De olika kapitlen i Sharpes bok tar sitt avstamp i olika metaforer som illustrerar det transatlantiska slaveriets efterliv. I kapitel 1 ”The Wake” illustrerar Christina Sharpe genom exempel från både sitt eget och sin familjs liv, samt från andra exempel från afrikansk diaspora, hur kölvattnet av slaveriet, slaveriets efterliv, på olika sätt strukturerar svart liv i världen. Sharpe insisterar dock på en blick och en analys som ser hur svarta kroppar, trots att de lever i strukturer och i ett system som karaktäriseras av antisvarthet, alltid överskrider detta systems definitioner. Detta i motstånd mot att kölvattnet av slaveriet vill definiera svarthet, svarta kroppar och svart liv och död, på ett visst sätt – ett sätt som får det att verka oundvikligt, som en nästan ”naturlig” förutsättning för de så kallade demokratierna vi lever i. Sharpe drar paralleller mellan objektifieringen och varuifieringen av svarta kroppar under det transatlantiska slaveriet och exempelvis samtida bilder av båtar med migranter, som dagligen dör i båtar på Medelhavet på väg mot Fort Europa, och katastrofbilder som de från jordbävningen i Haiti. Genom media och bilder, genom arkivens reduktiva våld som ekar i samtiden, illustrerar Sharpe hur svart lidande och död produceras som något alldagligt och banalt. Ordet ”wake” har i engelskan en koppling till ordet ”woke”, ett begrepp som används för att beskriva politisk medvetenhet. Att vara i The Wake är att vara konstant medveten om slaveriets kölvatten. Att vara i The wake i betydelsen ”being in the wake of a recoil of a gun” illustrerar hur svarta oprovocerat och konstant blir måltavlor för (ofta statligt sanktionerat) dödligt våld utifrån logiker etablerade för hundratals år sedan, och hur svarta görs ansvariga för det systematiska våld de tvingas utstå. Sharpe skriver att i ”the wake” och slaveriets efterliv, gör det förflutna intrång i nutiden och fortsätter distribuera livschanser utifrån de logiker som var styrande under det transatlantiska slaveriet. Samma logiker reproduceras genom nya teknologier i olika historiska perioder. Kapitalets historia är intimt sammanlänkat med det transatlantiska slaveriets historia. Det är en del av de transatlantiska demokratiska staternas framväxt och funktion och den globala värld vi lever i idag.
I kapitel 2 ”The Ship” reflekterar Sharpe kring hur det transatlantiska slaveriet trans*formerar svarta kroppar till ”shippables”. Genom vilka processer blir en människa ”skeppbar”, ”fraktbar” och ”cargo”? Genom vilka processer blir en människa en prick i arkivet, en tystnad, som fortsätter reproduceras? Vilka sorts läs- och skrivpraktiker, vilken blick, behövs i förhållande till dessa tomrum och tystnader, där ett helt liv en gång fanns, för att inte reproducera den logik som historiskt reducerat svart liv till ”cargo”? Sharpe tar upp många exempel från nyhetsinslag, dokumentärfilmer och böcker för att illustrera hur svart liv porträtteras i förhållande till the ”ship”. Hon tar upp exempel på hur det transatlantiska slaveriets logiker reproduceras i samtiden, men tar framförallt upp exempel från litteratur och poesi som beskriver svart liv trots det systemiska våld som antisvarthet producerar. Hon reflekterar även mycket kring memorialiseringspraktiker i relation till fortfarande pågående processer.
”I read Gaines’s temporary monument as grounded in the knowledge of the wake, in a past that is not past, a past that is with us still; a past that cannot and should not be pacified in its presentation. Gaines’s visualsonic affective language is not one of pastness and reconciliation. That river, that time, that place, are still present; the air around that ship is as disturbed as it has always been. Gaines gives us ship time, a counter to monumental time (Sharpe2016:62)
Kapitel 3. The Hold tar sitt avstamp från ”the hold of a slave ship”, det trånga utrymme i skeppet där slavar trängdes in, till att analysera fängelsestrukturer, flyktingförvar till annan typ av mass-incarceration idag, som ”håller” (hold) svarta kroppar instängda. Denna struktur reproducerar den arkitektoniska och i övrigt likartade logiken av ett slavskepp. I kapitel 4. The Weather. Sharpe använder metaforen av vädret för att beskriva atmosfären av antisvarthet, som är en förutsättning för strukturerna och rörelserna av The Ship och The Hold.
Sharpe skriver om att hon gärna ser att hennes begrepp ”the wake” reser runt och kan användas för att skildra och reflektera kring processer i andra delar av världen än USA. Jag kom att tänka på när Europa för några år sedan förstärkte sin externaliserade gränsbevakning i Libyen, gavs bränsle till en människohandel av svarta migranter i Nordafrika. Ett exempel på slaveriets kölvatten. Varje dag dör/mördas flyktingar i ett alltmer militariserat Medelhavet, på väg mot ett levbart liv. Deras prekära situationer fortsätter utnyttjas av ett system som bara är samma skit i ett nytt och omformulerat paket. Man behöver inte skrapa mycket på ytan för att alltför gamla strukturer och brutala logiker skrider till verket – processer många trodde var förpassade till historiens skräphög, men som Sharpe visar på är alltför samtida och närvarande. The Hold av flyktingläger och -fängelser har en direkt koppling till de transformativa och dehumaniserande processerna av The Ship och The Weather, det totala klimatet av antisvarthet. De kapitalrutter och den dehumanisering som det transatlantiska slaveriet initierade/var ett uttryck av, ekar alltför klart i vår samtid, vilket Sharpe illustrerar väl. Men det är inget som säger att det inte kan förändras, och Sharpe insisterar som sagt på det motstånd som utgörs av svart liv trots det utplånande systemets klassifikationer och våld. I det rum hon formulerar i ”the wake” där historia och det förflutna, men också samtiden, är ständigt och samtidigt närvarande i en singularitet, finns både det transatlantiska slaveriets katastrof, dess fasor och de sätt de fortsätter klinga i samtiden (något man inte kan blunda för), men där finns även alla möjligheter bortom.
So we are here in the weather, here in the singularity. Here there is disaster and possibility. And while “we are constituted through and by continued vulnerability to this overwhelming force, we are not only known to ourselves and to each other by that force. (Sharpe2016:134)