I förra veckans seminarium om kvarlevor beskrev Johanna the Russian Search Movements (RSM) verksamhet – vilken består av att gräva efter mänskliga kvarlevor i syfte att identifiera kvarlevorna. Som arkeologistudent ställde jag frågan om en arkeologisk metodologi användes i dessa utgrävningar. Johannas svar var något i still med att som arkeolog skulle jag inte vara nöjd med hur de gräver.
I hennes artikel ’No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patriotism, and the Russian Search Movement (2017) beskriver Dahlin verksamheten mer i detalj samt dess relation till patriotism (stat v.s. land), minnet av kriget och plikten att inte glömma och hålla historien levande.
Verksamhetens primära uppgift är att begrava kvarlevorna på ett värdigt sätt samt att identifiera kvarlevorna med hjälp av deras ’Death medallion’, det vill säga den behållare soldaterna hade runt halsen vilken, i bästa fall, innehåller deras namn (Dahlin 2017:1077). En ytterligare uppgift är att bevara minnet av kriget och vikten att tala om kriget (Dahlin 2017:78). Denna uppgift utförs genom föredrag och guidade tur på slagfälten (Dahlin 2017:1079).
Att minnas och berätta historien om soldaterna och kriget kan förmedlas från olika perspektiv. Tidigare har de nationella perspektivet inom den historiska disciplinen varit självklart (Götlind & Kåks 2014:13). I detta fall skulle detta innebära att slagfältet där RSM verksamhet utförs blir en del av två historieskrivningar – en sovjetiskt (vilken nämns i Dahlin artikel) och en tysk. Ingen av dessa historieskrivningar kommer i någon högre grad benämna soldaterna. Historieskrivningen sker på makronivå medan soldaternas historia sker på mikronivå. För att nå soldaternas relation till kriget behövs istället ett mikrohistoriskt perspektiv, ett perspektiv som inte nödvändigtvis behöver dela upp soldaterna efter tillhörande nationalitet. Det mikrohistoriska materialet skiljer sig ofta från det historiska (eller makrohistoriska) då det innefattar mer brev, dagböcker, anteckningar och så vidare snarare än arkivmaterial och böcker (Götlind & Kåks 2014:21ff). Även den materiella kulturen har en betydelse för det mikrohistoriska fältet då det på många punkter närmar sig etnologin (ibid.).
Jag vill hävda att RSM håller på med en typ av mikrohistoria vilken innefattar arkeolog-likande metoder. Att fokusera på begravningar och identifikation som kopplas till patriotism menar jag är att sätta detta mikrohistoriska material i en nationell historieskrivning. Om RSM vill minnas soldaterna, slagfältet och kriget samt sprida den informationen genom föredrag och guidade tur bör en arkeologisk metodologi utföras vid utgrävningarna – detta skulle resultera i mer information även vad som kommer fram vid en identifikation av kvarlevor. Den materiella kulturen innefattar mängder av information som förstörs vid en felaktig utgrävning – information som till exempel, hur soldaterna dog, deras fysiska mående, vart dom kom ifrån (regionalt), eventuellt deras klasstillhörighet (svår med uniformerna dock) etcetera. Framför allt skulle det kunna frambringa information om soldaterna egen relation till patriotism genom innehav av sovjetisk materiell och visuell kultur.
Även mitt resonemang slutar i de frågor som Dahlin ställer i slutet av artikeln (jmf. Dahlin 2017:1088) och framför allt, vill RSM ha svaret på den fråga om soldaternas relation till patriotism om svaret skiljer sig från deras relation? Att jobba som RSM gör när det kommer till uppgiften att förmedla minnet och hålla historien om kriget levande så blir det kontraproduktivt – speciellt efter som dom ställer sig kritiska till hur den ryska staten behandlar de döda och saktade soldaterna i deras historia skrivning. En historieskrivning vilken de i nuläget är med och skriver.
Referenser
Dahlin, Johanna. 2017. ’No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patriotism, and the Russian Search Movement. Europe-Asia Studies vol. 69 (7): 1070-1089.
Götlind, Anna. & Kåks, Helena. Mikrohistoria. En introduktion för uppsatsskrivande studenter. Lund: Studentlitteratur.