Jackie Bowring’s artikel som diskuterar dark tourism, dess kommodifiering av lidande på öarna och Peter Johnson’s artikel som skriver om beteenderegler samt kyrkogårdars arkitektur fick mig att tänka på projektet “Yolocaust” av Shahak Shapira, som just kritiserade folks brist på respekt på Berlin Holocaust Memorial som exempelvis solar sig, springer, leker kurragömma eller hoppar mellan pelarna. Shahak Shapira photoshoppade dessa selfies in i en bakgrund av koncentrationsläger. Detta väckte en stor debatt i Tyskland där det bl.a. argumenterades att själva minnesplatsen tillhör det offentliga rummet och inte är en kyrkogård där människor har begravts under.
Själva historien kring skapandet av Holocaust Monumentet i Berlin är intressant. Först på 80-talet efter en lång kollektiv tystnad och tack vare journalisten Lea Rosh, inleddes en 17-årig kamp vilken gav upphov till intensiva politiska debatter om/hur monumentet i Berlin skulle byggas. Efter en rad tävlingar där olika designidéer skickades in valdes slutligen Peter Eisenmann’s förslag ut och monumentet färdigställdes år 2005. Bygget har varit kontroversiellt då företaget Dugessa medverkade för att ytbehandla stålklossarna fastän företagets dotterbolag Degesch tillverkade och levererade Zyklon B till koncentrationslägren.
Själva monumentet har också varit hårt debatterat, bland annat eftersom den är enbart ägnat åt judiska offer vilket har lett till en “hierarki av offer” och byggandet av fler, men storleksmässigt betydligt mindre monument:
![](https://minne-makt-motstand.blog.liu.se/files/2020/10/lesbians_memorial-350x233.jpg)
Memorial to the Sinti and Roma Victims of National Socialism (2012):
Memorial to the Victims of National Socialist ‘Euthanasia’ Killings (2014):
Av alla tävlingsbidrag var Eisenmanns den mest abstrakta. Har den abstrakta utformningen setts som ett “säkert kort” av politikerna? Denna “enkelhet”, som Eisenmann beskriver som ‘place of no meaning’ har öppnat upp för många att projicera egna tolkningar (t.ex.liknelse av en begravningsplats) vilket har sina för- och nackdelar men den har bland annat kritiserats för att inte adressera frågan om förövarnas skuld.
Vilket politiskt och socialt syfte uppfyller monumentet? Dras en skiljelinje mellan “past and present” av olika partier (hur?)? Är syftet att, till millennieskiftet, just begrava ett århundradets historia med ett Holocaust monument på en symbolisk plats där Nazister tidigare hade viktiga byggnader (SS, Gestapo mm.) och där en fysiskt gräns för ett delat land fanns tidigare?
Sallie Yéa (2002:1554) skriver att symboliska platser är politiska och ‘shaped by the concerns and needs of the present” (Schwartz, 1991, p. 221). Nation-building is one of the most significant of these needs (Anderson, 1983; Lowenthal, 1985; Nora, 1989)’.
Viljan att dra ett streck under millenniets historia och börja om på nytt genom att bygga en ny identitet blir tydligt i SPD-politikern Wolfgang Thierse’s tal 1999: “We are not building this memorial for the Jews but for ourselves, (it is) our very own declaration of how we see ourselves politically… (The memorial can bear witness to) whether we can say farewell to this century with decency” (Knischewski och Spittler 2005:37).
Jag tycker att Berlin’s Holocaust Monument har lyckats med att väcka ett flertal viktiga debatter och funderingar på grund av sina kontroverser. Avslutningsvis är det intressant att nämna att det tyska ordet Mahnmal som ofta används i utbyte för ordet Denkmal (Memorial), kan översättas till “to admonish” eller “förmana” vilket inte enbart ger upphov till att komma ihåg utan (i alla fall på tyska) även tillrättavisar, varnar, uppfordrar att agera samt att det ska kommas ihåg både skuld och att hålla det som lovats.