http://www.youtube.com/watch?v=7zqDSA9NJM4
Inför lektionen om ”Rehabilitation and Transitional Justice” har jag funderat på vad ledare, stater, eller andra viktiga aktörer bör göra efter hemska brott mot mänskligheten. Vilken roll spelar förlåtelse i rehabiliterings- och övergångsrättviseprocesser?
Dunbar (2011) visar till Barkin och Karn’s (2006) koncept om ”negotiated history” (s. 8) där det i staters namn kopplas tillbaka och bes om ursäkt för mörka händelser i historien, för att så kunna gå vidare. Dahlin (2017) talar om det post-Sovjetiska ansvaret att minnas det förgångna så att man kan bana väg för en bättre framtid. Ett aktivt minnesbevarande med framtiden i åtanke.
Det fick mig att tänka på den världskända gesten som Willy Brandt gjorde år 1970 vid ett besök i Warszawas getto vid monumentet som hedrar gettots hjältar (se klippet ovan). Symboliken i gesten innebar inte bara att han bad om förlåtelse å vägnar det tyska folket, men att Brandt också visade på att man kan vara allierad med offren trots att ens direkta historia kopplar en till förövarna.
Som Kaplonski (2008) visar i det Mongoliska förhållningssättet till rehabiliterings- och övergångsrättvisa, så bör nog varje fall förstås och behandlas i dess samhällskontext. Det är mycket möjligt att Willy Brandts gest inte hade funkat i andra sammanhang. Å andra sidan kan det hända att gesten inte hade uppskattats i Europa heller hade den varit planerad i förväg. Gestens spontanitet är troligtvis det som behövdes just då för att fortsätta läkningsprocessen. Länders förståelse och agerande efter krig och förintelse kan avslutningsvis kopplas till Dunbar (2011) som skriver: “success will be measured by their ability to draw lessons for the future from the ghost of the past.” (s. 25)
Dahlin, J. (2017). ‘No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patriotism, and the Russian Search Movement. Europe-asia studies, 69(7), 1070-1089.
Dunbar, I. (2011). Consolidated democracies and the past: transitional justice in Spain and Canada. Federal Governance, 8(2), 15-28.
Kaplonski, C. (2008). Neither truth nor reconciliation: political violence and the singularity of memory in post‐socialist Mongolia. Totalitarian Movements and Political Religions, 9(2-3), 371-388.
Ett mycket intressant inlägg. Som jag förstår det försökte verkligen Willy Brandt att få till en försoning med det som hände judarna under andra världskriget. Brandt flydde från Tyskland när nazisterna tog makten och var i exil i Norge och senare i Sverige. Han personligen tog alltså aldrig del av nazisternas maktutövande.
Knäböjningen kom i samband med att Warzsawafördraget undertecknades där Polen och Tyskland förband sig att lösa sina konflikter fredligt. Knäböjningen kom som en total överraskning för alla och jag tolkar den som att han ville visa att han som representant för det tyska folket visade solidaritet med alla som omkommit.
Det får mig att tänka på St Lars kyrkogård strax söder om Lund. Här begravdes sinnessjuka och andra patienter på som ingen ville veta av i gravar markerade, i bästa fall, med ett nummer. Här brukar det hållas minnesgudstjänster med 5-10 års mellanrum, när någon känner att man inte får glömma de döda. För mig handlar det mest om de levande och deras samvete. Det aktualiserar en annan fråga – När kan man försonas och anse att det gamla kan vara glömt och förlåtet?