Category: Rehabilitation

Aldrig igen. Aldrig igen ska någon diskrimineras på grund av sin etnicitet. Aldrig igen ska någon misshandlas eller dödas på grund av sin etnicitet. Aldrig igen ska vi ha samma rasism. Men det har vi. Tyvärr.

 

Flera av texterna som vi har läst som handlar om rehabilitering, försoning och rättvisa har på ett eller annat sätt handlat om rasism och etnicitet. Det är oerhört tragiskt att det ständigt kommer nya rasistiska trauman i världen. Historien tycks upprepa sig själv. Alex Boraine, som var vice ordförande för Sydafrikas sannings- och försoningskommission (Truth and Reconciliation Commission (TRC)) tycker att en viktig del av att kunna rehabiliteras från apartheid är att minnas det och få fram sanningen. Boraine hänvisar till George Santayanas kända citat om att de som glömmer det förflutna är bundna att upprepa det (Bevernage 2012:47). Är anledningen till upprepning av rasism att vi glömmer bort hur vidrigt det var ”förra gången”? En film som jag tycker handlar om hur rasism aldrig verkar dö ut är Freedom Writers som baseras på verkliga händelser. I filmen får tittaren följa en skolklass i USA med olika etniska grupper som befinner sig i krig med varandra. Kriget i klassrummet tar en vändning när en rasistisk karikatyr av en elev får läraren att berätta om hur sådana stereotyper av etniska grupper möjliggjorde för Förintelsen. Förutom den vita skoleleven har ingen annan i klassen hört talas om Förintelsen, så läraren ordnar så att eleverna får lära sig om det genom ett besök på Museum of Tolerance och genom att läsa Anne Franks dagbok. Chris Kaplonski (2008:385) hävdar att det bästa de levande kan göra för de döda är att hedra dem genom att inte glömma bort dem. Klassen i filmen gör detta och eleverna blir djupt berörda av de individuella berättelserna vilket får dem att reflektera över sin egen rasism. I detta fall kan Santayana ha rätt i att minnen kan motverka att det händer igen. Jag tror tyvärr inte att rasismen försvinner av att vi vägrar glömma dess offer, men jag tycker inte att vi för den sakens skull ska sluta minnas eller sluta sprida kunskap. Tack vare den kunskap och de känslor som minnena väcker kan vi kanske vara mer lyhörda och upptäcka rasism. Den rasistiska karikatyren av Serena Williams fick till exempel snabbt mycket kritik, vilket troligtvis inte hade skett (åtminstone inte i samma utsträckning) under exempelvis 1930-talet. Alla, och kanske särskilt rasister, bör se Freedom Writers för att påminnas om att rasism och etniska konflikter inte är något som endast tillhör det förflutna.

 

Referenser:

Bevernage, Berber 2012. History, Memory, and State-sponsored Violence. Time and Justice. New York: Routledge

 

Kaplonski, Chris 2008. ”Neither Truth nor Reconciliation: Political Violence and the Singularity of Memory in Post-socialist Mongolia”. Totalitarian Movements and Political Religions. Volym 9. Nummer 2-3:371-388

Bild: Kvarlevor efter offren vid Genocide Memorial Church i Karongi-Kibuye. Foto: Adam Jones/Creative Commons från (https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/)

 

 

När börjar historien? Vilken tårtbit av tidslager skall lyftas ut och få utgöra basen mot vilken oförrätter och framgångar ställs emot. Frågan dyker upp i läsandet av texterna av Dunbar, Ferrándiz och Jung. Övregångsrättvisa, transitional justice, bygger på teorin om att det krävs att minnet av historiska händelser omvärderas för att en bättre framtid skall kunna skapas. Detta kan och skall ske med juridiska metoder men också med allt från stadsplanering till konst. Det handlar om att ställa skyldiga till svars för att kunna gå vidare, eller kan det faktiskt handla det om att låta förövare gå fria för att inte skapa nya, framtida, sår?

 

Världens koloniala historia innehåller många lager av olika tid och syn på människors värde. Ett av många länder som drabbats av ett kolonialt våldsamt arv är Rwanda.

Landets moderna historia börjar med att landet koloniseras av Tyskland år 1985, i landet bodde då många olika stammar och klaner av släkter och familjer. När sedan Tyskland förlorade första världskriget gavs landet till Belgien. Belgien byggde sitt styre på att dela in landets befolkning i två grupper, hutuer och tutsier. När landet blev självständigt på 1960 hade åren som koloni förstört mycket av den egna identiteten, den egna förmågan till styre och motsättningarna mellan hutuer och tutsi intensifierades. Det skedde en ändring i maktfördelningen där tutsier, som stått närmast det Belgiska styret, fördrevs från landet och hutuer övertog makten, ofta med samma våldsamma metoder de själva varit offer för under tidigare decennier. Uppdelandet av människors värde utifrån olika etniska grupper, propaganda och avhumanisering var redan en del av landets struktur.

 

Den 6 april 1994 inleddes sedan det 100 dagar långa mördandet i landet där uppemot 1 miljon människor dog. En händelse som paralyserade världen. FN och Belgien tog hem folk initialt, då det till en början beskrevs som ett inbördeskrig, det fanns ingen hjälp att få utifrån. Landet höggs bokstavligen sönder i blod.

 

I rättsprocesserna som sedan följde för att döma krigsförbrytarna kan en bit av tiden tyckas saknas. Nya domstolar instiftas, både internationellt och i Sverige för att möjliggöra rättegångar mot krigsförbrytare som befinner sig utomlands, och som även blivit medborgare i nya länder. Världen anstränger sig för att hitta skyldiga, både i Rwanda och utomlands.

I denna process för att hitta skyldiga och skapa en framtid ställs jag inför några frågor:

 

Hur långt bak kan grunden till ens skuld hittas? De krigsförbrytare som genomförde de fruktansvärde massakrerna i landet, bär de också såren av orättvisa och förtryck? Hur stor skuld var deras, och hur stor skuld bär tidigare koloniala strukturer? När och var skall gränsen dras för arvet av tidigare förtryck och möjligheten till att skapa en ny framtid? I fallet Rwanda lös det stora mediala och juridiska ljuset på de Rwandiska krigsförbrytarna, men fanns det andra skyldiga, de som från början skapat orättvisorna och korruptionen? Och vilka system har vi idag, som vi kommer att få stå till svars för i framtiden.

 

 

 

Referenser:

 

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/

 

https://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/folkmordet-i-rwanda/25-ar-efter-folkmordet

Är sökande efter sanning och rättvisa för händelser i det förflutna något önskvärt? Eller är det kanske nödvändigt? Både för individer, grupper och för nationer? Ska kroppar grävas upp, identifieras (om det är möjligt) och sedan ges en riktig begravning? Eller är det bättre att låta det gamla vara glömt (och förlåtet)? Och i sådana fall för vem?

I Ryssland finns en organisation, the Search Organisation, som ser som sin uppgift (plikt) att leta efter kroppar på personer som stupat i Det stora fosterländska kriget (dvs kriget mellan Sovjet och Tyskland under andra världskriget). En plikt som staten inte har uppfyllt. Det är en frivilligorganisation, oberoende av staten (Dahlin, sid 1070). Kriget har en central plats i Ryssland kollektiva minne och för rysk patriotism. Men begreppet patriotism tolkas olika beroende på uttolkaren. Staten menar en sak (lojalitet mot staten) medan patriotism för the Search Organisation istället kan innebära en opposition mot staten (Dahlin, sid 1074). Att på detta vis komma ihåg (och aktualisera) de kollektiva minnena från kriget är både samhällsbyggande och identitetsbyggande. Dahlin avslutar sin artikel med frågan ”what actually needs to be remembered is a more open question” (Dahlin, sid 1088).

Den försoningskommitté, TRC, som bildades i Sydafrika efter apartheidens fall skulle hjälpa till att dra fram och exponera alla smutsiga fakta om vad som egentligen hände under apartheiden och därmed lägga grunden som en försoning. De drabbade skulle därmed kunna lägga det som hänt bakom sig (Rassool, sid 116). Kommissionen föreslog att försoning skulle kunna ske på fem olika sätt, ”urgent interim reparation, individual reparation grants, community rehabilitation, institutional reform and symbolic reparation” (Rassool, sid 116). Rassool beskriver också att det höjdes krav på att skapa ett arkiv över vad som hänt och alla vittnesmål som gavs. Det skulle ge ett avslut av det gamla och utgöra en bas för den nya nationen (Rassool, sid 126). Faran med detta, menar Rassool, är att ett sådant arkiv, genom vad det innefattar och vad det utelämnar blir en tolkning som kommer att färga framtida tolkningar. Så, vad ska vara med i arkivet? Vem beslutar och i vem/vilkas intresse? Rassool avslutar med tanken ”Heritage is never more repressive than when it claims to recover national past” (Rassool, sid 127).

I Spanien finns en liknande övergång från en totalitär regim till en demokratisk där det fanns behov av att göra upp med det förflutna medan det i Canada fanns ett behov av upprättelse från den inhemska befolkningen mot de vitas förtryck. Dunbar menar att båda dessa stater är förbundsstater och att fokus här har legat på att säkra staternas överlevnad (Dunbar, sid 16). Dunbar avslutar med att konstatera att det inte är troligt att ”transitional justice” kommer att kunna tillgodose alla inblandade.

Jag frågar mig vad vi behöver komma ihåg och lära oss av det förflutna för att vi ska få en bra framtid för oss alla. Och vad ska vi glömma (och kan vi glömma)?

Referenslista

Dahlin, Johanna: “’No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patroitism, and the Russian Search Movement”, 2017, Europe-Asia Studies, 69:7

Dunbar, Ian: “Consolidated Democracies and the past: Transitional Justice in Spain and Canada”, Federal Governance, vol 8 no. 2, 2011

Rassool, Ciraj, Lesie Witz, and Gary Minkley: “Burying and Memorialising the Body of Truth: The TRC and National Heritage” in After the TRC: Reflections on Truth and Reconciliation in South Africa, edited by Wilmot James and Linda van de Vijver, 115-127, 2000