Posts

Posted on

“What happens to a dream deferred?”

Arbetet att låta det förflutna få vara närvarande i nuet är ett gemensamt ämne för de diskussioner om rättvisa och rättskipning i övergångsprocesser och skadestånd vi tagit del av denna vecka. George Santayanas uttalande “those who forget the past are condemned to repeat it” och “to remember is the secret of redemption” citeras i Bevernage (2011, 47) och vittnar om ett ganska genomgående förhållningssätt till minne och glömska vad gäller stora brott mot mänskliga rättigheter som de i exempelvis Apartheid och i transatlantiska slavhandeln. Att glömma dessa stora händelser som förändrat jordens demografi och mängder av människors öden är inte så lätt men att minnas som ett sätt att överkomma är något som sanningskommissioner världen över har haft i uppgift att främja (något som både Bevernage (2011) och Rassool et al. (2000) problematiserar, mer specifikt till Sydafrikas TRC).

Mari Hatavara citerar Markku Hyrkkänen som menar att “[a]ll historical events are past events but not all past events are historical events” (Hatavara 2014, 255). Med det menas att historia förändras i relation till de bekymmer och intressen som råder i samtiden, vilket visar temporala samband mellan det förflutna, samtiden och nuet. Hur blir vissa förflutna historia som vi läser och forskar om medan andra glöms bort i det dominerande samhällsnarrativet? Att dra fram det förflutna in i nuet kan vara ett sätt att göra historia av dessa bortvalda eller glömda förflutna i ett rådande kollektivt narrativ. Sharpes (2016) In the Wake visar på dessa temporala samband levda genom den svarta kroppen i diasporan och visar the wake som ett sätt att teoretisera, föreställa sig och förstå svarta liv och kroppar och temporalitet – vilka krafter som spelar in i dessa och hur vi kan vara och är i världen. En av definitionerna till att vara i, vara och tänka the wake, är som medvetenhet och vakenhet för alla de kontaktytor som möter svarta liv och kroppar (Sharpe 2016, 14, 18) men jag skulle vilja förlänga denna till att även omsluta vakenhet rent fysiskt. I Langston Hughes dikt Harlems kända ord ”what happens to a dream deferred?” kan frågan också omsluta den trötta, minoritetsstressade svarta kroppen och drömmen vars liv är o/tänkbart och o/verkligt (Sharpe 2016, 11, 18). Därmed får reparation också en ytterligare materiell dimension som kan innefatta att fysiskt låta kroppar reparera sig genom vila och sömn. Ett av de skadestånd som många svarta aktivister idag talar om är just vila – för när frågor som ”how does one memorialize the everyday (Sharpe 2016, 20)” präglar ens existens in the wake, när får en vila? Vad händer med en uppskjuten dröm då mindre sömn kan leda till bestående sjukdomar och en allt sårbarare kropp? (Sörjbarhet som jag skrivit och talat om innan kan också relateras till detta).

Skadestånd bör också handla om en omstrukturering av rådande förtryckande strukturer för att se till så att de inte lever vidare i nya demokratier, något som sanningskommissioner kanske inte fullt fokuerat på. Med Khulumanis deklaration om att det förflutna ska vara närvarande i nuet följer en viktig fråga (som även Dunbar smått berör) – vem ska få bestämma när det är dags att glömma, gå vidare eller vila? De som lever in the wake eller med smärtan att inte kunna glömma eller förlåta eller de som medverkat/r att orsaka deras smärta?

 

Litteratur

Bevernage, Berber. 2012. “‘We the Victims and Survivors Declare the Past to Be in the Present.’ The ‘New South Africa’ and the Legacy of Apartheid.” I History, Memory, and State-Sponsored Violence: Time and Justice, 46–65.

Dunbar, Ian. 2011. “Consolidated Democracies and the Past: Transitional Justice in Spain and Canada.” I Federal Governance, vol. 8, no. 2.

Hatavara, Mari. 2014. “Historical Fiction: Experiencing the Past, Reflecting History.” I True Lies Worldwide: Fictionality in Global Contexts, red. Cullhed, Anders, and Lena Rydholm. Berlin; Boston: De Gruyter, 241–257.

Rassool, Ciraj, Leslie Witz, and Gary Minkley. 2000. “Burying and Memorialising the Body of Truth: The TRC and National Heritage.” I After the TRC: Reflections on Truth and Reconciliation in South Africa, redigerad av Wilmot James and Linda van de Vijver, 115-127.

Sharpe, Christina. 2016. In the Wake: On Blackness and Being. Durham & London: Duke University Press.

Posted on

En kontraproduktiv verksamhet

I förra veckans seminarium om kvarlevor beskrev Johanna the Russian Search Movements (RSM) verksamhet – vilken består av att gräva efter mänskliga kvarlevor i syfte att identifiera kvarlevorna. Som arkeologistudent ställde jag frågan om en arkeologisk metodologi användes i dessa utgrävningar. Johannas svar var något i still med att som arkeolog skulle jag inte vara nöjd med hur de gräver.

I hennes artikel ’No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patriotism, and the Russian Search Movement (2017) beskriver Dahlin verksamheten mer i detalj samt dess relation till patriotism (stat v.s. land), minnet av kriget och plikten att inte glömma och hålla historien levande.

Verksamhetens primära uppgift är att begrava kvarlevorna på ett värdigt sätt samt att identifiera kvarlevorna med hjälp av deras ’Death medallion’, det vill säga den behållare soldaterna hade runt halsen vilken, i bästa fall, innehåller deras namn (Dahlin 2017:1077). En ytterligare uppgift är att bevara minnet av kriget och vikten att tala om kriget (Dahlin 2017:78). Denna uppgift utförs genom föredrag och guidade tur på slagfälten (Dahlin 2017:1079).

Att minnas och berätta historien om soldaterna och kriget kan förmedlas från olika perspektiv. Tidigare har de nationella perspektivet inom den historiska disciplinen varit självklart (Götlind & Kåks 2014:13). I detta fall skulle detta innebära att slagfältet där RSM verksamhet utförs blir en del av två historieskrivningar – en sovjetiskt (vilken nämns i Dahlin artikel) och en tysk. Ingen av dessa historieskrivningar kommer i någon högre grad benämna soldaterna. Historieskrivningen sker på makronivå medan soldaternas historia sker på mikronivå. För att nå soldaternas relation till kriget behövs istället ett mikrohistoriskt perspektiv, ett perspektiv som inte nödvändigtvis behöver dela upp soldaterna efter tillhörande nationalitet. Det mikrohistoriska materialet skiljer sig ofta från det historiska (eller makrohistoriska) då det innefattar mer brev, dagböcker, anteckningar och så vidare snarare än arkivmaterial och böcker (Götlind & Kåks 2014:21ff). Även den materiella kulturen har en betydelse för det mikrohistoriska fältet då det på många punkter närmar sig etnologin (ibid.).

Jag vill hävda att RSM håller på med en typ av mikrohistoria vilken innefattar arkeolog-likande metoder. Att fokusera på begravningar och identifikation som kopplas till patriotism menar jag är att sätta detta mikrohistoriska material i en nationell historieskrivning. Om RSM vill minnas soldaterna, slagfältet och kriget samt sprida den informationen genom föredrag och guidade tur bör en arkeologisk metodologi utföras vid utgrävningarna – detta skulle resultera i mer information även vad som kommer fram vid en identifikation av kvarlevor. Den materiella kulturen innefattar mängder av information som förstörs vid en felaktig utgrävning – information som till exempel, hur soldaterna dog, deras fysiska mående, vart dom kom ifrån (regionalt), eventuellt deras klasstillhörighet (svår med uniformerna dock) etcetera. Framför allt skulle det kunna frambringa information om soldaterna egen relation till patriotism genom innehav av sovjetisk materiell och visuell kultur.

Även mitt resonemang slutar i de frågor som Dahlin ställer i slutet av artikeln (jmf. Dahlin 2017:1088) och framför allt, vill RSM ha svaret på den fråga om soldaternas relation till patriotism om svaret skiljer sig från deras relation? Att jobba som RSM gör när det kommer till uppgiften att förmedla minnet och hålla historien om kriget levande så blir det kontraproduktivt – speciellt efter som dom ställer sig kritiska till hur den ryska staten behandlar de döda och saktade soldaterna i deras historia skrivning. En historieskrivning vilken de i nuläget är med och skriver.

Referenser

Dahlin, Johanna. 2017. ’No one is Forgotten, Nothing is Forgotten’: Duty, Patriotism, and the Russian Search Movement. Europe-Asia Studies vol. 69 (7): 1070-1089.

Götlind, Anna. & Kåks, Helena. Mikrohistoria. En introduktion för uppsatsskrivande studenter. Lund: Studentlitteratur.

Posted on

Kriminella kvarlevor

För några år sedan befann jag mig i en skog utanför en liten ort i Gästrikland tillsammans med markägarna (som också är vänner till familjen), arkeologer och personal från Sveriges Fängelsemuseum. Anledningen till detta var att det skulle undersökas om marken förr i tiden hade använts som avrättningsplats. Den hade en gång varit en allmän plats och vi fick berättat för oss att det var på sådan mark som avrättningsplatser anlades för att förhindra att en markägare skulle få den avlidnes ande efter sig. Craig Young och Duncan Light skriver om hur en död kropp kan leva vidare (men kanske inte så som människorna som planerade avrättningsplatser tänkte). De hävdar att kroppen har en aktiv roll inom praktiker och ritualer (Young & Light 2018:93). I de offentliga avrättningar som praktiserades i Sverige var kroppen en central del av praktiken. Den kriminella personen skulle synas tydligt och detta togs med i beaktande när en avrättningsplats anlades. Det var viktigt att det fanns plats för åskådare eftersom det främsta skälet till att bestraffa en person offentligt var att avskräcka andra från att begå samma brott (Kjellberg et al. 2017:12). Vad händer med kvarlevor som anses vara kriminella? Straffet vid offentliga avrättningar slutade inte nödvändigtvis vid den kriminellas död. Fram till 1864 fick avrättade kroppar inte begravas på kyrkogårdar utan begravdes antingen på avrättningsplatsen eller på någon avsides plats i en skog. Hade personen begått ett riktigt allvarligt brott kunde det i domen ingå att även kvarlevorna skulle straffas genom stegling om det var en man eller genom att brännas på bål om det var en kvinna. Generellt var det kvinnor som brändes på bål, men även män som begått tidelag dömdes till detta eftersom de genom brottet ansågs ha blivit av med rätten att vara man och därmed skulle dömas på samma sätt som kvinnor (ibid:13).

 

All litteratur som vi har läst om kvarlevor handlar om vilka känslor och associationer de väcker och vilket förhållningssätt de levande ska ha till dem. De svenska offentliga avrättningarna tycker jag är ett tydligt exempel på hur mänskliga kvarlevor värderas och hur de alltid tycks ses som kopplade till någon eller något.

Referenser:

Kjellberg, Desirée, Berg Nilsson, Lena & Ola Nilsson 2017. De offentliga avrättningsplatserna i Gävleborgs län. En sammanställning över länets avrättningsplatser och galgbackar 1610-1859. Gävle: Sveriges Fängelsemuseum. Källan finns tillgänglig elektroniskt.

Young, Craig & Duncan Light (2018). ”The corpse, heritage, and tourism: The multiple ontologies of the body of King Richard III of England”. I: Frihammar, Mattias & Helaine Silverman (red.). Heritage of Death: Landscapes of Emotion, Memory and Practice. London: Routledge

Posted on

Vem bär skulden?

Bild: Kvarlevor efter offren vid Genocide Memorial Church i Karongi-Kibuye. Foto: Adam Jones/Creative Commons från (https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/)

 

 

När börjar historien? Vilken tårtbit av tidslager skall lyftas ut och få utgöra basen mot vilken oförrätter och framgångar ställs emot. Frågan dyker upp i läsandet av texterna av Dunbar, Ferrándiz och Jung. Övregångsrättvisa, transitional justice, bygger på teorin om att det krävs att minnet av historiska händelser omvärderas för att en bättre framtid skall kunna skapas. Detta kan och skall ske med juridiska metoder men också med allt från stadsplanering till konst. Det handlar om att ställa skyldiga till svars för att kunna gå vidare, eller kan det faktiskt handla det om att låta förövare gå fria för att inte skapa nya, framtida, sår?

 

Världens koloniala historia innehåller många lager av olika tid och syn på människors värde. Ett av många länder som drabbats av ett kolonialt våldsamt arv är Rwanda.

Landets moderna historia börjar med att landet koloniseras av Tyskland år 1985, i landet bodde då många olika stammar och klaner av släkter och familjer. När sedan Tyskland förlorade första världskriget gavs landet till Belgien. Belgien byggde sitt styre på att dela in landets befolkning i två grupper, hutuer och tutsier. När landet blev självständigt på 1960 hade åren som koloni förstört mycket av den egna identiteten, den egna förmågan till styre och motsättningarna mellan hutuer och tutsi intensifierades. Det skedde en ändring i maktfördelningen där tutsier, som stått närmast det Belgiska styret, fördrevs från landet och hutuer övertog makten, ofta med samma våldsamma metoder de själva varit offer för under tidigare decennier. Uppdelandet av människors värde utifrån olika etniska grupper, propaganda och avhumanisering var redan en del av landets struktur.

 

Den 6 april 1994 inleddes sedan det 100 dagar långa mördandet i landet där uppemot 1 miljon människor dog. En händelse som paralyserade världen. FN och Belgien tog hem folk initialt, då det till en början beskrevs som ett inbördeskrig, det fanns ingen hjälp att få utifrån. Landet höggs bokstavligen sönder i blod.

 

I rättsprocesserna som sedan följde för att döma krigsförbrytarna kan en bit av tiden tyckas saknas. Nya domstolar instiftas, både internationellt och i Sverige för att möjliggöra rättegångar mot krigsförbrytare som befinner sig utomlands, och som även blivit medborgare i nya länder. Världen anstränger sig för att hitta skyldiga, både i Rwanda och utomlands.

I denna process för att hitta skyldiga och skapa en framtid ställs jag inför några frågor:

 

Hur långt bak kan grunden till ens skuld hittas? De krigsförbrytare som genomförde de fruktansvärde massakrerna i landet, bär de också såren av orättvisa och förtryck? Hur stor skuld var deras, och hur stor skuld bär tidigare koloniala strukturer? När och var skall gränsen dras för arvet av tidigare förtryck och möjligheten till att skapa en ny framtid? I fallet Rwanda lös det stora mediala och juridiska ljuset på de Rwandiska krigsförbrytarna, men fanns det andra skyldiga, de som från början skapat orättvisorna och korruptionen? Och vilka system har vi idag, som vi kommer att få stå till svars för i framtiden.

 

 

 

Referenser:

 

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2018/december/i-migrationens-spar-globaliseras-forsoningsprocesser/

 

https://www.levandehistoria.se/fakta-fordjupning/folkmordet-i-rwanda/25-ar-efter-folkmordet

Posted on

Minnen som praktiker

Inför kommande seminarie så kopplas litteraturen på vissa sätt samman med de olika texter om minnen, kvarlevor och utgrävningar som vi redan läst, samtidigt som det ger ännu ett perspektiv på vad minnen är. Det jag reflekterat mycket över i samband med läsningen är hur fragmentariskt praktiker om minnen för sig och hur sammankopplat det är ett större sammanhang – framförallt statliga, nationella och historiska sammanhang.

Det blev som tydligast när jag läst Ferrandiz, Dunbar, Kaplonski och Dahlin i denna ordning. Hur och varför minnen, utgrävningar, erkännande och försoning är viktigt beror helt på den nationella kontexten och framförallt vad som föregått det som en har behov av att minnas. I fallet med det spanska inbördeskriget liksom Canadas rasistiska tvångsbehandling av urbefolkningen så ser jag det som att det är kopplat till staten och politiken i sig självt; alltså att det är ett visst styre av landet vid en viss tidpunkt som skapat det våldsamma förflutna som människor som erfarit detta sedan tvingas leva med, igenom och i viss mån gå vidare från. Det finns en relation om makt och tystnad som vägs emellan folkets erfarenheter och statens erkännande av det som gjorts. Samtidigt, som i exemplet med Mongoliet, så kan tystnaden kring sina minnen också bevara dem från att bli ett kontextuellt socialt minne, där närståendes kroppar och levda liv bara blir en annan i statistik. Där individerna som faktiskt erfarit är viktigare än att minnes det som ett fragment ur en mer mångbottnad historia.

Allt detta satt i relation till det Dahlin skriver om, förskjuter praktiken och eventuellt kampen om vilka minnen som ska få vara den gemensamma historien. Kanske för att den patriotism som odlas i utgrävningarna av soldater och skyldigheten att minnas de stupade soldaterna bottnar i en yttre konflikt – där det inte i första hand är ett politiskt förtryck inifrån landet självt utan ett krig med en yttre makt. Även om jag tror att det är naivt att tänka att dessa olika processer inte på olika sätt är sammankopplade, så tycket jag att det är intressant hur minnenas olika praktiker blir tydligt kopplat till statens egen ställning till det våldsamma förflutna.