Category: Allmän

Att ta steget från förtryck och människorättskränkningar till försoning och fred ställer ett land inför stora utmaningar. Detta gäller oavsett om det handlar om ett land i transition eller om det är en konsoliderad demokrati där ett förtryck förekommit och förekommer. Men att inte hantera, eller att hantera på ett icke tillfredsställande sätt, är inte en långsiktig lösning. Att, vilket Ian  Dunbar skriver, “…simply adopting a policy of ´forgive and forget´ is unlikly to provide at long-term solution” (Dunbar, s 23). Jag vill lyfta upp en stor utmaning.  

Berber Bevernage lyfte – i sin artikel om the Truth and Reconciliation Commission i Sydafrika – en mycket intressant fråga. Han menar att det finns en konflikt mellan två olika sätt att förhålla sig till det förflutna och “remembering”. Det ena – som han kallar “history” – utgår ifrån en historisk kronologi som distanserar historien från nutiden. Det andra sättet – “memory” – hävdar tvärtom att det inte går att se ett tydligt brott mellan dåtid och nutid och att det bara finns en imaginär distans mellan det förflutna och nutiden. Sanningskommissioner har, enligt Bevernage, ofta har i uppdrag att bidra till ett avslut för att kunna lämna det förflutna bakom sig och gå vidare vilket betyder att de ofta utgår ifrån “history”-synsättet. Här blir det då en krock med de som att dåtid och nutid hänger ihop.  

Courtney Jung är inne på samma fråga i sin artikel om Kanada och sanningskommissionen kring internatskolorna. Enligt Jung var ett av målen för den kanadensiska regeringen och sanningskommission – förutom att ta ansvar för tidigare kränkningar – att dra ett streck och gå vidare. Jung skriver att den första meningen i sanningskommissonens uppdrag lyder: “There is an emerging and compelling desire to put the events of the past behind us so that we can work towards a stronger and healthier future.” Kommissionen gör alltså skillnad mellan dåtid och nutid. Vidare skriver Jung att “Whereas the government may try to use transitional justice to signal a break with the past, indigenous activists may try to use the past as a way to critique the present. For them, transitional justice is effective to the extent it links the past with the present” ( Jung, s 13). 

 
Litteratur: 
Ian Dunbar: Consolidated Democracies and the Past: Transitional Justice in Spain and Canada 
Berber Bevernage: We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present 
Courtney Jung: Canada and the Legacy of the Indian Residential Schools: transitional justice for Indigenous People in a non-transitional society.  

I en diskussion hade användandet av begravningsplatser kommit på tal. Relaterat till vetenskapliga artiklar från Loki m. fl. (2019) och Quinton m. fl. (2019) presenterades olika idéer för vilken nytta en begravningsplats har och för vem den är avsedd. Loki poängterade hur individens sociala beteende i relation till begravningsplatser har öppnat upp möjligheter för att grönska och den biologiska mångfalden på den platsen kan växa. Bland annat nämns det hur människans kulturella värde av begravningsplatser har applicerat ett värde och därmed en respekt som styr hur gröna områden så som dessa får utvecklas ostört. I ett exempel nämns det hur det enligt en Filippinsk sedvana inte är accepterat att jaga djur (fåglar specifikt) inom området för begravningsplatser. Detta beteenden ger djur som annars skulle varit utsatta, en fristad. Uttaget från Lokis argumentation så kan det i akuta tider som i en klimatkris bli högst relevant att ta hand om dessa områden och kanske till och med expandera dom.  

Å andra sidan möter vi en något kontrasterande argument när Quinton m. fl. (2019) förklarar fördelarna med att använda dessa områden för att gynna den egna hälsan. Som ett av de exempel som författarna nämner för att styrka sitt argument förklarar de hur en grön natur har visat sig vara fördelaktig i återhämtningen efter operation. Vetenskapliga studier har visat på hur individer som inte får ta del av samma upplevelse, blir understimulerade när de spendera sin tid i sjukhusens vita salar. Detta har lett till en långsammare återhämtning. Det generella argumentet är att människan behöver komma tillbaka till naturen och att vi borde se begravningsplatser som en bra möjlighet för oss att öka chanserna till en godare hälsa. Förslaget på fritidsbruk kan till exempel innebära gemensamma gröna platser för “park-liknande” aktiviteter och träning.  

I klassens diskussion hade en annan student visat en kortare video om nyheter som handlade just om detta. I en svensk kommun hade man valt att använda (rekonstruera) vissa delar av en begravningsplats för fritidsaktiviteter men detta hade andra aktörer i samhället något att säga emot. I dessa diskussioner kan vikten som individer lägger vid bland annat religion, allmänrätt och fritid, djur och natur skapa konflikter om intressen, avgörande för användandet av platsen. Det är ingen nyhet att äldre kulturella värden möter nya tankemönster. Det är vid intressekonflikter som samhällen utvecklas. Dock blir det också viktigt i diskussionen för beslut att inkludera samtliga aktörer som beslutet faktiskt berör. För att undgå en exkludering av parter och en övergång till en odemokratisk politik bör samtliga intressen komma blir hörda. Gröna områden har ofta varit något som har lyft fram diskussioner om vem som har rätten till tillgång och har i en diskussion om orättvisor kopplats till socio-ekonomiska förhållanden. Även om detta i praktiken kan vara ett problem som inte är uppenbart i vissa länder, blir det inte mindre viktigt att öppna upp för en bredare konversation i alla frågor. 

 

 

Inlägg skrivet den 20 September 2021 

Rehabilitation och transitional justice var centrum för veckans diskussion och läsning. Något som intresserade mig kring denna process var just hur transitional justice hade applicerats på olika sätt från top-bottom perspektiv, och hur detta skulle kunna återgälda en skada som har tillfogats en minoritetsgrupp. Transitional justice är beskrivet som en strategi vilken strävar efter att gottgöra misstag genom att bland annat omvandla rådande politiska system, principer och praxis som tidigare har diskriminerat hela minoritetsgrupper. I en artikel skriven och publicerad av Aboriginal Policy Research Consortium International (APRCi), ges exempel på hur den Kanadensiska staten i sin applicering av transitional justice har utgett en offentlig ursäkt till direkt berörda offer (ursprungsbefolkningen som för hundra år sedan blev fråntagna sina barn för att assimileras i det Kanadensiska samhället). Staten skulle ersätta dessa individer ekonomiskt, vilket också genomfördes men den viktimiserade gruppen lämnades stumma när staten sedan verkade lämna konversationen, som om att konflikten nu var löst och att samhället nu var i balans för att fortsätta affärer som vanligt.  

Vad som enligt definitionen för denna process avstannar efter att en ekonomisk transaktion lämnar frågan om ens rättvisa är rätt ord att applicera i detta sammanhang. Är det möjligt för en stat att ursäkta sig för sina misstag i pengar? Enligt min åsikt är det fullt möjligt att detta kan motsvara en del av ursäkten då pengar är grunden för vad dagens moderna samhälle präglas av. Däremot tror jag inte att detta uppfattas av offer som något mer än ett försök att lägga “plåster på såren”. För att ta steg på rätt väg kan det vara en bra idé att erkänna samtliga misstag – inte enbart för de primära, utan även se sekundära offer – och uppmärksamma bredden av den skada som har skett. Enligt exemplet för händelsen ovan tilldelades enbart de offer som hade kidnappats och utsatts på olika sätt på dessa internatskolor och hade inte tilltalat deras familjer eller dess kulturella värde. Genom att erkänna andra traditioner och bjuda in till ett konversation som inkluderar denna minoritet i det standardiserade systemen, kan vara ett sätt att inte fortsätta diskrimineringen och förtrycket av redan utsatta kulturer. Enligt definitionen för transitional justice så borde detta vara vad man minst kan göra för att återgälda sådana komplexa konflikter. Sedan finns det säkert flera lönsamma strategier som kan komplettera – men utan det nämnda ovan har man nog förlorat innebörden och funktionen av denna form av rättvisa.  

Etter dagens forelesning kom inspirasjon til et nytt blogginnlegg fra meg. Anna Berglind utfordret en gammel dame med bakgrunn fra forsvar, politi og samfunnssikkerhet til å tenke med helt nye konsepter tilgjengelig. Kanskje er en kunstnerspire blitt vekket? Jeg prøver under å beskrive et helt annet kunstverk som bidrar til å interagere med publikum, tatt ut ifra grotter og med fargenyanser ut over mørke og lys, som jeg nylig oppdaget: Røros. Samfunnet Røros, bygd opp fra flere hundre år tilbake rundt gruvedrift, har gitt byen status som verdensarv på UNESCO´s liste.

Paletten av nyanser ut over det som gjelder fargespekterene bidro til at denne plassen for egen del ble til et utstillingsmiddel for positivitet. Med slamhaugene liggende i umiddelbar nærhet til byens handlegate, og et område med de tradisjonelle husene ivaretatt ble følelsen av å gå rundt i et levende museum påfallende. Denne byen har gjennom sin egen dynamikk bare blitt til det «rommet» den nå er, det er ingen ansvarlig designer som står bak kunstverket. Påfallende nok var det i bybildet svært mye både billedkunst, skulpturutstillere, glass, keramikk mm , så jeg antar det kan være riktig å si at byen er blitt til en yngleplass for nye kunstnere. Materielt så vel som immaterielt lever rommet som kalles Røros i interaksjon med både de menneskene som bor og arbeider der, men og med de tilkommende menneskene som blir «bergtatt» av «bergbyen».  Noen av minnene som skapes der blir sikkert «glemt» av menneskene som besøker stedet like etter at de har dratt derfra, andre minner er igjen på stedet. Et eksempel: All den tid dette kurset har gjort at egen interesse for gravsteder har vokst frem, måtte Røros kirke med tilhørende kirkegård besøkes. En oppdagelse der av en slags «port» med påskriften om «Peder Hjort død 1. august 1789» førte til at kunnskap ble hentet fram, via google, om hvem Peder Hjort var; dermed ble han for en stakket stund hentet frem fra glemselen av i alle fall et individ. Konteksten ellers var at hovedgaten i Røros var full av mennesker, frelsesarmeens korps spilte på et hjørne og kafeer og butikker var åpne, med utstillingsvinduene fulle av fristende tilbud.  Et yrende liv rett og slett, noe som etter den nylige åpningen av Norge etter pandemien kanskje ble litt ekstra påfallende. Stemningen bidro til samtaler med ukjente i forbifarten, interaksjoner, som både eieren av kafeen med det fikse navnet «Lykkens portal» og passerende turister ute i samme ærend som meg selv; å bare skulle se seg litt om og undres- og la hunden få seg litt luft også. Uten at det egentlig skjedde stort mer enn akkurat det.

På samme måte som historier kanskje ikke utrykkes fordi enkeltpersoner av ulike grunner ikke vil snakke om dem, kanskje fordi følelsene rundt minnene om historiene er for vonde (ref. historier fra tidsvitner til krigen) kan det oppleves vanskelig å utrykke historier om slike helt hverdagslige møter/besøk, rett og slett fordi det ikke skjer stort. Spørsmålet mitt er hvorvidt det å fortelle her at man har besøkt Røros, er det av interesse for flere enn meg selv?

Min första text här tar sin utgångspunkt i Connertons “Seven types of forgetting”. Precis på slutet av artikeln uppmanar Connerton läsaren att tänka själv och identifiera fler typer av “forgetting”. Han skriver: “This taxonomy makes no claim to comprehensiveness and is offered as an invitation to think of further types; and if I stop at seven, that is in part because of the magic sometimes thought to attach to that number.”(s 70).  Jag antog utmaningen och tror jag mig ha identifierat i alla fall en till.

Jag kallar den “Forgetting as a way to perpetuate historical injustices”. Jag skriver forgetting inom citationstecken eftersom det – liksom flera av Connerstons kategorier – egentligen inte handlar om att glömma. I denna nya kategori handlar det snarare om att tystna ner, gömma och osynliggöra och tjänar just en grupp på denna “glömska”. Liksom i flera av Connertons kategorier vinner en grupp strukturellt på att “glömma” en historisk orättvisa så att orättvisan kan fortleva och vidmakthållas i nutid. Och precis som i flera andra av Connertons kategorier är det en grupp med makt som sätter reglerna för vad som får kommas ihåg och vad som ska glömmas. I denna kategori upprätthålls “glömskan” genom ett intrikat system av normer, ideologier och beteenden som rättfärdigar över- och underordning och upprätthåller status quo och maktobalans. Den priviligierade gruppen har strategier för att undvika att privilegierna påtalas, vilket exempelvis beskrivs mycket väl i Robin DiAngelos bok Vit skörhet. DiAngelos bok är inte en vetenskaplig bok, men beskriver vitas människors strategier för att inte konfrontera sina privilegier i relation till “icke-vita”. Normer som upprätthåller status quo är förstås inget nytt, men om vi tittar på det utifrån “att glömma” och “minnas” så kanske det går att analysera och förstå på ett annat sätt? Om vi utgår ifrån Margaret Paxsons syn på minne som lite förenklat konkreta och upprepande handlingar, både individuella och kollektiva, kan vi se att det även fungerar som sätt att “glömma” eller lägga locket på.

Medan den priviligierade gruppen lever i “glömska”, lever den icke priviligierade gruppen i en helt annan verklighet, där det historiska pågående förtrycket syns i det dagliga livet. I sin bok In the Wake konstaterar Sharpe att: “Transatlantic slavery was and is the disaster… and it is deeply atemporal.” (s 5) och frågar sig: “How do we memorialize an event that is still ongoing?” (s 20).