommissionens fokus på endast The Residential School System har också kritiserats, då kolonialismen haft och har fortsättningsvis mycket mer långtgående effekter. Till exempel har The Child and Welfare Services kritiserats på många sätt fortsätta arbetet med tvångsplacering av barn från sina hem och det pågår fortfarande koloniala övergrepp mot urfolk i Kanada. Återigen, som Sharpe påpekar, är förflutenhet en fråga om position.

Litteratur

Bevernage, Berber (2011) “‘We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present.’ The ‘New South Africa’ and the Legacy of Apartheid” kapitel 3 i History, Memory, and State-Sponsored Violence: Time and Justice.

Jung, Courtney (2009) Canada and the Legacy of the Indian Residential Schools: transitional justice for indigenous people in a non-transitional society”, Aboriginal Policy Research Consortium International (APRCi)

Sharpe, Christina (2016) “The Wake”, kapitel 1 i In the Wake: On Blackness and Being

 

http://www.youtube.com/watch?v=7zqDSA9NJM4

 

Inför lektionen om ”Rehabilitation and Transitional Justice” har jag funderat på vad ledare, stater, eller andra viktiga aktörer bör göra efter hemska brott mot mänskligheten. Vilken roll spelar förlåtelse i rehabiliterings- och övergångsrättviseprocesser?

Dunbar (2011) visar till Barkin och Karn’s (2006) koncept om ”negotiated history” (s. 8) där det i staters namn kopplas tillbaka och bes om ursäkt för mörka händelser i historien, för att så kunna gå vidare. Dahlin (2017) talar om det post-Sovjetiska ansvaret att minnas det förgångna så att man kan bana väg för en bättre framtid. Ett aktivt minnesbevarande med framtiden i åtanke.

Det fick mig att tänka på den världskända gesten som Willy Brandt gjorde år 1970 vid ett besök i Warszawas getto vid monumentet som hedrar gettots hjältar (se klippet ovan). Symboliken i gesten innebar inte bara att han bad om förlåtelse å vägnar det tyska folket, men att Brandt också visade på att man kan vara allierad med offren trots att ens direkta historia kopplar en till förövarna.

Som Kaplonski (2008) visar i det Mongoliska förhållningssättet till rehabiliterings- och övergångsrättvisa, så bör nog varje fall förstås och behandlas i dess samhällskontext. Det är mycket möjligt att Willy Brandts gest inte hade funkat i andra sammanhang. Å andra sidan kan det hända att gesten inte hade uppskattats i Europa heller hade den varit planerad i förväg. Gestens spontanitet är troligtvis det som behövdes just då för att fortsätta läkningsprocessen. Länders förståelse och agerande efter krig och förintelse kan avslutningsvis kopplas till Dunbar (2011) som skriver: “success will be measured by their ability to draw lessons for the future from the ghost of the past.” (s. 25)

 

Dahlin, J. (2017). ‘No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patriotism, and the Russian Search Movement. Europe-asia studies, 69(7), 1070-1089.

Dunbar, I. (2011). Consolidated democracies and the past: transitional justice in Spain and Canada. Federal Governance, 8(2), 15-28.

Kaplonski, C. (2008). Neither truth nor reconciliation: political violence and the singularity of memory in post‐socialist Mongolia. Totalitarian Movements and Political Religions, 9(2-3), 371-388.