Minne, makt, motstånd

När jag började läsa Ellemors artikel om Australien (White skin, black heart? The politics of belonging and Native Title in Australia) så kom jag att tänka på nationaldagsfiranden i Australien och de konflikter och diskussioner den dagen har lett och leder till. Jag tänkte dela med mig av en underhållande och samtidigt pricksäker video:    

Change Australia Day to May 8, Maaaaate  

I Australien firas fortfarande 26 januari som National Day of Australia. Det är dagen då den första flottan 1788 anlände till det som kom att bli Australien. Staten försöker tolka om dagen och ge den ny innebörd såsom att fira mångfalden i samhället. Men som syns i videon finns fortfarande önskemål om att byta dagen helt och hållet.  

Även på andra håll i världen ändras namn på helgdagar och innebörden av helgdagen försöker modifieras. I flertalet länder i Amerikas är dagen då Columbus landsteg på kontinenten – den 12 oktober 1492 – helgdag eller uppmärksammas på andra sätt. I USA heter den fortfarande Columbus Day men flera andra länder har bytt namnet på dagen och innebörden och anledningen till att dagen uppmärksammas har ändrats. I Chile heter dagen nu “Dagen då två världar möttes” (Día del Encuentro de Dos Mundos), i Venezuela “Urfolkens motståndsdag” (Día de la Resistencia Indígena) och i Ecuador firas “Dagen för interkultur och plurinationalitet (Día de la Interculturalidad y la Plurinacionalidad”). Även i  Sydafrika ändrades flera helgdagar till att mer spegla kamp, motstånd och försoning när ANC tog över makten efter Apartheids fall. För den intresserade, finns mer info här: https://www.thoughtco.com/south-africas-national-holidays-43420  

Detta blev intressant på nytt för mig nu under kursen för det väcker många frågor. Hur kom ändringarna till? På vems initiativ? Just i Sydafrika var det ANC när de kom till makten som gjorde justeringarna, men vad betyder det egentligen? Så klart är symboliken viktig men i praktiken, har det bidragit till förändring? Och vad betyder justeringar av dagen för urfolken när det trots allt fortfarande är dagen då kolonisationen inleddes. 

Att ta steget från förtryck och människorättskränkningar till försoning och fred ställer ett land inför stora utmaningar. Detta gäller oavsett om det handlar om ett land i transition eller om det är en konsoliderad demokrati där ett förtryck förekommit och förekommer. Men att inte hantera, eller att hantera på ett icke tillfredsställande sätt, är inte en långsiktig lösning. Att, vilket Ian  Dunbar skriver, “…simply adopting a policy of ´forgive and forget´ is unlikly to provide at long-term solution” (Dunbar, s 23). Jag vill lyfta upp en stor utmaning.  

Berber Bevernage lyfte – i sin artikel om the Truth and Reconciliation Commission i Sydafrika – en mycket intressant fråga. Han menar att det finns en konflikt mellan två olika sätt att förhålla sig till det förflutna och “remembering”. Det ena – som han kallar “history” – utgår ifrån en historisk kronologi som distanserar historien från nutiden. Det andra sättet – “memory” – hävdar tvärtom att det inte går att se ett tydligt brott mellan dåtid och nutid och att det bara finns en imaginär distans mellan det förflutna och nutiden. Sanningskommissioner har, enligt Bevernage, ofta har i uppdrag att bidra till ett avslut för att kunna lämna det förflutna bakom sig och gå vidare vilket betyder att de ofta utgår ifrån “history”-synsättet. Här blir det då en krock med de som att dåtid och nutid hänger ihop.  

Courtney Jung är inne på samma fråga i sin artikel om Kanada och sanningskommissionen kring internatskolorna. Enligt Jung var ett av målen för den kanadensiska regeringen och sanningskommission – förutom att ta ansvar för tidigare kränkningar – att dra ett streck och gå vidare. Jung skriver att den första meningen i sanningskommissonens uppdrag lyder: “There is an emerging and compelling desire to put the events of the past behind us so that we can work towards a stronger and healthier future.” Kommissionen gör alltså skillnad mellan dåtid och nutid. Vidare skriver Jung att “Whereas the government may try to use transitional justice to signal a break with the past, indigenous activists may try to use the past as a way to critique the present. For them, transitional justice is effective to the extent it links the past with the present” ( Jung, s 13). 

 
Litteratur: 
Ian Dunbar: Consolidated Democracies and the Past: Transitional Justice in Spain and Canada 
Berber Bevernage: We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present 
Courtney Jung: Canada and the Legacy of the Indian Residential Schools: transitional justice for Indigenous People in a non-transitional society.  

I en diskussion hade användandet av begravningsplatser kommit på tal. Relaterat till vetenskapliga artiklar från Loki m. fl. (2019) och Quinton m. fl. (2019) presenterades olika idéer för vilken nytta en begravningsplats har och för vem den är avsedd. Loki poängterade hur individens sociala beteende i relation till begravningsplatser har öppnat upp möjligheter för att grönska och den biologiska mångfalden på den platsen kan växa. Bland annat nämns det hur människans kulturella värde av begravningsplatser har applicerat ett värde och därmed en respekt som styr hur gröna områden så som dessa får utvecklas ostört. I ett exempel nämns det hur det enligt en Filippinsk sedvana inte är accepterat att jaga djur (fåglar specifikt) inom området för begravningsplatser. Detta beteenden ger djur som annars skulle varit utsatta, en fristad. Uttaget från Lokis argumentation så kan det i akuta tider som i en klimatkris bli högst relevant att ta hand om dessa områden och kanske till och med expandera dom.  

Å andra sidan möter vi en något kontrasterande argument när Quinton m. fl. (2019) förklarar fördelarna med att använda dessa områden för att gynna den egna hälsan. Som ett av de exempel som författarna nämner för att styrka sitt argument förklarar de hur en grön natur har visat sig vara fördelaktig i återhämtningen efter operation. Vetenskapliga studier har visat på hur individer som inte får ta del av samma upplevelse, blir understimulerade när de spendera sin tid i sjukhusens vita salar. Detta har lett till en långsammare återhämtning. Det generella argumentet är att människan behöver komma tillbaka till naturen och att vi borde se begravningsplatser som en bra möjlighet för oss att öka chanserna till en godare hälsa. Förslaget på fritidsbruk kan till exempel innebära gemensamma gröna platser för “park-liknande” aktiviteter och träning.  

I klassens diskussion hade en annan student visat en kortare video om nyheter som handlade just om detta. I en svensk kommun hade man valt att använda (rekonstruera) vissa delar av en begravningsplats för fritidsaktiviteter men detta hade andra aktörer i samhället något att säga emot. I dessa diskussioner kan vikten som individer lägger vid bland annat religion, allmänrätt och fritid, djur och natur skapa konflikter om intressen, avgörande för användandet av platsen. Det är ingen nyhet att äldre kulturella värden möter nya tankemönster. Det är vid intressekonflikter som samhällen utvecklas. Dock blir det också viktigt i diskussionen för beslut att inkludera samtliga aktörer som beslutet faktiskt berör. För att undgå en exkludering av parter och en övergång till en odemokratisk politik bör samtliga intressen komma blir hörda. Gröna områden har ofta varit något som har lyft fram diskussioner om vem som har rätten till tillgång och har i en diskussion om orättvisor kopplats till socio-ekonomiska förhållanden. Även om detta i praktiken kan vara ett problem som inte är uppenbart i vissa länder, blir det inte mindre viktigt att öppna upp för en bredare konversation i alla frågor. 

 

 

Inlägg skrivet den 20 September 2021 

Rehabilitation och transitional justice var centrum för veckans diskussion och läsning. Något som intresserade mig kring denna process var just hur transitional justice hade applicerats på olika sätt från top-bottom perspektiv, och hur detta skulle kunna återgälda en skada som har tillfogats en minoritetsgrupp. Transitional justice är beskrivet som en strategi vilken strävar efter att gottgöra misstag genom att bland annat omvandla rådande politiska system, principer och praxis som tidigare har diskriminerat hela minoritetsgrupper. I en artikel skriven och publicerad av Aboriginal Policy Research Consortium International (APRCi), ges exempel på hur den Kanadensiska staten i sin applicering av transitional justice har utgett en offentlig ursäkt till direkt berörda offer (ursprungsbefolkningen som för hundra år sedan blev fråntagna sina barn för att assimileras i det Kanadensiska samhället). Staten skulle ersätta dessa individer ekonomiskt, vilket också genomfördes men den viktimiserade gruppen lämnades stumma när staten sedan verkade lämna konversationen, som om att konflikten nu var löst och att samhället nu var i balans för att fortsätta affärer som vanligt.  

Vad som enligt definitionen för denna process avstannar efter att en ekonomisk transaktion lämnar frågan om ens rättvisa är rätt ord att applicera i detta sammanhang. Är det möjligt för en stat att ursäkta sig för sina misstag i pengar? Enligt min åsikt är det fullt möjligt att detta kan motsvara en del av ursäkten då pengar är grunden för vad dagens moderna samhälle präglas av. Däremot tror jag inte att detta uppfattas av offer som något mer än ett försök att lägga “plåster på såren”. För att ta steg på rätt väg kan det vara en bra idé att erkänna samtliga misstag – inte enbart för de primära, utan även se sekundära offer – och uppmärksamma bredden av den skada som har skett. Enligt exemplet för händelsen ovan tilldelades enbart de offer som hade kidnappats och utsatts på olika sätt på dessa internatskolor och hade inte tilltalat deras familjer eller dess kulturella värde. Genom att erkänna andra traditioner och bjuda in till ett konversation som inkluderar denna minoritet i det standardiserade systemen, kan vara ett sätt att inte fortsätta diskrimineringen och förtrycket av redan utsatta kulturer. Enligt definitionen för transitional justice så borde detta vara vad man minst kan göra för att återgälda sådana komplexa konflikter. Sedan finns det säkert flera lönsamma strategier som kan komplettera – men utan det nämnda ovan har man nog förlorat innebörden och funktionen av denna form av rättvisa.