Posts

Posted on

Monografi: Christina Sharpe In The Wake: On Blackness and Being

Christina Sharpes In The Wake: On Blacknes and Being introducerar, som vissa av er kanske redan vet, konceptet/tillståndet the wake som medvetande, som handlingar, som ett sätt att vara som svart i världen (urval ur en ocean av definitioner).

The Wake introduceras bokens första kapitel med samma namn, det utvecklas och sträcker ut sig mer och mer, vidare och vidare, för att omfatta ett varandes olika aspekter i världen. Denna expansion fortsätter ut i bokens övriga tre kapitel; The Ship, The Hold och The Weather. The Ship tar itu med skeppets del i de som mördats och de som överlevt de sakta mord(försök) som slaverit inneburit och innebär. Detta kapitel ser till alternativa sammanflätade historier över tid och rum (eller vatten) och innefattar både bilder som analyseras utifrån The Wake och historieomskrivande poesi som utgår från rättegångsdokument för att finna namn på de kroppar och liv som i dessa kallas varor eller frakt. Det är en smärtsam verklighet, för detta förflutna är inte förflutet, utan skepp kommer fortfarande lastade med svarta själar som mördas genom försummelse.

The Hold beskriver hur vi i den Afrikanska diasporan bebor och är bebodda av the hold (som kan referera till både hur en är fasthållen eller det utrymme ett skepp där frakt (som egentligen är människor) förvaras). Diskussionen här utgår från dualiteten och dubbelheten i skeppet eller båten som avresa och samtidigt ankomst som utgångspunkt för vad som försiggår i the hold. Detta fast/i/hållande repeteras in i nutiden och ses på i relation till allt från det sanktionerade mördandet av svarta människor och barn till hur svarta barn hålls utanför kategorin barn vilket utsätter de för repeterat trauma från samhällets alla hörn. Detta kapitel tar också upp hur detta uteslutande av svarta barn, flickor, pojkar och mödrar ur dessa kategorier kan ses som en anagrammisering av svarthet – där språket faller samman och innebörden av ord inte blir förstådd som den samma i den svarta kroppen och livet.

The Weather följer bland annat i Morrisons karaktär Sethes spår i boken Beloved för att utveckla the weather som totaliteten av våra omgivningar, det totala klimatet som är och verkar som anti-svart. Vädret pekar också till den ekologi som skeppet har som fortsätter in i nuet för att vidare belysa andningens (och aspirationens) relation till det svarta varandet i världen – en verklighet som åter betonats i år, fyra år efter bokens släpp, med Black Lives Matter och orden I can’t breathe som passerat så många läppar och tankar i the wake. Genom att gå med slaveriets subjekt/objekt och relatera dem till avbildningar av svarta människor så visas också en lång historia av att splittra och göra motstånd till dessa och villkoren som existerar för svart existens. Sharpe använder koncept som aspiration, Svart annotation och redaktion som verktyg för att göra synligt svarta liv så som de (upp)levs, där bevis och att se dem aldrig är nog. Med genomgående exempel på wake work (ibland dem “Ruttier” som kan relateras till, om än på avstånd, de orala traditioner vi läst om hon samer) – i texter, ord och filmer – och de sprickor i tiden och rummen som präglar the wake visar hon att ”while we are constituted through and by continued vulnerability to this overwhelming force [the weather, ship, hold], we are not only known to ourselves and to each other by that force” (Sharpe 2016, 34, 51, 134).

Boken är tung, och jag har fått lägga ifrån mig den otaliga gånger, tveksam till om jag klarar av att öppna upp den igen. Trots att den stundtals är teoritung, men också fylld av olika sorters texter och bilder och relationer genom tid och rum mellan dagens och det förflutnas globala förflyttningar av människor och kapital, människokapital, så är den uppbyggd på så sätt att jag som läsare känner The Wake, The Ship, The Hold, och The Weather som om jag vore där i dåtiden genom att känna dessa nu i mitt liv. Det är smärtsamt utdraget, detaljerat men behövligt. Den är också repetitiv, och textens uppbyggnad illustrerar the wake, ship, hold och weather genom dess repetitioner– återkommande till samma hav av frågor; vad innebär det att försvara de döda, de som inte fått eller får leva, de som lever i döden, vad är ordet för att bevara och återföra andning till kroppen?

Den resonerar och inkluderar oss alla både på Kontinenten (Afrika) eller i dess diasporor. Och oavsett om den transatlantiska slavhandeln inte kommit att främst ske i just mitt hemland så har annan kolonisation och slavhandel (via Mellanöstern) präglat det och präglar det än idag. För än idag dör (mördas) människor och begravs i vätskefyllda gravar (liquid graves) och än idag genererar slaveri/människohandel fruktansvärda summor (ca 150 miljarder dollar/år) som gör det till den näst största organiserade brottsligheten. Det är en sprucken verklighet, lika verklig nu som då.

Posted on

Recension av Monografin “History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice”

Monografin “History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice” av Berber Bevernage (2013) har varit intressant att läsa då det diskuterades ett flertal aspekter kring Minne, Makt och Motstånd. Boken är uppdelad i 2 delar varav den första delen består av tre fallstudier från Argentina, Sydafrika och Sierra Leone. 

Genom dessa fallstudier diskuteras hur transitional justice hanteras av både staten, Truth Commissions och befolkningen i “post conflict”-kontexter (för en del är det inte “post” än). Bevernage diskuterar hur exempelvis Madres de Plaza de Mayo i Argentina motsätter sig en Truth Commission och dess ‘politics of time’ (2013:15) med syftet att dra en skiljelinje mellan “past” och “present”. I och med detta motsätter sig Los Madres även att sörja då det performativa i att separera det förflutna från nuet hjälper rent politiskt att “börja om” och bygga en ny nation men exkluderar samtidigt andra gruppers traumatiska upplevelser och minnen som inte kan eller vill situeras i en avslutad “past”. En annan fallstudie handlar om Khulumani Support Group i Sydafrika som kämpar för att nå rättvisa för följderna av Apartheidregimen och dess offer av bland annat socioekonomiskt exkludering och diskriminering. Khulumani Support Group beskriver även Sanningskommissionen som “unfinished business” då enbart utvalda perioder av historien har behandlats.  

 

Bevernage (2013)  beskriver det motsägelsefulla i ontologier kring “past and present”, då det förflutna åt ena sidan kan anses eller upplevas som en “haunting past”, dvs. icke frånvarande och snarare återkommande i nuet vilket är svårt att förena med den åt andra sidan kronologiska, moderna historiska diskursen där historien anses som irreversibel och där det har skapats ‘a temporal distance’ (ibid:169) till det som har hänt. Denna avstånd förstärks eller återskapas för att passa ihop med det politiska performativa projektet att fokusera på nuet och framtiden där vissa delar av det förflutna kan plockas och användas för att bygga en ny nation medans andra delar och erfarenheter lämnas ute (ibid). Denna “break with the past” och dess historiska diskurs gynnar dock snarare förövarnas amnesti än offrens erfarenheter.

 

I andra delen diskuteras även olika former av sörjande och synen på liv och död då ‘different models of mourning relate to differing accounts of history.’ (ibid:157). Enligt Bevernage är både att minnas och att sörja centrala processer. Även om minnet ofta är det enda som finns kvar av de döda så kan vi ha en fortsatt relation med dem vilket tyder på att det finns en viktig länk mellan tid, historicitet och uppfattningen kring döden och sörjandet (ibid:165). Bevernage försöker på en filosofisk och (för min del ganska) abstrakt nivå hitta ett mer inkluderande sätt för processer som “transitional justice” genom att kritisera “the historical time” och den moderna historiska diskursen. Bevernage styrker sina argument främst med hjälp av Derrida och förespråkar att (på ett radikalt sätt) tänka om de sistnämnda koncept samt att erkänna ‘the irrevocable past’ som inte är distanserad från nuet. Även kring “the irrevocable past” finns djupa frågor att fundera på: ‘Has it any kind of agency or is it solely a product of human memory?’ (ibid: 165)

 

Jag tyckte att det blev rätt så tungläst under andra delen som hade en stor filosofisk prägel, det hade varit mer givande att blanda denna delen med empirin från första delen. Hursomhelst har Monografin väckt många funderingar och jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om fallstudierna som öppnade upp för ett flertal inblandade aktörers perspektiv och konflikter kopplad till processer som tar itu med “historien” . Vem gynnar en Truth Commission och vad/vilka inkluderas och exkluderas? På vilket sätt är Truth Commissions (o)etiska? Är Demokrati eller amnesti viktigare än människors obearbetade minnen och trauman? Till vilket pris och på vilka premisser byggs den “nya” nationen?  Är det ens möjligt att tillgodose alla aktörers behov i olika “post-conflict” kontexter och på vilket sätt skulle det rent praktiskt kunna bli mer inkluderande? 

 

Bevernage, B. 2013, History, memory, and state-sponsored violence: Time and justice, Routledge.

Posted on

Christina Sharpes The Wake: On Blackness and Being (2016)

De olika kapitlen i Sharpes bok tar sitt avstamp i olika metaforer som illustrerar det transatlantiska slaveriets efterliv. I kapitel 1 ”The Wake” illustrerar Christina Sharpe genom exempel från både sitt eget och sin familjs liv, samt från andra exempel från afrikansk diaspora, hur kölvattnet av slaveriet, slaveriets efterliv, på olika sätt strukturerar svart liv i världen. Sharpe insisterar dock på en blick och en analys som ser hur svarta kroppar, trots att de lever i strukturer och i ett system som karaktäriseras av antisvarthet, alltid överskrider detta systems definitioner. Detta i motstånd mot att kölvattnet av slaveriet vill definiera svarthet, svarta kroppar och svart liv och död, på ett visst sätt – ett sätt som får det att verka oundvikligt, som en nästan ”naturlig” förutsättning för de så kallade demokratierna vi lever i. Sharpe drar paralleller mellan objektifieringen och varuifieringen av svarta kroppar under det transatlantiska slaveriet och exempelvis samtida bilder av båtar med migranter, som dagligen dör i båtar på Medelhavet på väg mot Fort Europa, och katastrofbilder som de från jordbävningen i Haiti. Genom media och bilder, genom arkivens reduktiva våld som ekar i samtiden, illustrerar Sharpe hur svart lidande och död produceras som något alldagligt och banalt. Ordet ”wake” har i engelskan en koppling till ordet ”woke”, ett begrepp som används för att beskriva politisk medvetenhet. Att vara i The Wake är att vara konstant medveten om slaveriets kölvatten. Att vara i The wake i betydelsen ”being in the wake of a recoil of a gun” illustrerar hur svarta oprovocerat och konstant blir måltavlor för (ofta statligt sanktionerat) dödligt våld utifrån logiker etablerade för hundratals år sedan, och hur svarta görs ansvariga för det systematiska våld de tvingas utstå. Sharpe skriver att i ”the wake” och slaveriets efterliv, gör det förflutna intrång i nutiden och fortsätter distribuera livschanser utifrån de logiker som var styrande under det transatlantiska slaveriet. Samma logiker reproduceras genom nya teknologier i olika historiska perioder. Kapitalets historia är intimt sammanlänkat med det transatlantiska slaveriets historia. Det är en del av de transatlantiska demokratiska staternas framväxt och funktion och den globala värld vi lever i idag.

I kapitel 2 ”The Ship” reflekterar Sharpe kring hur det transatlantiska slaveriet trans*formerar svarta kroppar till ”shippables”. Genom vilka processer blir en människa ”skeppbar”, ”fraktbar” och ”cargo”? Genom vilka processer blir en människa en prick i arkivet, en tystnad, som fortsätter reproduceras? Vilka sorts läs- och skrivpraktiker, vilken blick, behövs i förhållande till dessa tomrum och tystnader, där ett helt liv en gång fanns, för att inte reproducera den logik som historiskt reducerat svart liv till ”cargo”? Sharpe tar upp många exempel från nyhetsinslag, dokumentärfilmer och böcker för att illustrera hur svart liv porträtteras i förhållande till the ”ship”. Hon tar upp exempel på hur det transatlantiska slaveriets logiker reproduceras i samtiden, men tar framförallt upp exempel från litteratur och poesi som beskriver svart liv trots det systemiska våld som antisvarthet producerar. Hon reflekterar även mycket kring memorialiseringspraktiker i relation till fortfarande pågående processer.

”I read Gaines’s temporary monument as grounded in the knowledge of the wake, in a past that is not past, a past that is with us still; a past that cannot and should not be pacified in its presentation. Gaines’s visualsonic affective language is not one of pastness and reconciliation. That river, that time, that place, are still present; the air around that ship is as disturbed as it has always been. Gaines gives us ship time, a counter to monumental time (Sharpe2016:62)

Kapitel 3. The Hold tar sitt avstamp från ”the hold of a slave ship”, det trånga utrymme i skeppet där slavar trängdes in, till att analysera fängelsestrukturer, flyktingförvar till annan typ av mass-incarceration idag, som ”håller” (hold) svarta kroppar instängda. Denna struktur reproducerar den arkitektoniska och i övrigt likartade logiken av ett slavskepp. I kapitel 4. The Weather. Sharpe använder metaforen av vädret för att beskriva atmosfären av antisvarthet, som är en förutsättning för strukturerna och rörelserna av The Ship och The Hold.

Sharpe skriver om att hon gärna ser att hennes begrepp ”the wake” reser runt och kan användas för att skildra och reflektera kring processer i andra delar av världen än USA. Jag kom att tänka på när Europa för några år sedan förstärkte sin externaliserade gränsbevakning i Libyen, gavs bränsle till en människohandel av svarta migranter i Nordafrika. Ett exempel på slaveriets kölvatten. Varje dag dör/mördas flyktingar i ett alltmer militariserat Medelhavet, på väg mot ett levbart liv. Deras prekära situationer fortsätter utnyttjas av ett system som bara är samma skit i ett nytt och omformulerat paket. Man behöver inte skrapa mycket på ytan för att alltför gamla strukturer och brutala logiker skrider till verket – processer många trodde var förpassade till historiens skräphög, men som Sharpe visar på är alltför samtida och närvarande. The Hold av flyktingläger och -fängelser har en direkt koppling till de transformativa och dehumaniserande processerna av The Ship och The Weather, det totala klimatet av antisvarthet. De kapitalrutter och den dehumanisering som det transatlantiska slaveriet initierade/var ett uttryck av, ekar alltför klart i vår samtid, vilket Sharpe illustrerar väl. Men det är inget som säger att det inte kan förändras, och Sharpe insisterar som sagt på det motstånd som utgörs av svart liv trots det utplånande systemets klassifikationer och våld. I det rum hon formulerar i ”the wake” där historia och det förflutna, men också samtiden, är ständigt och samtidigt närvarande i en singularitet, finns både det transatlantiska slaveriets katastrof, dess fasor och de sätt de fortsätter klinga i samtiden (något man inte kan blunda för), men där finns även alla möjligheter bortom.

So we are here in the weather, here in the singularity. Here there is disaster and possibility. And while “we are constituted through and by continued vulnerability to this overwhelming force, we are not only known to ourselves and to each other by that force. (Sharpe2016:134)

Posted on

Perspektiv på tid – reflektioner över monografin History, Memory, and State-sponsored Violence

Berber Bevernages bok History, Memory, and State-sponsored Violence (2012) handlar om minnen, historia, politik och framför allt om tid. Monografins huvudkapitel är uppdelade i två delar där den första fokuserar på empiri medan den senare behandlar olika teoretiska perspektiv om tid. Boken avslutas senare med en sammanfattande diskussion där de båda delarna ställs i jämförelse till varandra. Personligen hade jag föredragit om dispositionen hade varit annorlunda eftersom jag anser att det blir lite konstigt att empirin presenteras för att sedan inte nämnas i bokens andra, teoretiska del. Jag skulle påstå att bokens ”spänning” tyvärr går förlorad, vilket kan bero på dispositionen. Det hade kanske varit smart av Bevernage att inte presentera all empiri i början av boken utan spara lite att ta upp senare i boken som ett sätt att hålla läsaren lite på halster.

 

Det som är intressant med boken är just tiden som det huvudsakliga temat. Bevernage analyserar olika sätt att se på tid och diskuterar vilka konsekvenser de olika perspektiven kan leda till. Min åsikt är att det på vissa ställen kan bli lite långdraget på så vis att det känns som att Bevernage mest återupprepar sig snarare än kommer med något nytt. Lyckligtvis upphöjs monografin av de intressanta tankarna om tid. Det Bevernage vill säga med boken är att tid kan vara väldigt politiskt och utgår från sannings- och försoningskommissioner som empiriska exempel. Ett perspektiv på tid som kritiseras i boken är synsättet där det förgångna ses som avskilt från samtiden. Istället för att se nutiden som ett resultat av föregående tider fragmenteras och isoleras de olika tidsperioderna, vilket möjliggör för förnekande av att eventuella problem skulle finnas kvar. Det moderna blir upphöjt som den fredliga och ideala tiden samtidigt som all skuld läggs på det som uppfattas som historiskt.

 

Sannings- och försoningskommissioner tänkte jag egentligen bara är positiva eftersom deras mål är att få fram (och sprida) sanningen om tragiska händelser och vidriga brott. Det är först efter att ha läst denna bok som jag förstår att de är mer komplexa än så. Jag tycker dock fortfarande att det som princip är bra att försöka få fram sanningen, även om sanning i sig kan vara svårt att definiera. Försoningsaspekten har jag nog lättare att förstå kritiken mot. Bevernage visar i sin bok hur perspektiv på tid kan göra att kommissionernas propagerande för försoning kan vara, eller åtminstone uppfattas som, ett krav på att låta det som har varit i det förflutna stanna där. Detta får mig att tänka på vittnesmålen i metoo-rörelsen som sträckte sig flera år tillbaka i tiden. Dessa vittnesmål fick utstå en hel del kritik av personer som tyckte att händelserna låg så långt tillbaka i tiden att det inte vore rätt att dra upp dem så här långt efter och straffa personen. Det skulle kunna hävdas att detta förhållningssätt även förekommer inom det svenska rättssystemet med tanke på att vi har preskriptionstid som innebär att en brottsling slipper straff om denne lyckas hålla sig gömd från rättvisan tillräckligt länge.

 

Den del av boken som jag tyckte var mest intressant är kapitlet ”’La Muerte No existe’” (på svenska ”Döden existerar inte”). Kapitlet tar upp hur Madres de Plaza de Mayo gör motstånd mot försök att porträttera de försvunna personerna som avlidna. Mödrarna vill minnas sina barn som levande och ställer sig därför i grupp emot utgrävningar av gravar och minnesmärken, ceremonier med mera som presenterar personerna som bortgångna. Motiveringen till att personerna ska minnas som levande är att den kamp de dog i och de ideal de levde för lever vidare. Mödrarna hävdar att personerna på så vis lever kvar i varje person som strävar efter samma sak. Jag har förståelse för att mödrarna känner så och jag tycker att det är fint att hålla personerna levande och minnas dem för det som var viktigt för dem.

 

History, Memory, and State-sponsored Violence är inte direkt en av de bästa böcker jag har läst, men den är stundvis riktigt intressant. Det jag tar till mig är att kunna se mer kritiskt på sannings- och försoningsarbete.

 

Referens:

Bevernage, Berber 2012. History, Memory, and State-sponsored Violence: Time and Justice. London & New York: Routledge

Posted on

Monografi – Cathrine Merridales Kreml: Symbolen för makt och rikedom

Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att njuta en fantastisk film, genom att bara titta på eftertexterna. Det är korrekt, snabbt förbirullande, omfattande men säger egentligen inte så mycket om filmen. Du får all kreativ fakta, men ingen känsla eller upplevelse.

Nä. Lite väl hårt omdöme.

Att läsa Cathrine Merridales bok Kreml:Symbolen för makt och rikedom är lite som att äta en utsökt 9 rätters middag med perfekt urval av dryck till, fast utan att faktiskt få  smaka maten utan bara få läsa den kemiska innehållsförteckningen på ett A4 blad.

Nja, fortfarande lite hårt.

Det jag menar är att boken som ska beskriva Kremls 900-åriga historia förvisso är omfattande, korrekt och fascinerande, men den innehåller varken något om platsens själ eller intressanta teorier som ger platsen ytterligare dimensioner. Jag minns när jag som 14-åring plötsligt satt med Dostojevskijs Brott och Straff i famnen. Att öppna den var först förvirrande, alla namn, alla olika namn på samma personer, men sen… orden som plötsligt svepte över sidorna blev ett med läsupplevelsen och skapade en värld utanför mitt egna Malmö. Konflikterna i människans natur och dess möjligheter. Pusslet av namn byttes ut mot hänförelse.

I Kreml sker aldrig detta. Nu förväntar jag mig inte att en historiebeskrivning av en professor ska ge samma läsupplevelse som Dostojevskij en gång gjorde, men det är en spretig berättelse om en plats som är skapad av både krass politisk fakta och mystik. Jag tappas bort. Det finns ingen röd tråd, i den röda maktens boning, som ledsagar mig i berättelsen. Eller håller mig kvar genom ett större resonemang.

Den tar avstamp i platsens ikonmålningar, dess symbolik, budskap, skapare och dess öde. Maktspelen och arvingars strider sveper sida upp och ner, ibland framåt i tiden, ibland bakåt. Boken stannar upp emellanåt, men den bitvis röriga kronologin gör det svårt att veta i vad. Kreml och dess plats i rysk historia växer sakta fram, i takt med att borgar blir till ruiner och hus brinner ner. Ända in i våra dagar. Den ger inga analyser av varför, den utelämnar människans röst bakom tjocka murar och maktinnehavares stumma blick i målade självporträtt.

 

Jag valde egentligen inte denna bok, utan skulle läst Night of stone, men ett felköp gjorde att det var denna som kom på posten, och med pandemin som ett järngrepp om tillvaron, fick det bli denna i alla fall.

De 500 sidorna släpar sig framåt, instinktivt vill jag hoppa över sidor, gå vidare, tänker när ska bokens innersta öppna sig för mig?

Men den lämnar mig inte med en känsla av att förstå Kreml, rysk historia, politik eller kultur, som den utger sig för att vilja göra. Där finns heller ingen synlig ”konflikt”, en stad som Kreml borde inte vara så homogen som den trots allt framställs. Trots alla intriger och maktspel genom åren framstår den precis så skyddad som den kanske är. I ett land med lite insyn, sipprar inte platsens djupa orättvisor fram i boken. Inte så att det känns. Inte så att det skapar tankar.

Jag förstår ändå vad Chatrine vill förmedla, utan att alltid förstå det jag läst. Kanske är det översättningen som ger språket det oflyt den har. Kanske är det jag som kan för lite om Kreml och Ryssland i grunden för att kunna hänga med i dess historia. Kanske var det förväntningarna som skapade besvikelsen. Oavsett. Kreml är en gedigen bok som ger en detaljerad bild av en plats som periodvis varit välbesökt, periodvis varit ointaglig. Beroende på vilket syfte du som läsare har kan boken kanske släppa in dig innanför murarna och visa Kreml för dig i all sin både nutida och forna blodröda glans.

 

 

http://catherinemerridale.com/index.html