Minne, makt, motstånd

Etter dagens forelesning kom inspirasjon til et nytt blogginnlegg fra meg. Anna Berglind utfordret en gammel dame med bakgrunn fra forsvar, politi og samfunnssikkerhet til å tenke med helt nye konsepter tilgjengelig. Kanskje er en kunstnerspire blitt vekket? Jeg prøver under å beskrive et helt annet kunstverk som bidrar til å interagere med publikum, tatt ut ifra grotter og med fargenyanser ut over mørke og lys, som jeg nylig oppdaget: Røros. Samfunnet Røros, bygd opp fra flere hundre år tilbake rundt gruvedrift, har gitt byen status som verdensarv på UNESCO´s liste.

Paletten av nyanser ut over det som gjelder fargespekterene bidro til at denne plassen for egen del ble til et utstillingsmiddel for positivitet. Med slamhaugene liggende i umiddelbar nærhet til byens handlegate, og et område med de tradisjonelle husene ivaretatt ble følelsen av å gå rundt i et levende museum påfallende. Denne byen har gjennom sin egen dynamikk bare blitt til det «rommet» den nå er, det er ingen ansvarlig designer som står bak kunstverket. Påfallende nok var det i bybildet svært mye både billedkunst, skulpturutstillere, glass, keramikk mm , så jeg antar det kan være riktig å si at byen er blitt til en yngleplass for nye kunstnere. Materielt så vel som immaterielt lever rommet som kalles Røros i interaksjon med både de menneskene som bor og arbeider der, men og med de tilkommende menneskene som blir «bergtatt» av «bergbyen».  Noen av minnene som skapes der blir sikkert «glemt» av menneskene som besøker stedet like etter at de har dratt derfra, andre minner er igjen på stedet. Et eksempel: All den tid dette kurset har gjort at egen interesse for gravsteder har vokst frem, måtte Røros kirke med tilhørende kirkegård besøkes. En oppdagelse der av en slags «port» med påskriften om «Peder Hjort død 1. august 1789» førte til at kunnskap ble hentet fram, via google, om hvem Peder Hjort var; dermed ble han for en stakket stund hentet frem fra glemselen av i alle fall et individ. Konteksten ellers var at hovedgaten i Røros var full av mennesker, frelsesarmeens korps spilte på et hjørne og kafeer og butikker var åpne, med utstillingsvinduene fulle av fristende tilbud.  Et yrende liv rett og slett, noe som etter den nylige åpningen av Norge etter pandemien kanskje ble litt ekstra påfallende. Stemningen bidro til samtaler med ukjente i forbifarten, interaksjoner, som både eieren av kafeen med det fikse navnet «Lykkens portal» og passerende turister ute i samme ærend som meg selv; å bare skulle se seg litt om og undres- og la hunden få seg litt luft også. Uten at det egentlig skjedde stort mer enn akkurat det.

På samme måte som historier kanskje ikke utrykkes fordi enkeltpersoner av ulike grunner ikke vil snakke om dem, kanskje fordi følelsene rundt minnene om historiene er for vonde (ref. historier fra tidsvitner til krigen) kan det oppleves vanskelig å utrykke historier om slike helt hverdagslige møter/besøk, rett og slett fordi det ikke skjer stort. Spørsmålet mitt er hvorvidt det å fortelle her at man har besøkt Røros, er det av interesse for flere enn meg selv?

Min första text här tar sin utgångspunkt i Connertons “Seven types of forgetting”. Precis på slutet av artikeln uppmanar Connerton läsaren att tänka själv och identifiera fler typer av “forgetting”. Han skriver: “This taxonomy makes no claim to comprehensiveness and is offered as an invitation to think of further types; and if I stop at seven, that is in part because of the magic sometimes thought to attach to that number.”(s 70).  Jag antog utmaningen och tror jag mig ha identifierat i alla fall en till.

Jag kallar den “Forgetting as a way to perpetuate historical injustices”. Jag skriver forgetting inom citationstecken eftersom det – liksom flera av Connerstons kategorier – egentligen inte handlar om att glömma. I denna nya kategori handlar det snarare om att tystna ner, gömma och osynliggöra och tjänar just en grupp på denna “glömska”. Liksom i flera av Connertons kategorier vinner en grupp strukturellt på att “glömma” en historisk orättvisa så att orättvisan kan fortleva och vidmakthållas i nutid. Och precis som i flera andra av Connertons kategorier är det en grupp med makt som sätter reglerna för vad som får kommas ihåg och vad som ska glömmas. I denna kategori upprätthålls “glömskan” genom ett intrikat system av normer, ideologier och beteenden som rättfärdigar över- och underordning och upprätthåller status quo och maktobalans. Den priviligierade gruppen har strategier för att undvika att privilegierna påtalas, vilket exempelvis beskrivs mycket väl i Robin DiAngelos bok Vit skörhet. DiAngelos bok är inte en vetenskaplig bok, men beskriver vitas människors strategier för att inte konfrontera sina privilegier i relation till “icke-vita”. Normer som upprätthåller status quo är förstås inget nytt, men om vi tittar på det utifrån “att glömma” och “minnas” så kanske det går att analysera och förstå på ett annat sätt? Om vi utgår ifrån Margaret Paxsons syn på minne som lite förenklat konkreta och upprepande handlingar, både individuella och kollektiva, kan vi se att det även fungerar som sätt att “glömma” eller lägga locket på.

Medan den priviligierade gruppen lever i “glömska”, lever den icke priviligierade gruppen i en helt annan verklighet, där det historiska pågående förtrycket syns i det dagliga livet. I sin bok In the Wake konstaterar Sharpe att: “Transatlantic slavery was and is the disaster… and it is deeply atemporal.” (s 5) och frågar sig: “How do we memorialize an event that is still ongoing?” (s 20).

Innledningsvis: jeg satser på at norsk skriving går greit. Jeg registrerer at de fleste pensumartiklene har med nasjonalt nivå og undertrykkende regjerninger å gjøre. Mine refleksjoner gjelder et langt lavere nivå, men viser like fult hvordan – som kursplanen formulerer det- «det förflutna spelar rolle i nutiden». Under har jeg først oppsummert litt faktaopplysninger i forhold til en sak jeg har tenkt mye på i det siste, og jeg vil, som Bevernage (2011) skriver, «declare the past to be in the present». Deretter har jeg koplet opp denne saken til pensumrelaterte temaer.

Våren 1995 ble Birgitte Tengs, en ung lokal pike, funnet drept på Karmøy, et stykke utenfor byen Kopervik, som er lite sted vest i Norge. I etterkant av drapet bisto de nasjonale kriminalteknikerne og taktikerne under drapsetterforskningen, herunder var det en den gang anerkjent etterforsker fra Kripos, Stian Elle, den som fikk fetteren til Birgitte Tengs, en ung gutt, til å tilstå ugjerningen. Før rettsaken trakk fetteren tilbake tilståelsen. Saken var først i tingretten, hvor fetteren ble dømt for drap. Den avgjørelse ble anket til lagmannsretten, hvor han ble frikjent. Avhørsmetodikken ble ansett for å være uforsvarlig og grense til tortur: svar ble lagt i munnen på en ung gutt under et enormt press, som satt i varetekt og uten tilstrekkelig søvn. I en sivil straffesak ble fetteren imidlertid dømt til å betale erstatning til de etterlatte, -noe som er mulig juridisk da skyldkrav i straffesaker er på 100% mens det i erstatningssaker er mer enn 50%.  I ettertid er metoden Elle benyttet under avhøret sterkt kritisert, -en anerkjent avhørsmetode den gang har i ettertid fått navnet Elle-metoden, og et blitt et «skjellsord». Elle ble på mange måter bildet på Tengs-saken utad, og sto relativt aleine i stormen, hvor politiskandalen i utgangspunktet var at dårlig politiarbeid førte til at en gjerningsmann -fetteren- kunne gå fri. Elle tok livet sitt i 2007. Fetteren har flere ganger forsøkt å få saken sin gjenopptatt, og han fikk medhold i menneskerettighetsdomstolen i Strasbourg.  All den tid ingen er dømt for drapet, har saken vært en av Norges uoppklarte saker – selv om fetteren har gått for å være gjerningsmannen utad. For noen år siden ble en såkalt «cold-case» gruppe opprettet. Etterforskningen cold-case-gruppen har gjort i denne saken og en annen drapssak, Tina Jørgensen, (fra 2000), førte nylig til at en annen mann – ikke fetteren- nå er siktet for begge disse drapene, altså i september 2021. 26 år etter drapet på Birgitte Tengs.

Dette er i korte trekk min fortolkning av fakta i saken og gjengitt med mine ord. Interessant i forhold til vårt fag er også at det -selvfølgelig med det fakta til grunn at den nye siktede ikke er dømt og sier han er uskyldig i begge drapssakene- at både daværende (1995) etterforskningslederen i Kripos (Finsdal), lokal leder for etterforskningsavdelingen på Kopervik lensmannskontor (Gaupås), og en av de første politimennene på åstedet (Mørk) alle er intervjuet relativt nylig i forbindelse med den nye utviklingen i saken. Ingen av dem har kommet med noen unnskyldning, til tross for at etterforskningen som er utført har vist seg å, kort oppsummert, være helt katastrofal. Den eneste som har gått ut i media, uten å foregripe i forbindelse med den nye siktelsen,med en unnskyldning i forhold til det fetteren og familien/vennene hans har opplevd de siste 26 årene, det er tidligere lensmann på Karmøy, Dagfinn Torstvedt. Forøvrig, andre ting som er kommet frem er at vedkommende som er siktet i saken nå, han er det blitt forsøkt varslet om på et langt tidligere tidspunkt i etterforskningen, uten at varslerne ble hørt, og… vel, kort oppsummert: saken slik den fremstilles i mediene er en «skikkelig politiskandale».

 

På overordnet nivå blir denne saken et spørsmål om sannheter, feilaktige narrativer og om hvorvidt transitional justice kan gi lindring hvis gjennomførbart/ hvorvidt reconsiliation/forsoning kan skje- eksempelvis mellom drapsofferets familie og fetterens familie. Med andre ord de to sidene av saken som inntil 2021 førte til splittelse av lokalmiljøet i to, kan de finne en måte å forsones på i et felles narrativ for fremtiden?. Jeg finner også setningen i Reinius (2020) om rituelle kontekster, (jeg tolker rettssaker til å være slike rituelle kontekster) hvor folk blir «made into bearer of roles, where they end up representing more then theirselves» (klein1995). Her har fetteren, tross i frikjennelse, fått rollen som drapsmann, en rolle som han har representert i 26 år, og som jeg er sikker på vil følge ham videre uansett utfall. Som Kaplonski (2008) nevner skaper enkeltpersoner (og forsåvidt grupper) ulike former for minner og assosiasjoner, under fellesbetegnelsen «singularities», eksempelvis «body memory, spatial memory, mental recall» og hvert enkelt menneske opplever egne opplevelser som blir en del av dem selv, og enhver må lære seg å leve videre med disse minnene. Mistanken og dommen om erstatningsbetaling til Birgitte Tengs etterlatte som fetteren har fått på seg, det er en belastning fra et juridisk system mot en enkeltperson med et så stort trykk at ingen andre kan forstå hvordan det har vært for han. Klarer han å finne en vei ut av den rollen han har fått, eller vil mistanken følge han videre uansett?

 

Sist, men ikke minst, er Jung (2009) sin artikkel om apologia interessant i denne casen, da systemet som sviktet kunne benyttet apologia som en mulighet til å være den broen, og ikke muren, som transisional justice metaforisk er ment å skulle være. «Reconsiliation» herunder en mulighet til å skrive om historien til nye narrativer, kunne vært gjennomført enklere om en unnskyldning hadde kommet fra de ansvarlige instansene. De som har gjort en feil har mulighet til å bruke unnskyldninger «to shot down recrimination and take back some of the moral ground we have lost by our actions» ifølge Jung. Men -sett bort fra Torstvedt, hvis rolle i selve saksetterforskninga ikke har vært stor, da han som lensmann har primært personalmessige økonomiske og administrative oppgaver, ikke operative beslutninger om taktikk og strategi- ingen av de man kan si ikke har gjort jobben sin i forbindelse med saken har erkjent å ha gjort feil. De unnskylder seg med at «slik var det den gang, nå er det nye muligheter innen blant annet DNA, som vi ikke hadde den gang» og andre omgåelser om at de – nå vet jeg at jeg foregriper, og jeg har selvfølgelig mulighet til å ta feil- utsatte en feil, ung gutt for overgrep og en mistanke som har hengt over ham i 26 år, og som har ødelagt store deler av vedkommende liv. Samtidig har en skyldig drapsmann gått fri, drevet flere overgrep mot flere kvinner og kanskje drept nok en person, Tina Jørgensen. Det kan tilsynelatende virke som at systemet i seg selv er «fundamentally wrong, not only in practis but in its intent» og uten en unnskyldning, oppreisning og erstatning, og en dom i de to drapssakene, vil jeg tro norsk politi får en ny tillitskrise. Tilsvarende justismord har skjedd somfølge av dårlig politiarbeid også tidligere, eksempel Fasting Torgersen saken, Liland saken m fl. Det er et åpent spørsmål hvor mange slike kriser norsk politi klarer. For å sitere Jung: «Transisnal justice is effective to the extent it links the past with the present». Men som Mary Simon blir sitert i Jung: «the real and lasting forgiveness must be earned. It will be fortcomming only when it becomes clear that the government is willing to act». Foreløpig er det lite handling å spore, både i form av «speech act» (Habermas) /unnskyldninger og i form av at justismord fort kan skje igjen.

I “The Festival of the Holy Trinity (Troitsa) in Rural Russia” (1998) skriver Margaret Paxson om sin fältstudie gällande hur minne kan hävdas och internaliseras i kulturella traditioner. Paul Connertons artikel “Seven Types of Forgetting” från 2008 behandlar flera olika sätt som glömska kan kategoriseras beroende på vilken kontext som begreppet sätts i. Paxsons presentation av de spänningar som förekommer i den ryska byn Anufrievo skulle kunna relateras till Connertons begrepp prescriptive forgetting. Som en av sju typer av glömska indikerar denna form av radering på en förtryckande auktoritet som ofta förekommer i konstruktionen av en stat eller diktatur. Typen lyfter fram en obalans mellan olika grupper/aktörer i samhället där den dominerade gruppen på något sätt försöker ersätta den andras nuvarande minnen med sina egna. Connerton menar att detta påtryck kan motiveras med ett intresse för samtliga aktörer inblandade, vilket i sin tur leder till att de nya sätten kan erkännas som legitima.

Detta kan appliceras på Paxsons exempel om Troitsa. Utifrån Connertons insamling av information kring vad denna tradition egentligen innebär, kan han utläsa två olika definitioner. De traditioner som Connerton enligt media hade föreställt sig blev omdefinierade efter faktiska möten med traditionen så som den utövades i Anufrievo. Troitsa upplevs av Connerton vara tudelad i sin definition, vilket visar sig tydligt i bland annat den äldre hedniska kulturen och i den Sovjetiska religiösa tron (vars implementering förknippades med Tsaren och staten). Ett mer konkret exempel på prescriptive forgetting och hur minne och makt kan förändra samhälleliga traditioner är genom det kristna kalendariet som introducerades i försök att eliminera hedniska traditioner. Kyrkan hade i ett försök att erhålla makt i det ryska samhället valt att ersätta högtidliga dagar från den hedniska tron med kristna traditioner.

På detta sätt skulle glömska, som Connerton poängterar gärna förknippas med misslyckande, inte alltid indikera på individens oförmågor, utan kan också vara ett resultat av olika externa påtryckningar från samhälleliga aktörer.

Vad jag finner intressant med de exempel från Paxson är hur byborna i Anufrievo inte helt lämnade sina egna traditioner för en påtryckande internalisering. Liksom “the clubhouse” som infördes, finns det tydliga exempel på hur djupt rotade traditioner och värderingar inte alltid är så lätta att ersätta. Traditioner är en del av det samhälleliga gemenskapen och kvarstår för att de fyller funktioner som byborna är beroende av. Detta kopplar jag också till implementering av lagar och regler som inte alltid efterlevs eftersom att de först måste erkännas av de individer som lagen is sig avser att påverka. De vertikala påtryckningar som kan förekomma, har inte alltid verktygen för att få genomslag. Kanske skulle de kristna traditionerna tagits emot bättre i Anufrievo om förändringen skedde långsammare och om traditionerna i sig hade medfört en funktion accepterad och ansedd som minst lika viktig som den föregående. Oavsett, så återger Paxsons återberättande av hur makt användes i Anufrievo vilket speglar hans tidigare ord “powers that be, do in fact exert power over memory, but fail to overcome it.”

Jag vill börja med att be om ursäkt för mitt sena inlägg och försenade kommentarer på grund av olika omständigheter. Eftersom stora delen av kursen handlade om tid och huruvida det förflutna anses vara “past” eller fortfarande pågående ville jag bidra med ett religiöst perspektiv då jag i en annan kurs läste om Pentecostalism och Born Again rörelsen i Nigeria. Jag hittade intressanta paralleller till ämnet ‘transitional justice’ men även överlag Minne, Makt och Motstånd fast mer på individnivå.  

Ruth Marshall’s (2009) etnografiska studier om den religiösa Born Again rörelsen i Nigeria’s postkoloniala kontext handlar om medlemmars omvandling eller väckelse (revival) som innebär ‘a complete break with the past’ vilket anses som nödvändigt för att leva i nuet och framtiden. Omvandlingen är individbaserat och innebär för dessa individer att abrupt dra en linje mellan nu och då med syftet att kunna rädda sig själv och samhället. Den här räddningen innebär både att bli fri från dåtida synder, skulder och onda demoniska krafter samt att glömma och se framåt. Detta medför dock hårt arbete och disciplinerande tekniker, som Marshall analyserar med hjälp av Foucaults koncept av “governmentality” och “subjectivation” då att vara en del av Born Again rörelsen medför olika regimer av praktiker som ‘techniques of the self’ och ‘governing the self and others’ (2009:11) vilket hänger ihop med individens möjlighet att agera – att göra bot på det förflutna och börja om. Eftersom Pentecostalism och Born-Again rörelsen växer globalt praktiseras dessa disciplinerande tekniker olika i olika lokala kontexter men det kan exempelvis innebära att distansera sig från det traditionella samt att kontrollera/ta makt över det egna minnet och den egna kroppen genom att fasta men även genom exempelvis språk, klädstil och utbildning. 

Enligt Marshall konstrueras ett kollektivt minne av det förflutna genom att ‘engage with the “history of the present,” questioning the social, political, and cultural forms that they see as the historical ground for the present crisis.’ (2009: 90-91). Trots att det görs en brytning/separation med dåtiden behövs den för att påminna om dess negativa aspekter och risken för en återkomst i nutiden.

Born-Again är såklart mer komplext än vad jag hinner skriva om här och jag påstår inte att jag är en expert men jag tycker att det är intressant hur denna religiösa praktik som även beskrivs som ‘spiritual warfare’ (ibid:14) är en kritik och motstånd mot det det korrupta och “onda” i samhället samt hur minnen och religion samspelar i en globaliserad värld. Marshall lyfter att rörelsen har svårt med att skapa ett nytt samhälle då det i vissa fall speglar det som kritiseras (exempelvis genom korruption och maktmissbruk av ledare inom Born-Again). Dock så finns det en strävan efter rättvisa och förändring vilket ger individen en chans att agera, börja om samt ger hopp för ett bättre samhälle när andra alternativ anses som misslyckade.

 

Marshall, R. 2009, Political Spiritualities : The Pentecostal Revolution in Nigeria, University of Chicago Press, Chicago, IL.