Month: October 2021

Posted on

Monografi. Heritage of death. Landscape of emotion, memory and practice.

Denne antologien er oppdelt i 16 kapitler/caser fordelt på 7 deler.  Som redaktørene selv skriver (i bokens side 13) har de valgt forskjellige særlig kraftfulle konsepter, fanget i enkeltord, slik at kraften av dem gjennom leseres heuristikker slippes løs i denne 7-delte organiseringen av de ulike kapitlenes case-studier.  Etter «introduction» -kapittelet følger del 2 «affect», del 3 «celebrity», del 4 «war», del 5 «oppression», del 6 «unbound» før siste del og kapittel «epilogue».

 

Slik jeg leser boken er dens helhet først og fremst en beskrivelse av det dunkle; det som ligger i gråsonen mellom lys og mørke. Dette dunkle har i vår tid kanskje i større grad enn lyset og mørket funnet sin vei inn i cyberspace, ref hvordan New Public Mourning (Walter 2008, 2015, i bokens side 30) omfatter både online og offline praksiser. Begrepet dark tourism og kapitelet om Chernobyl var særlig aktuelle i mine refleksjoner. Tim Huntchings og Katya Linden skrever i «Tourists at Chernobyl: existential meaning and digital media» om Chernobyl-katastrofen i 1986, hvor en atomreaktor i Ukraina førte til en av vår tids største katastrofer (sett fra et beredskaps og krisehåndteringsperspektiv). Kapitlet er en grundig analyse av ulike internettsider til ulike reisebyråer, hvis kommersielle ide bygger på å ta turister inn i den fraflyttede sonen rundt byen Pripyat. Boken omtaler også andre typer av såkalt «dark tourism», definert via Fouley og Lennon 1996:195, i bokens side 228, som «locations of death and disaster of sites of interpretation of such events for visitors … for rememberance, education and entertainment».  Det spesielle med Chernobyl er risikoen med tanke på radioaktivitet, et moment de analyserte internettsidene lager egne narrativ til, antagelig for å nedjustere følelsen av utrygghet for de reisende. Dark tourism er slik jeg forstår boken et mer snevert og mer sekvensielt begrep enn thanatourism (bokens side 230), og i vår digitale virkelighet assosieres begrepet dark tourism av meg til begrepet «dark site».

 

«Dark site» er i beredskapssammenheng et begrep for en forhåndsprodusert sørgeside til Internett, til bruk for organisasjoner som opplever kriser. Mens den daglige drift for de fleste organisasjoner krever en Internett-side som gir besøkende gode assosiasjoner, med bilder og tekst nøye planlagt og satt sammen for å gi den nødvendige reklamevirkning i hensikt økt inntjening, er den forhåndsplanlagte «dark site» til bruk i nødsfall, for å snarest kunne legges ut som hjemmeside dersom en krise oppstår for organisasjonen. Det er knapt noe som er så ødeleggende for en organisasjons omdømme enn at de i etterkant av tragedier på Internett fortsatt fremstår som et sted/en organisasjon hvor alle -fremdeles- er glade. For å fort kunne gli over i en passende sørgemodus, for dermed å unngå å støte pårørende og andre, er en krise-hjemmeside forhåndslaget, en «dark site». I vår digitale verden vil dermed en slik side oppstå som den aller første minneplassen etter en tragisk hendelse, og vil derfor ha stadig større betydning som supplement til offline praksiser for ulike reaksjoner. Selv om organisasjonen som opplever en krise etter hvert har interesse av å legge den opprettede «dark-site» hjemmesiden ned, eller bytte tilbake til en mer «reklamebasert» hjemmeside igjen, så opprettholdes gjerne en lenke til en protokoll eller minne-side også på den nye hjemmesiden. Altså en form for digital minneplass.

 

Med dark site eller dark tourism -begrepene følger en overfladisk, lineær tankegang basert på kommersielle interesser som jeg personlig ikke liker. Det er mulig det er på grunn av at jeg aldersmessig stammer fra den analoge tidsalderen at jeg ikke helt forstår hvordan noen kan se økonomiske muligheter i katastrofer. Bokens helhet, som tar mer hensyn til en syklisk tanke, ligger imidlertid i hele spenningsfeltet mellom hele denne mørkeste ideen til det lyse, og (i bokens s 32) oppsummeres på mange måter det jeg tenker i de følgende spørsmålene: «Instead of traditional perceptions of heaven, purgatory and hell, do we now have an additional space within the contemporary spiritual psyche- the ethernal space of Internet – where the bereaved linger and continue to interact with the deceased?» Bailey, Bell and Kennedy 2015:85). What will then happen to the wish Rest In Peace?

 

Mattias Frihammar & Helaine Silverman (eds). (2018). Heritage of death. Landscape of emotion, memory and practice. Routledge

 

 

 

 

Posted on

Historiska rättigheter, National Day of Australia och “Colombusdagen”   

När jag började läsa Ellemors artikel om Australien (White skin, black heart? The politics of belonging and Native Title in Australia) så kom jag att tänka på nationaldagsfiranden i Australien och de konflikter och diskussioner den dagen har lett och leder till. Jag tänkte dela med mig av en underhållande och samtidigt pricksäker video:    

Change Australia Day to May 8, Maaaaate  

I Australien firas fortfarande 26 januari som National Day of Australia. Det är dagen då den första flottan 1788 anlände till det som kom att bli Australien. Staten försöker tolka om dagen och ge den ny innebörd såsom att fira mångfalden i samhället. Men som syns i videon finns fortfarande önskemål om att byta dagen helt och hållet.  

Även på andra håll i världen ändras namn på helgdagar och innebörden av helgdagen försöker modifieras. I flertalet länder i Amerikas är dagen då Columbus landsteg på kontinenten – den 12 oktober 1492 – helgdag eller uppmärksammas på andra sätt. I USA heter den fortfarande Columbus Day men flera andra länder har bytt namnet på dagen och innebörden och anledningen till att dagen uppmärksammas har ändrats. I Chile heter dagen nu “Dagen då två världar möttes” (Día del Encuentro de Dos Mundos), i Venezuela “Urfolkens motståndsdag” (Día de la Resistencia Indígena) och i Ecuador firas “Dagen för interkultur och plurinationalitet (Día de la Interculturalidad y la Plurinacionalidad”). Även i  Sydafrika ändrades flera helgdagar till att mer spegla kamp, motstånd och försoning när ANC tog över makten efter Apartheids fall. För den intresserade, finns mer info här: https://www.thoughtco.com/south-africas-national-holidays-43420  

Detta blev intressant på nytt för mig nu under kursen för det väcker många frågor. Hur kom ändringarna till? På vems initiativ? Just i Sydafrika var det ANC när de kom till makten som gjorde justeringarna, men vad betyder det egentligen? Så klart är symboliken viktig men i praktiken, har det bidragit till förändring? Och vad betyder justeringar av dagen för urfolken när det trots allt fortfarande är dagen då kolonisationen inleddes. 

Posted on

På temat transitional justice, dåtid och nutid

Att ta steget från förtryck och människorättskränkningar till försoning och fred ställer ett land inför stora utmaningar. Detta gäller oavsett om det handlar om ett land i transition eller om det är en konsoliderad demokrati där ett förtryck förekommit och förekommer. Men att inte hantera, eller att hantera på ett icke tillfredsställande sätt, är inte en långsiktig lösning. Att, vilket Ian  Dunbar skriver, “…simply adopting a policy of ´forgive and forget´ is unlikly to provide at long-term solution” (Dunbar, s 23). Jag vill lyfta upp en stor utmaning.  

Berber Bevernage lyfte – i sin artikel om the Truth and Reconciliation Commission i Sydafrika – en mycket intressant fråga. Han menar att det finns en konflikt mellan två olika sätt att förhålla sig till det förflutna och “remembering”. Det ena – som han kallar “history” – utgår ifrån en historisk kronologi som distanserar historien från nutiden. Det andra sättet – “memory” – hävdar tvärtom att det inte går att se ett tydligt brott mellan dåtid och nutid och att det bara finns en imaginär distans mellan det förflutna och nutiden. Sanningskommissioner har, enligt Bevernage, ofta har i uppdrag att bidra till ett avslut för att kunna lämna det förflutna bakom sig och gå vidare vilket betyder att de ofta utgår ifrån “history”-synsättet. Här blir det då en krock med de som att dåtid och nutid hänger ihop.  

Courtney Jung är inne på samma fråga i sin artikel om Kanada och sanningskommissionen kring internatskolorna. Enligt Jung var ett av målen för den kanadensiska regeringen och sanningskommission – förutom att ta ansvar för tidigare kränkningar – att dra ett streck och gå vidare. Jung skriver att den första meningen i sanningskommissonens uppdrag lyder: “There is an emerging and compelling desire to put the events of the past behind us so that we can work towards a stronger and healthier future.” Kommissionen gör alltså skillnad mellan dåtid och nutid. Vidare skriver Jung att “Whereas the government may try to use transitional justice to signal a break with the past, indigenous activists may try to use the past as a way to critique the present. For them, transitional justice is effective to the extent it links the past with the present” ( Jung, s 13). 

 
Litteratur: 
Ian Dunbar: Consolidated Democracies and the Past: Transitional Justice in Spain and Canada 
Berber Bevernage: We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present 
Courtney Jung: Canada and the Legacy of the Indian Residential Schools: transitional justice for Indigenous People in a non-transitional society.  

Posted on

Inlägg från Torhild: Historiske rettigheter

Urbefolkningens rettigheter til eget land har tidligere ikke vært en sak jeg har eid de store verktøyene for å evne å diskutere, og jeg har kanskje heller ikke vært på de stedene hvor denne diskusjonen har vært en naturlig sak å diskutere. Under forberedelsene til dagens kurs har imidlertid en del følelser blitt vekket, og en kanskje mer eller mindre berettiget harme på vegne av særlig den samiske kulturarven. Tidligere har jeg hørt om den norske stats mislykkede assimileringspolitikk, og den medførende skammen som samiske barn er blitt påtvunget å vokse opp med i den forbindelse. Nå forstår jeg hvorfor dette har vært så galt, og hvilke irreversible skader forsøket allerede har medført i form av glemte kulturskatter. Samtidig ser jeg med stolthet på hvor langt man kan komme, simpelthen ved å slippe til en ny generasjon for å gjenopprette de ikke ennå tapte skattene.

Tradisjonsrike navn for å beskrive steder og en urbefolknings følelsesmessige tilknytning til disse ulike «places», har kanskje i assimileringsprosessen og med hjelp av tidens tann blitt visket ut. Med tanke på at runeskrift og hulemaleriers også må gå tapt til slutt, selv om man kan forsinke prosessen ved hjelp av ulike måter å tilføre preservativer, er kanskje dette en prosess som uansett måtte finne sted. Motstanden til det fra samisk kultur var kanskje nyttesløs selv uten en Norsk stat å adressere. Når det gjelder selve kulturen som sådan, er det desto mer gledelig å se at en renessanse i interessen for den samiske musikken, som på mange andre måter representerer den samiske kulturen. Ikke bare lever den videre, men trolig er joik akkurat nå er mer populær enn noen gang. Mulig kan man hevde at det samme også til en viss grad stemmer for andre urbefolkningers tradisjoner. Gospelmusikk, jazz og blues har ikke bare overlevd den hvite manns rasistiske forsøk på å plassere sorte menns kultur i historiebøkene for godt, i form av slaveri og andre former for undertrykkende adferd, denne musikken blomstrer som aldri før.  Kanskje er USA blitt en større påvirker i Europa enn det som kommer fra «down-under», men når selv jeg har hørt lyden fra instrumentet didjerdu, så er påstanden at også aborginerenes musikalske rop har nådd frem til «up-over». Når det gjelder amerikaniseringen av Norge -og kanskje også Sverige- ser man at tradisjoner som valentindagen og Halloweenfeiring er blitt adoptert inn, og til en viss grad har gått på bekostning av særnorske tradisjoner som fjøsnisser, å gå julebukk og st hansfeiring/midtsommerfest. Det er kanskje en trøst for de som savner de gode gamle dager at uansett har vi fremdeles «troll» i skogene, lyge og skrytepaver -som går Peer Gynt en god gang- på enhver pub, bunader og andre folkedrakter og -ikke minst- folkemusikk, som den dag i dag inspirerer folkedansere til Hallingkast med hattespark -sistnevnte en tradisjon som jeg tenker egentlig vel må gå på helsa løs.

I fortsettelsen av dette kurset, minne, makt og motstand, har jeg stusset på om jeg kanskje trenger å fordype meg i en ny tematikk. Jeg har fått en ny interesse for begrepet «lyd», og hva det er for slags konsept, nå som jeg begynner å kjenne på at konseptene «tid» og «sted» har begynt å få en viss substans.

Posted on

Kan diskussionen om gröna områden bli en rättvisefråga?

I en diskussion hade användandet av begravningsplatser kommit på tal. Relaterat till vetenskapliga artiklar från Loki m. fl. (2019) och Quinton m. fl. (2019) presenterades olika idéer för vilken nytta en begravningsplats har och för vem den är avsedd. Loki poängterade hur individens sociala beteende i relation till begravningsplatser har öppnat upp möjligheter för att grönska och den biologiska mångfalden på den platsen kan växa. Bland annat nämns det hur människans kulturella värde av begravningsplatser har applicerat ett värde och därmed en respekt som styr hur gröna områden så som dessa får utvecklas ostört. I ett exempel nämns det hur det enligt en Filippinsk sedvana inte är accepterat att jaga djur (fåglar specifikt) inom området för begravningsplatser. Detta beteenden ger djur som annars skulle varit utsatta, en fristad. Uttaget från Lokis argumentation så kan det i akuta tider som i en klimatkris bli högst relevant att ta hand om dessa områden och kanske till och med expandera dom.  

Å andra sidan möter vi en något kontrasterande argument när Quinton m. fl. (2019) förklarar fördelarna med att använda dessa områden för att gynna den egna hälsan. Som ett av de exempel som författarna nämner för att styrka sitt argument förklarar de hur en grön natur har visat sig vara fördelaktig i återhämtningen efter operation. Vetenskapliga studier har visat på hur individer som inte får ta del av samma upplevelse, blir understimulerade när de spendera sin tid i sjukhusens vita salar. Detta har lett till en långsammare återhämtning. Det generella argumentet är att människan behöver komma tillbaka till naturen och att vi borde se begravningsplatser som en bra möjlighet för oss att öka chanserna till en godare hälsa. Förslaget på fritidsbruk kan till exempel innebära gemensamma gröna platser för “park-liknande” aktiviteter och träning.  

I klassens diskussion hade en annan student visat en kortare video om nyheter som handlade just om detta. I en svensk kommun hade man valt att använda (rekonstruera) vissa delar av en begravningsplats för fritidsaktiviteter men detta hade andra aktörer i samhället något att säga emot. I dessa diskussioner kan vikten som individer lägger vid bland annat religion, allmänrätt och fritid, djur och natur skapa konflikter om intressen, avgörande för användandet av platsen. Det är ingen nyhet att äldre kulturella värden möter nya tankemönster. Det är vid intressekonflikter som samhällen utvecklas. Dock blir det också viktigt i diskussionen för beslut att inkludera samtliga aktörer som beslutet faktiskt berör. För att undgå en exkludering av parter och en övergång till en odemokratisk politik bör samtliga intressen komma blir hörda. Gröna områden har ofta varit något som har lyft fram diskussioner om vem som har rätten till tillgång och har i en diskussion om orättvisor kopplats till socio-ekonomiska förhållanden. Även om detta i praktiken kan vara ett problem som inte är uppenbart i vissa länder, blir det inte mindre viktigt att öppna upp för en bredare konversation i alla frågor.